Rockens genrer kommer och går och gör mer eller mindre stora avtryck på eftervärlden. De flesta av dem har haft sitt källflöde någonstans i USA eller Storbritannien. Den tyska influensen på rockmusiken är däremot oförtjänt okänd eller i vart fall underskattad. Jag tänker förstås på krautrocken som den kom att benämnas. Ett heterogent fenomen förvisso men som influerat mängder av efterföljande band och artister världen över. Inte minst inom den elektroniska musiken men också den repetitiva bordunbaserade rocken.
Några av 1970-talets stora namn – med David Bowie, Iggy Pop och Brian Eno i spetsen – tog stort intryck av det som hände i Tyskland under den tiden. Krautrocken satte också en stark prägel på punkens tyska företrädare som var betydligt mer experimentella än sina kollegor från Storbritannien och USA, och som inte hade beröringsskräck för synthesizern. Den här artikeln kan kanske vara en introduktion för den oinvigde eller en sammanställning för den redan frälste. På köpet får ni en spellista med ett urval av låtar från 1970-talets tyska krautrock-scen.
I slutet av 1960-talet var i hela västvärlden en experimentell period med ifrågasättande av i stort sett allt, inte minst inom kulturkretsar. Det som hände i Tyskland (egentligen handlar det här främst om dåvarande Västtyskland) då var alltså inte unikt men det kom att utvecklas i delvis helt egna riktningar. Det var inte heller någon homogen samling musiker som rörde sig i de här radikala kretsarna. Den experimentella, avantgardistiska musik som flödade (liksom en del droger) genom det tyska 60-talets andra halva innehöll element från fri jazz, soul/funk, psykedelisk rock, indiskt och latinskt, och experimentlusten gällde inte bara innehåll utan även form och utförande.
I Västtyskland fanns ett behov av att hitta en egen identitet under den efterkrigstid när landet fortfarande brottades med arvet från nazism och världskrig. Vänstervågen som svepte över världen hade betydelse och ofta hade banden mer prägel av kollektiv än traditionella rockgrupper. Det blev också en reaktion mot den urvattnade tyska musikscenen som dominerats av trallvänliga schlagers.
Parallellt utanför Tyskland fanns också den prog (inte att förväxla med den svenska, mestadels politiska, proggen) och symfoniska rocken som växte sig stark kring 1970. Det som kom att kallas krautrock kunde ibland klistras på snart sagt all tysk rock under denna tid. Det var dessutom från början en benämning som myntades av brittiska musikjournalister och bottnade i en närmast sarkastisk stereotyp av tyskar som ”krauts”. Ett epitet med ursprung i första världskrigets skyttegravar och på andra världskrigets slagfält. Det var inte alla tyska musiker som var särskilt förtjusta i uttrycket och som inte använde det själva utan hellre talade om Kosmisches Musik. Kraut kom dock att bli en gångbar genrebenämning i och med stigande popularitet för den elektronikbemängda tyska rocken.
Det fanns nämligen en särprägel som kom att bli dominerande inom tysk rock och det var pionjärskapet för synthesizers. Experimenterandet med elektroniken och det då nya instrumentet moog-synthesizer och andra konstruktioner är kanske det främsta tyska bidraget till den moderna musikscenen.
Ur detta misch-masch av kollektiv och friformsfräsande progg-rockare utkristalliserade sig snart två huvudspår, som jag ser det. Det ena byggt kring synthesizern och det andra kring trummor. Ett elektroniskt/kosmiskt och ett rockigt/motoriskt repetitivt. För mig personligen är det elektronik + motorik som kännetecknar Krautrock. Det ena spåret behövde heller inte utesluta inslag av det andra. Men allt annat hade inte mycket mer gemensamt än att det var experimentellt, och från det som då hette Västtyskland.
