Jag skulle egentligen ha sett Devin Townsend på Pustervik i tisdags, men eftersom jag inte var i Göteborg då blev det Amager Bio i den danska huvudstaden under onsdagskvällen istället.
Devin Townsend har haft åtskilliga projekt efter det att karriären tog fart som sångare på Steve Vais platta Sex and Religion (1993) och genom thrash metal-bandet Strapping Young Lad. Musiken är väldigt varierande på de drygt 20 album som släppts och vi pratar om musik som lyfter ordentligt live. Den tanken skänkte mig ett extra leende när jag gick utmed Amagerbrogade på väg till Amager Bio.
Det var gott om folk på plats strax före klockan nio. Den legendariska bläckfisken figurerade på bastrummorna och på väggen bakom musikerna. Förväntningarna kändes i luften, det var ganska varmt och framför allt svenska och danska trängdes om det språkliga utrymmet i konsertlokalen. Jag vet att jag skrivit det tidigare, men jag gör det igen, för man har verkligen lyckats oerhört bra med renoveringen av Amager Bio.
Det var fyra musiker som gick på scen och längst fram stod Devin Townsend. Han inledde med att fråga om vi mådde ok och vi jublade. Kort därefter konstaterade han med sitt karakteristiska leende att ”this is gonna be fun” och han hade verkligen rätt. De inledde med de lite försiktiga tonerna i ”Lightworker” som följdes av ”Kingdom” och den glädje Devin Townsend och bandet utstrålade mellan inledningslåtarna smittade av sig. Hans varierade setlist likaså.
Vi bjöds på höjdpunkter som ”Why?”, Devin Townsend Band-covern ”Deadhead”, som fick halva Amager att skaka i lila sken, och i slutet kom ”Spirits Will Collide” och ”Truth” på rad. Däremellan hann Townsend bland annat med att fylla kavajen med gosedjur. En konsert med Devin Townsend är så mycket mer än bara strålande livemusik. Det är underhållning på hög nivå med pricksäkra berättelser, humor och en härlig utstrålning.
Konserten tog slut kvart över tio med ”Bad Devil” i vackert blågult sken och publiken jublade och skrek ”Devin, Devin…” taktfast. Det blev så klart extranummer som inleddes med fina ”Call of the Void” och sedan blev det en magisk thrash metal-avslutning med Strapping Young Lad-covern ”Love?” vid halv elva i rött sken. Wow!
Amager kändes ganska stilla när jag lämnade konsertlokalen och det var lite kyligt. Jupiter och Venus syntes inte längre på den mörka himlen och jag funderade på hur härligt det är med konserter som kan leva över genregränser, som till och med mår bra av variationen. Det var exakt en sådan kväll, den vackra variationens kväll.
