Det är fortfarande februari och det var längesedan dagstemperaturen i Santiago tog sig under 30-strecket. Ändå känns det som att regnet ligger och väntar. Ingen tror att det ska regna såklart. Men snart är det dags för Los Bunkers att återförenas, efter flera år med olika solo- och sidoprojekt, och böcker.
Att förändring är nödvändigt och att regnet behövs för att få till en förändring är tydligt i bandets bästa poplåt ”Nada Nuevo Bajo el Sol”, inget nytt under solen.
”Lo intento todo para ser
Mejor de lo que fuí, de lo que fuí hasta ayer
No hay nada nuevo bajo el sol
Y escombros de un amor”
Los Bunkers låtar andas regn, inte bara eposet ”Llueve Sobre La Ciudad”, det regnar över stan, och i början av mars kommer de att samla den chilenska rock-, pop- och indiepubliken på Estadio Santa Laura.
Redan för ett par dagar sedan dök bandet upp i sin helhet, helt plötsligt, på komikern Fabrizio Copanos stand up-show på Festival de Viña. Utan att säga ett ord, utan att sätta ett ackord. Det var klockan ett på natten och luften stod stilla.
För ett svenskt musikfan kanske en återförening av Los Bunkers kan jämföras med att få uppleva Kent på scen igen. Men det är inte en rimlig jämförelse. Los Bunkers är förmodligen 2000-talets bästa band. I världen.
Om fler av dem som redan älskar The National, Arcade Fire, Coldplay, Arctic Monkeys, Strokes eller Interpol hade en spanskakurs i ryggsäcken skulle de troligtvis haft det chilenska bandet på sin topplista.
Regnet är inget påhittat eller slumpmässigt i Los Bunkers musik. Bandet grundades i kuststaden Concepción, några timmar söder om Santiago. Concepción är känt för universitetet, sitt kyliga och regniga klimat och sina influenser från brittiska industrifamiljer.
Här bor producenten och musikern Mauricio Melo som arbetade med Los Bunkers under deras debutalbum. Han beskriver sin hemstad som präglad av katastrofer och rockband.
– I Conce har vi haft flera jordbävningar, och kriserna har faktiskt gjort oss mer kreativa. Efter ett rejält skalv vaknar människor till liv och sätter igång med extraordinära saker. Det handlar också om regnet. Här regnar det mycket och när en måste stanna hemma finns det inte så mycket annat att göra än att skriva musik.
“Här regnar det mycket och när en måste stanna hemma finns det inte så mycket annat att göra än att skriva musik”
Att Melo själv har stannat hemma i regnet är tydligt i strofen ”por fin ha vuelto a llover”, äntligen regnar det igen, på låten ”Ayer” med Santos Dumont, ett av banden han var medlem i under nittiotalet.
Under tiden mellan första och andra världskriget kom många britter till staden. Deras avtryck är fortfarande tydliga på stadens arkitektur och kultur.
– I delar av staden ser det ut som om du är i Manchester. På glasfabriken där min mamma jobbade hade cheferna efternamn som Gibson och Watson Smith.
Det är ingen tvekan om att Concepción är en musikstad som får tankarna att hamna i Manchester, Bergen eller Glasgow.
När bandet flyttade till Santiago blev de genast en del av huvudstadens berättelse. Klassiska ”Miño” handlar om en arbetare på en asbestfabrik som protesterade mot den livsfarliga arbetsmiljön ända till han inte hittade en annan lösning än att ta sitt eget liv.
Los Bunkers låtar står stabilt mitt musikhistorien och samtidigt mitt i dagens verklighet. Med en utgångspunkt i 90-talets britpop har de utvecklats parallellt med den chilenska studentrörelsen, inspirerade av Violeta Parra och Los Ángeles Negros och med en attityd som påminner om The Who eller något av Paul Wellers olikaband.
Den bitvis romantiska inspirationen från sextiotalet var tydligaste under de första två albumen med låtar som ”Entre Mis Brazos” och ”Las Cosas Que Cambié y Dejé Por Ti”.
På tredje albumet La Culpa blev referenser till Latinamerikas historia tydligare i låtar som ”No Me Hables de Sufrir” och bandet kunde sedan landa i den verklighet som vi ser i städer över hela den amerikanska kontinenten idag.