I ofta långa, experimentella stycken men med taktfast rytm gav band som Amon Düül, CAN, Faust, NEU! och dess avläggare La Düsseldorf den tyska rockmusiken en alldeles egen klangbild. Fausts nästan 12 minuter långa ”Krautrock” på spellistan här ger en tydlig ljudillustration. Kraftwerk blev ändå de mest kända och utvecklade med tiden en alldeles egen version av repetitiv elektronisk klangbild.
Kosmiskt
Många tyska musiker tog det då tämligen nyfödda instrumentet synthesizer till sig – om de inte tillverkade egna varianter – och skapade något som ingen hade hört maken till förut. Karlheinz Stockhausen var en inspiratör och pionjär som experimenterade med elektronisk musik redan tidigt under 1960-talet och fick inflytande över den här strömningen i tysk rock. Tangerine Dream var ett av det tidiga 70-talets stora som i början kombinerade en mer traditionell sättning med synthesizer i Kosmisches Musik-anda men som sedan gick över helt till elektroniska verk som kan sägas ha skapat sin helt egna kosmologi. Men här fanns också Cluster med rötter i Berlin-kollektivet Zodiak Free Arts Lab som även Tangerine Dream- medlemmar haft ett förflutet i. Cluster kom senare att arbeta mycket med Brian Eno samt producenten Konrad ”Conny” Plank som skulle få stort inflytande över 70- och 80-talens tyska musikscen med sin studio i Köln. Plank är också en av anledningarna till befästandet av benämningen Krautrock då han redan 1970 grundade musikförlaget Kraut. Michael Rother, tidigare medlem i NEU!, är en annan profil som övergick till elektroniskt dominerade skapelser.
Mest kända och stilbildande lär ändå Kraftwerk vara, grundade av Ralf Hütter och Florian Schneider i Düsseldorf. De hade redan i slutet av 1960-talet ett band kallat Organisation. De tillförde senare med sitt Kraftwerk en visuell sida som fick världen att häpna men formade sitt sound på 1970-talet under Conny Planks överinseende men i sin egen Kling Klang-studio i Düsseldorf. Själva beskrev de sig hellre som ett koncept kallat ”Die mensch-maschine”, den mänskliga maskinen, vilket accentueras av albumtiteln The Man Machine 1978. Med bleka ansikten, strikt klädsel – som iskallt oberörda maskiner – framförde de också sina verk live, med video- och bildprojektioner i bakgrunden. De kunde också ibland lämna scenen helt för att låta sina programmerade synthesizers spela själva. Kontroversiellt till en början men inte helt främmande för dagens programmerande musikskapare.
Motorik
Motorik är en term som myntades av musikjournalister för att beskriva den 4/4-takt som kan höras i mycket av 70-talets krautrock och framkallades av trummisar som exempelvis Jaki Liebezeit i CAN och Klaus Dinger i NEU!. Lyssna på deras ”Hallogallo” på listan, där rytmen framträder tydligt. Repetitivt, monotont mal den på med enveten energi som övergår i en form av hypnotiskt-transcendentalt tillstånd i kombination med gitarr och synth som lägger sina kosmiska slingor över taktslagen. I de långa låtarna med repetitiva rytmer (drones/borduner) fanns en framåtrörelse som kan tolkas som en tanke att inte stelna i utvecklingen utan röra sig hela tiden framåt, bort från tysk konservatism, arvet från andra världskriget och den nazistiska stämpeln.
De ovan nämna banden här är de allra mest kända och inflytelserika. CAN (bildat 1968) hade i rytm-sektionens Jaki Liebezeit (trummor) och Holger Czukay (bas) något som skulle kunna beskrivas som krautrockens Shakespeare-Dunbar.
CAN kom att laborera med mer dansanta rytmer, som i ”Moonshake” eller ”I Want More som liknar mer en sorts futuristisk funk som Talking Heads mycket väl hade kunnat göra. Eller med latinska takter som i ”Future Days”.
