Det har gått tio år sedan punkbandet Kardinal Synd från Umeå debuterade med det egenutgivna albumet Opus Dei (2013). För Kardinal Synd är det alltet eller intet som gäller och när det vankas tioårsjubileum slår de givetvis på stort med ett fullmatat dubbelalbum, ett namnbyte och en rad hyllningar från stora delar av den svenska punkeliten.
Förmodligen för att undvika förväxlingar med powermetalbandet Kardinal Sin från Upplands Väsby har de förkortat namnet rätt och slätt till Kardinalen. Precis på samma sätt som när Docent Död blev Docenterna. Samtidigt markerar namnbytet också en slags brytpunkt. Inte så mycket vad gäller låtar och ljudbild som vad gäller inställning och identitet. Från att vara ett lokalt trallpunkband från Västerbotten till att bli en orubblig statsbärande institution.
Kardinalens femte album (minialbumet Baltic City (2018) och Slutstation Tjernobyl-spliten Ett jävla liv/Bombers tröst (2022) borträknade) har kort och gott fått namnet Kardinalens femte och blir på så vis en slags symfoni. Om än med massiva gitarrväggar och smattrande trummor istället för smäktande stråkar och klara flöjter. Om än skrikande längst fram på barrikaderna än sittandes ner i de fina salongerna. Samla Mammas Manna hade kallat det Snorungarnas symfoni. Tältprojektet kallade det ”Revolutionsoperan”.
I första satsen är det symfoniska kanske som allra mest påtagligt. Kardinalens bombastiska ljudbild fylls av plötsliga temposkiftningar, inskjutna taktartsbyten och tonartsfrämmande utvikningar. ”Säg att det ordnar sig” övergår i en smäktande kravallervals och i ”Ångrar ingenting” tittar plötsligt en domedagskör in. Men skulle Kardinalen hitta in i finrummen är det med föresatsen att krossa kristallkronorna och dansa på borden. Kostymerna de tagit på sig i titelspåret ”Kardinalens femte i A-moll” och ”N005H1” är inga slipsar och kavajer, utan samma ståtliga superhjältedräkter de bar på omslaget till Andrahandssorteringen (2019). Fyra okuvliga förkämpar i arbetarrörelsens kärntrupp. En helskäggsstorm i punkuniform. En hårdnackad kader i kampen mot sociala orättvisor, psykisk ohälsa, livsleda, rasism och saker som kanske är ännu värre än så.
För trots det symfoniskt meckiga finliret är Kardinalens femte en kraftig käftsmäll i ansiktet på borgarklassen. Det obönhörliga trycket från Daniel Marklinds (Taedeat, Backbreaker) och Carl J Svedjeheds (Statues, Taedeat) massiva gitarrväggar, Martin Runnzells (Sweat Leaf, Defiatory, Taedeat) fläskiga basgångar och Love Sundlöfs (The Fitzgeralds) smattrande trummor är omöjligt att värja sig emot. Martins solida tordönsbaryton får Kardinalens ångestdrivna ångvältspunk att påminna om Coca Carola men med uppenbara metalinfluenser i bottnen är nog Bison en mer korrekt jämförelse. Krymplings kikar in i ”Illegal kardinal”. Dia Psalma och tidiga Big Fish dyker upp i den progressiva d-taktsvalsen ”Mitt allt”. Ammy ”Bulten” Olofsson från EPA och Lastkaj 14 dyker rentav upp i egen hög person för en rykande duett i den rasande ”Bomb utan krut”. En stormande pansarvagn i full galopp att rasera hela den kapitalistiska samhällsordningen. Första satsen ur en omstörtande revolutionssymfoni.
Andra satsen markerar istället Kardinalens förvandling till att bli en statsbärande institution. Ett hejdundrande tioårskalas där ett antal vänner från hela riket hyllar jubilarerna med varsin personlig hälsning.
Lastkaj 14 avfyrar den löpsedelsvärdiga målkavalkaden med dunder och brak och förvandlar ”Konflikthantering 101” till en brinnande molotovcocktail med rasande tempo och hetlevrad explosivitet. Kaboom!
Sardo Numspa som vanligtvis är några kilo mer progressiva gör här en rak skatepunkversion av ”Baltic City” men när de besjunger Umeå på klingande helsingborgska skapas något helt eget.
Uppsalabaserade Björnarna har genomgått en reinkarnation och som akustisk orkester har de förvandlat ”Odens soldater” till en svallande vikingavals med dragspel, mandoliner, pumpande elorglar och skrålande piratkörer.
Västerviksbördiga Skrammels cover på ”Har inte tid” är någorlunda originaltrogen men Martin Deanns solida tenor lyckas skapa ett självklart lugn åt den annars så stressade lyriken.
Fabriken med Curre Sandgren (Coca Carola, Rolands Gosskör) i spetsen har försett ”Vi hatar inte” med fräsande synthar, kyliga synthbasar och en nyskriven melodi som för tankarna till när Magnus Uggla tolkade Ulf Neidemars ”Häng med på party”.
Att luleåbaserade N:a Hospitalets sångerska Rebecca Ekström arbetar inom byggbranschen till vardags skänker extra trovärdighet åt deras tolkning av ”Nu ska den ner” som börjar som en sorgsen pianoballad och byggs sedan upp till en rivig hommage till Lastkaj 14 och Mimikry.
Med vassa metalslingor och galloperande trummor hade linköpingsbaserade Järncells tolkning av ”Kom mina får” kunnat vara hämtad från Tjöplusta, Svinfint eller någon mer obskyr trallpunksamling från nittiotalet.
Den färgsprakande finalen står Vi heter JA! från Umeå för när de swingar ner till närmsta gatuhörn med ”Pojken med alla färgerna” och några akustiska gitarrer, en akustisk bas och en cajón.
En ståtlig parad av personliga hälsningar. Allra roligast blir det när de olika banden passar på att göra om låtarna till sina egna och i den absoluta toppen ligger Björnarnas Akustiska Orkester och Vi Heter JA! med sina luffarpunkdängor tillsammans med N:a Hospitalets sorgsna pianoballad. Järncell når kanske inte riktigt upp till samma höjder men som helhet är den löpsedelsvärdiga målkavalkaden ett hejdlöst hallabaloo. En symfoni fylld av ursinne, punk och bensin. Kardinalen vet minsann hur man firar tioårsjubileum!
”Ett segerrop från varje proletär:
Ve dig borgare, nazist och miljardär!”