Det fjärde albumet har titeln Vida de Perros, som betyder hundliv. Den som har sett mexikanska filmen Amores Perros vet hur hundar är ett av naven i det latinamerikanska livet. I kvarterets park, eller plaza, bor tre hundar. Någon matar dem, och alla vet deras namn, eller har döpt dem till något som låter bra. För flera år sedan döpte min dotter den minsta av dem till Guante, och han kommer då och då förbi vår grind och hälsar på henne. Sedan går han tillbaka till sin gräsmatta i parken.
Ett hundliv har minst två sidor. Blandningen av oberoende, frihet, solidaritet, lojalitet och den obegränsade kärleken. Samtidigt blickarna, slagen och sparkarna från de som inte accepterar, från de som stör sig. Under de stora protesterna har alltid hundar varit följeslagare. Medan andra hundar använts för att kontrollera och jaga bort.
Hundar är sedan tidigare en drivkraft i latinamerikansk rock och new wave. Los Prisioneros kunde inte hitta formen på sin klassiker ”El Baile de los Que Sobran” innan de lagt in samplingen av hundskall i introt. Förmodligen inspirerade av Pet Shop Boys ”Suburbia” från samma år, 1986.
Los Bunkers kan sitt hundliv. Mitt i den varmaste Santiagodag är deras musik alltid på väg att rulla in sig i en skön och renande lerpöl. Det är musik för dagen efter regnet, kanske den bästa dagen i livet för en santiaguino, santiagobo.
Deras musik spred sig snabbt utanför Chile, framförallt till Mexiko där de är ett viktigt band sedan flera år tillbaka och där bandmedlemmarna har bott under stora delar av karriären.
Efter fem album med egna låtar stannade de upp och släppte Musica Libre med tio sånger skrivna av den kubanske trovaartisten Silvio Rodríguez, som är känd hos en liten del av den svenska publiken för sitt original till Björn Afzelius ”Sång till friheten”. Rodríguez är en gigant inom den spanskspråkiga musiken, men när Los Bunkers gör ”El Día Feliz Que Está Llegando” och ”Santiago de Chile” blir det nästan deras egna låtar. När min son hör någon gatumusikant sjunga “Ángel Para Un Final” går hans första tanke till Los Bunkers.
På deras sista album tog de in electronica och en dos nostalgi från åttiotalet, som blev tydlig på singeln ”Bailando Solo”. Det är bandets givna bidrag till dansgolvet.
För ett par veckor sedan blev journalisten Johanna Watson intervjuad av HYMN i samband med Grammy-galan, där Bad Bunny var första artist med spanska texter som blivit nominerad till bästa album. Watson fick frågan om vilka spanskspråkiga artister som borde vunnit en Grammy genom tiderna. Då nämnde hon bland annat åttiotalets Los Prisioneros och dagensstjärna Francisca Valenzuela, men kom fram till att Los Bunkers är det band som mest av allt förtjänat en Grammy med sitt mod att förändra och samtidigt följa sin kompass.
I detaljerna finns kanske inte så mycket nytt under solen i Los Bunkers musik, utan det är snarare helheten, berättelsen och angelägenheten i varje ton och ord som gör deras musik till världens bästa den här sidan millennieskiftet.
PS. Festival de Viña har genom åren varit en av Latinamerikas viktigaste festivaler när det gäller genomslag för artister. Under en vecka direktsänds festivalen på TV, med upplägget konsert, stand-up, konsert. Däremellan ligger en sorts melodifestival där bidrag från olika latinamerikanska länder tävlar. Ibland kan upplägget och artisterna kännas passé och lite mediokert, och torsdagskvällen började precis så med Cristina Aguilera som inte längre berör som för femton år sedan.
Men sedan var det nästan magiskt! Komikern Fabrizio Copano har redan haft framgång i late shows i USA och nu visade han att det går utmärkt att skämta kritiskt om politik utan att publiken protesterar. Och så fick han upp Los Bunkers på scen efter flera års frånvaro. Därefter tog indiesystrarna i Yorka hem melodifestivalen med ”Viento”, sin hymn om centrala Santiago. Mitt i natten avslutade Polimá Westcoast med ett gäng vänner från den chilenska urbana scenen. Westcoast har redan fått ett internationellt rykte med singeln ”Ultra Solo”, som vi nämnde i Veckans Fynd förra våren. Nu står dörren helt öppen för världen!