NEU! (som ska skrivas med stora bokstäver och ett utropstecken) bildades 1971 av tidigare Kraftwerk-medlemmarna Klaus Dinger (trummor) och Michael Rother (gitarr) och har haft diverse olika kompletterande musiker som roterade, bl.a. Thomas Dinger och Hans Lampe som senare följde med till La Düsseldorf. När man talar om motorik-soundet är det i första hand Klaus Dingers trumstil som avses och som också gett störst avtryck på krautrockens efterföljare. Dingers maniska trummande hade en framträdande roll vilket inte minst tydliggörs i den över elva minuter långa ”Für Immer”. Bandet blev oerhört inflytelserikt för många kända akter som Simple Minds, Joy Division, PiL, Stereolab och Sonic Youth. NEU! har även på senare tid fått en närmast kultartad status och populära att nämna som inspiratörer för flera av vår samtids rockband.
Låtar på listan:
CAN: ”Vitamin C” (1972), ”Spoon” (1972), ”Moonshake” (1973), ”Future Days” (1973), “I Want More” (1976)
NEU!: “Hallogallo” (1972), “Für Immer” (1973), “ISI” (1975), “After Eight” (1975)
Andra framträdande förgrundsfigurer för krautrocken
Om man skärskådar medlemsmatriklarna för de tidiga krautrock-banden framträder vissa namn flera gånger i olika konstellationer vilket antyder en i viss mån sluten krets eller community av musiker som roterade i olika band och projekt eller i vissa fall i rena kollektiv.
Förutom de redan
nämnda fanns ett antal betydande grupper och artister som måste nämnas och som också lämnat bidrag till
min spellista. Det här blir alltså någon form av krautrockens genealogi.
Tangerine Dream, bildat 1967, innehöll ursprungligen: Edgar Froese (gitarr och senare synthesizer m.m.), Volker Hombach (saxofon, flöjt, fiol), Lanse Hapshash (slagverk), Kurt Herkenberg (bas). Senare tillkom Klaus Schulze och Conrad Schnitzler (synthesizers, elektronik) en kort sejour 1969. Strax därefter Christopher Franke (synthesizer, klaviatur, trummor) och Steve Schroyder (orgel). Froese, Franke och Schroyder var konstellationen bakom LP:n Alpha Centauri 1971. Sedan anslöt Udo Dennebourg (flöjt) och Roland Paulyck (synthesizer) och strax därpå byttes Schroyder ut mot Peter Baumann (orgel, synthesizer). Den mer kända sättningen alltså Froese, Franke, Dennebourg, Paulyck och Baumann. I senare skede utgjordes TD endast av duon Froese/Franke, men de är aktiva än idag och gav nyligen ut nytt material.
Till en början mer proggigt experimentella, som de flesta tidigare krautgrupperna, men över tid, vilket framgår av medlemsbytena ovan, kom det elektroniska att helt dominera, med tvärflöjten som en lite udda krydda. Denna kosmiska period, vid mitten av 70-talet, får också räknas som bandets storhetstid. TD har haft stort inflytande över senare tiders ambient- genre och föregångare inom den elektroniska musiken. På spellistan får de bidra med två låtar, som illustrerar utvecklingen mot det elektroniska. ”Ultima Thule pt. 1” från 1971 och ”Stratosfear” (1976).
Edgar Froese dog 2015, men har lämnat ett stort bidrag till modern musikhistoria inte minst genom att hans soloalbum Epsilon in Malaysian Pale (1975) ska ha varit en av inspirationskällorna för David Bowies så kallade Berlin-trilogi.
Låtar på listan:
”Ultima Thule Pt. 1” (1971), ”Stratosfear – Single Edit” (1976)
Amon Düül II, bildat 1969 av några personer ur kollektivet Amon Düül som formades redan 1967 och sysslade med improvisationer och experimentella konserter och hade en flytande besättning medlemmar. Ett kollektiv med politiska vänsteridéer som bland andra hade ett par medlemmar som senare återfanns i Rote Armee Fraktion (mer känt som Baader- Meinhof-ligan). AD II är alltså en form av utlöpare till kollektivet, mer fokuserat på musiken än den politiska aktivismen. Renate Knaups egensinniga sång och de yviga gitarrerna i suveräna låten ”Archangels Thunderbird” gör den till en klassiker.
