Den skandinaviska bluesen föddes i Chicago 1972. Peps Persson hade åkt ner för att spela in ett dubbelalbum tillsammans med lokala musiker. Väl på plats såg han vilka omständigheter som skapat bluesen och insåg att han hittills mest sprungit runt och försökt vara någon annan.
Där och då beslutade han sig för att rätt och slätt översätta bluesen till sina egna förhållanden. Sedan dess har det gått över femtio år och på Medley i Malmö står den här kvällen två av de band som kanske allra bäst förvaltar det arvet.
Bluesblocket bildades i Lund redan 1980 av några medlemmar från Fiendens Musik och en lös skara hjältar ur den lokala bluesscenen men med undantag för den inledande John Mayall-översättningen ”Duggregn” från det självbetitlade debutalbumet från 1981 lever de på nya meriter. Idag består de av sångaren Mats Zetterberg (Fiendens Musik, Blodgrupp Z, Svenska Musikrörelsen), munspelaren Micke ”Lille Walter” Wallén, gitarristerna Jonas Hallström (Pax Romana, En Sexa Epistlar) och Björn Almquist (UPA, Cuckoo Blues Band, Delta Honkies), klaviaturisten Sven Bornemark (Gullan Bornemark, Ferne, Eva Rydberg), basisten Mac Robertson (Ferne, Plåtblues) och trummisen Ingvar ”Krupa” Nilsson (Fiendens Musik, Svenska Musikrörelsen).
Under kvällen varvas nutida originallåtar skrivna tillsammans med blueslegender som Troels Jensen, Roffe Alm (Peps Blodsband, Sanna Carlstedt) och Russ Cottee (Blues Spiders, The 251s) med underfundiga översättningar av gamla bluesklassiker. På samma vis som Mats andra band Micke Japp förlägger Mickey Jupp-dängor bland ljung och hed i Ljungbyhed. Junior Wells ”(I Got A) Stomach Ache” blir ”Uff, gulp, stånk och stön”, Jimmy Reeds ”World’s got a problem” blir ”Sverige har problem” och Russ Cottee-översättningen ”Potatismos och skandinavisk blues” uppges vara titelspåret på ett kommande album. Mellan varven besjungs fenomen som att åka tåg till Tågarp, att måla båten blå och den malmöitiska blueslegenden Steve ”Köbekagan” Grahn.
Lagom lättsam laidback blues fylld av underfundiga ordlekar och trivsamma samhällsbetraktelser. Ett gäng gamla gubbar som inte försöker vara något annat än det de är. Lunkande pensionärsblues med grunden i punken. Nödvändigtvis inte alltid helt tajt. Att Krupa tappar stockarna med jämna mellanrum hör liksom till, liksom de flyhänta solona på gitarrer och klaviaturer, och när Björn river av ett rivigt slidesolo i den avslutande ”Hur stavar du till slajd?” kliver Mats ut i publiken för att beskåda bandet.
Bloosblasters kliver på scenen med en tung slowblues där varje medlem presenteras i tur och ordning med en stor portion humor. Sångaren, gitarristen och munspelaren Dennis Westerberg (Tandem), gitarristen Patrick Ohlsson Ölander, basisten Lena Bergkvist (Tandem), trummisen Lars ”Lazlo” Kristoffersson samt den vikarierande klaviaturisten Micke Evertsen (Fred Upstairs, Keef & the Richards). Dennis presenterar sig själv som den störste fjånen av de alla och hans spexigt överdrivna, nästan parodiskt breda skånska placerar Bloosblasters gladblues i en lantlig tradition av bondkomik och buskisrock.
Jönsiga vardagsbetraktelser om besvärliga bonusbarn, bekvämlighetssjuka och hur man dresserar sin hund till att borsta tänderna och hämta snus. Utan flamset och tramset hade somliga texter kunnat anklagas för genretypisk misogyni men nu blir de snarare träffande personporträtt av löjliga mansbebisar. Kanske allra tydligast i ”I vår familj” där det är frugan som drar in stålar, deklarerar och sköter grillen medan han själv bara spelar rock’n’roll. Att hon dessutom står bredvid honom på scen och spelar bas är tydligen något han helt glömt bort. Mellan varven berättar Dennis lustiga anekdoter om när de spelar ihop med Peps Persson och Sam Myers och i den suggestiva ”Tradebloos” hittar han rentav ett ångestdrypande tungsinne som står i skarp kontrast till den i övrigt så gladlynte pågen.
Rent musikaliskt är Bloosblasters ingenting att leka med. Tung slowblues varvas med rivig boogiewoogie i ett hårdsvängande, extatiskt tunggung. Glödande elgitarrer, ylande munspel, varma elorglar, yviga boogiewoogiepianon och fogliga basgångar. Lazlos trummor gör mig alldeles mållös, kanske allra främst hur hans egenhet att hänga på virveltrumman. En varm och levande ljudbild som svänger något så förbenat. I ”Jag har dresserat min hund” lyckas de bokstavligen få tystnaden att svänga. Peps hyllas med Eddie Boyd-tolkningen ”Fem långa år” och Muddy Waters-översättningen ”Hokus pokus man” och i ”Kvinnan som jag älskar” stämmer några i publiken upp i en intim tryckare. Kvällen avslutas med att Patrick på begäran av Dennis river av ett oerhört atonalt solo, utan att för den sakens skull tappa varken innerlighet eller värme. Sällan har bluesens blåa toner varit så blåa. Jag blir fullkomligt förstummad. Enastående!
En kväll som den här blir det tydligt att det är såhär den skandinaviska bluesen ska spelas. Kanske allra främst den skånska. Full av bondkomik och potatismos. Varför sjunga om Chicago när det finns ställen som Påarp och Tågarp? Det här är inte New York, det här är Malmö stad. Ta det lilla lugna, lalla lite laidback blues.