Låt på listan:
”Archangels Thunderbird” (1970)
Ash Ra Tempel, bildat 1970, bestod då förutom Manuel Göttsching, också Klaus Schulze som dessförinnan spelade i Tangerine Dream. Ett kort tag fanns även Steve Schroyder med, som även han hade ett förflutet i Tangerine Dream. De tillhörde i hög grad de tidiga, experimentella banden som mer hörde hemma i den kosmiska genren om man alls ska stoppa dem i någon sådan. Snarare prövade de sig fram och gav influenser till senare kraut- band och inte minst elektronisk ambient. På spellistan tar jag inte med någon av deras tidigaste maratonlånga experimentella nummer, som nästan tjugo minuter långa ”Amboss”, utan istället helt elektroniska ”Le sourire Volé”, släppt 1975.
Låt på listan:
”Le sourire Volé” (1975)
Faust, bildat 1971 av producenten Uwe Nettelbeck med bandmedlemmar som hade mer karaktär av ett kollektiv och som dessutom ofta bytte instrument med varandra föra att testa nya de aldrig spelat på förut (trombon, fiol). Deras musik präglades också av stor experimentlust och testande av gränser och former. De var innovativa men inte särskilt kommersiella. Trots detta fick de kontrakt 1971 med Polydor och senare med Virgin Records. Kanske tack vare kritikernas vurm för deras nyskapande lek med musik och testande av gränser. På spellistan får, passande nog, deras bidrag bli den över elva minuter långa ”Krautrock” (1973).
Bland de smått legendariska kraut-trummisarna sällar sig här också Werner ”Zappi” Diermaier som tillhört bandet hela sin karriär och är aktiv än idag vid 74 års ålder. Här fanns också bland grundarna Hans Joachim Irmler som byggde en egen orgel redan som tonåring. Även han idag är aktiv och bland annat ägare av Faust Studio och skivbolaget Klangbad. En stor fan som hämtat inspiration från Faust är Julian Cope (Teardrop Explodes) som till och med skrivit om detta i sin bok Krautrocksampler.
Låt på listan:
”Krautrock” (1973)
Cluster: (bildat 1971): Hans-Joachim Roedelius (synth, klaviatur, gitarr) och Dieter Moebius (synth, klaviatur, gitarr, trummaskin) och även Conny Plank borde här räknas in, demonproducent, ljudingenjör och studio-entreprenör. Roedelius var en av grundarna till scenen Zodiak Free Arts Lab 1968 där han också träffade Moebius. Egentligen bildades bandet Kluster redan 1969 och hade då även Conrad Schnitzler (se Tangerine Dream) som medlem. Det var dock 1971, med anglifierad stavning, som de fick sitt genombrott internationellt med en melodiös elektronisk stil till takthållande trummaskin. Moebius avled av cancer 2015 men Roedelius har hållit sig aktiv hela tiden med mängder av soloproduktioner och dessutom med återkommande återupplivningar och nya nedläggningar av projektet Cluster.
Deras verk beundrades av bland andra Brian Eno som spenderade en tid med den här trion i början av 70-talet och hämtade inspiration till sin egen stilbildande ambient-stil och influerade hans produktion av Bowies och Iggy Pops Berlin-album.
Låtar på listan:
Cluster:”Rosa” (1974)
Cluster, Brian Eno: ”Schöne Hände” (1977), Ho Renomo” (1977)
Harmonia bildades 1974 men som sidoprojekt för Hans-Joachim Roedelius och Dieter Moebius (Cluster) och Michael Rother (NEU!). Den här supergruppen beskrevs av Brian Eno som ”världen viktigaste” och de har åtminstone inspirerat honom själv och David Bowie, som lär ha varit en stor fan när han vistades i Berlin vid mitten av 70-talet. Harmonia nämns ofta, liksom NEU!, som inflytelserika för dennes Berlin-trilogi, vilket enligt en del kanske egentligen kokar ned till Klaus Dingers trummor och Michael Rothers gitarrspel. Rother har också gjort mycket solomaterial och är fortfarande är extremt produktiv och ger ut plattor av hög kvalitet på löpande band. Bland annat min egen favoritplatta, 2020 års Dreaming.
Låtar på listan:
Harmonia: ”Dino” (1974), ”Watussi” (1974)
Michael Rother: ”Karussell” (1977)
La Düsseldorf, bildades 1975 av trummisen Klaus Dinger med brodern Thomas Dinger på sång och percussion och Hans Lampe som skötte elektroniken. Alla med förflutet i NEU!. Bandet har inte riktigt fått den uppmärksamhet som de är värda, trots att medlemmarna tillhör krautrockens aristokrati. Klaus Dinger uppträdde för övrigt av någon anledning ibland som klaviaturist under pseudonymen Nikolaus Van Rhein på skivomslagen. En av låtarna på listan här har samma titel som bandnamnet. Den inleds med en ljudupptagning från en ishockey-match med Düsseldorf-laget DEG och fortsätter i stort sett med den ”innovativa” textraden ”Düsseldorf, Düsseldorf, Düsseldorf…”. Det enkla är ofta det geniala.
Låtar på listan:
”La Düsseldorf” (1976), ”Rheinita” (1978)
Kraftwerk bildades redan 1967 av duon Ralph Hütter och Florian Schneider. Under de första åren florerade ett antal olika medlemmar i kortare sejourer, bland andra Michael Rother (gitarr) och Klaus Dinger (trummor), senare NEU!. Hütter och Schneider betraktar denna tid som ”arkeologisk” och verkar inte vilja kännas vid den. Deras image bygger på tiden från 1974 med albumet Autobahn (1974). Sättningen blev då förutom duon också Wolfgang Flür (elektroniska trummor, synthesizer) och en kort tid Klaus Röder (gitarr, fiol) och lite senare Karl Bartos (elektroniska trummor, synthesizer). Den mer kända kvartetten alltså Hütter, Schneider, Flür och Bartos. Det är också därför jag lägger deras låtar sist bland de klassiska kraut-banden. Jag ser Kraftwerks bidrag som speciellt då de införde även ett format och en framställning som kom att inspirera efterkommande synth-band under 1980-talet. De är fortfarande sparsamt verksamma men numera endast med Hütter av grundarna, tillsammans med Fritz Hilpert, Henning Schmitz och Falk Grieffenhagen.
Låtar på listan:
”The Hall of Mirrors” (1977), ”Showroom Dummies” (1977), “Neon Lights” (1978), “The Robots” (1978)
Krautrockens livskraft
Som en Klaus Dinger-session vid trummorna plöjer sig också krautrocken envetet fram genom decennierna och har influerat en mängd stora band och artister. Förutom redan nämnda artister och band har också krautens repetitiva kraft i olika hög grad förts vidare av namn som (bara för att nämna några) Gary Numan, Depeche Mode, Spacemen 3, Loop, Moon Duo, TV Priest, Tonstartssbandht, Föllakzoid, DIIV, Møtrik, Public Service Broadcasting, W. H. Lung, SUUN, Snapped Ankles, ryska Gnoomes, japanska Minami Deutsch, danske Casper Clausen här i Sverige kanske främst av Les Big Byrd/Jocke Åhlund, LOW-RES, Sun City GBG och End of Fun.
Troligen för att grundidén är helt tidlös. Den trummande människan har skapat repetitiva rytmer sedan urminnes tider. Trumman är världens äldsta instrument och har haft en viktig roll i magiska riter, ritualer och danser. Det verkar vara ett basalt mänskligt behov att röra sig till rytmer, att själv skapa taktfasta mönster i arbete och fritid. Vi hänger oss åt en meditativ, hypnotisk ljudfond som renar oss, rensar bort tankar om problem och vedermödor i vardag och i världen.
Krautrockens tillkomst kanske därför bör härledas till stenåldern och lär följaktligen fortleva så länge människan existerar som art.
