Vi blickar tillbaka på förrförra helgens festival i Nederländerna. Vilka var bäst på Grauzone? Vem fick oss att dansa mest? Ur det stjärnspäckade programmet hade man gärna velat se allt, men här kommer HYMNs sammanfattning av våra favoritkonserter i Haag.
För min del hann jag bocka av runt 25 band och artister på Grauzone i år och några riktigt fina DJ:s. Det är rätt bra för tre kvällar och jag undvek nästan total utmattning. Alla artister gjorde riktigt bra ifrån sig jag hade gärna utforskat fler av de band jag inte var bekant med, såsom coldwave-gruppen Ploho från Sibirien. Men jag fokuserade på de artister jag kände till i förväg och fick då ändå göra avkall på amerikanska Sqürl som headline:ade den första kvällen.
Fredagen var faktiskt den mest intensiva dagen, men både massor av artister på Paards tre scener och DJ:s fram till klockan 05 på Grey Space. Dagen inleddes av Minuit Machine från Paris, som spelade förvånansvärt tidigt. Duon som egentligen består av Amandine Stioui och Hélène de Thoury har gjort musik tillsammans i tio år redan. Men förra året fick de Thoury som gör all musiken (och även är en soloartist av rang under namnet Hante.) allvarliga hälsoproblem och man fick ställa in konserter.
Istället berättade man att skulle fortsätta uppträda live i framtiden med en stand-in för de Thoury och fortfarande med Stioui på sång. Jag hade länge sett fram emot att se Minuit Machine på en scen och eftersom jag nyligen missade en möjlighet att se bandet i Köpenhamn stod jag förväntansfullt längst fram i publiken.
Duon spelade flera låtar från nya albumet 24 som kom ut för några månader sen på egna bolaget Synth Religion. Amandine Stioui har en fantastisk scennärvaro och trots att väldigt lite av musik framförs ”live” känns det ändå som en rockkonsert. Stämningen förhöjs också av ljussättningen och jag minns till exempel deras eminenta streamade konsert ”Sainte Rave” från 2020 – en av pandemins allra bästa virtuella produktioner och som de senare gav ut som livealbum.
Det känns som att det saknas något i kemin, vilket inte är konstigt när någon man spelat live med i många år plötsligt blir ersatt. Men trots det och den tidiga speltiden gör Minuit Machine en mycket bra spelning. Det tydliga politiska buskapet i nya låtar som ”Follower” lyfts verkligen fram av Stiouis närmast monolog-aktiga sång. Det blir också flera låtar, som till exempel den dystopiska ”Empty Shell”, från deras mest kända album Infrarouge som kom ut året innan pandemin.
Efter en kort sväng in på VR Sex så är jag snabbt tillbaka vid samma scen. VR Sex är Andrew Clincos sidoprojekt till Drab Majesty (som först var bokade till festivalen). Även om jag gillar deras släpp på Dais Records så känns liveframträdandet tyvärr alltför affekterat och ”grabbigt” och låtarna försvinner i en stökig ljudbild. Då vill jag mycket hellre se Tempers, som är ett av Dais mest framgångsrika band.
Tempers är en duo från New York som uppmärksammades för deras debutalbum Services från 2015. Deras flyhänta blandning av coldwave och post-punk i majestätiska arrangemang hade passat perfekt in i filmen Drive. Speciellt med tanke på att produktionerna med tiden blivit än mer polerade och syntiga. Förutom hiten ”Unfamiliar” från nya album New Meaning (Dais, 2022) är de flesta låtarna lite för långsamma att dansa till men publiken svajar sakta fram och tillbaka.
Emellanåt försvinner de nästan in i röken på scen och publikkontakten är kanske inte den bästa. Det är därför intressant att jämföra dem med Rue Oberkampf som jag ser direkt efteråt. Precis som Tempers är det ett band jag velat se länge. Den fransk-tyska trion har även de en kvinnlig vokalist och gör musik som ligger mellan den elektroniska dansmusiken och analog synt/EBM. Julia de Jouys cinematiska sång känns retro, speciellt när hon pratsjunger på franska liksom 60-talets yé-yé-stjärnor.
Bandet är signade till tyska Young and Cold (som t.ex. gett ut svenska Abu Nein) som även de besöker festivalen för att sälja skivor. Det märks att alla i bandet från början var DJ:s eftersom de har ett fantastiskt sinne för detaljer i ljudbilden och mycket av detta återskapas live i källaren till Grey Space. Jag älskar verkligen deras album Liebe från förra året och jag får bland annat höra min favoritlåt ”Lou et Noah”. Det är nästan en elektrisk spänning i luften.
Zanias gör även de en inspirerad spelning på fredagen, men eftersom vi nyligen recenserade deras konsert i Köpenhamn går jag inte in mer på den. Och Ambassade nämnde jag i den föregående artikeln om Grauzone. Men båda två är bland festivalens höjdpunkter, både för mig och publiken att döma av reaktionerna.
Men fredagen bjuder även på några fantastiska DJ-set senare under kvällen. Både Acidic Male (New York Haunted) och Dim Garden (Italo Moderni) gör set som är både utmanande och dansvänliga. Och kvällen avslutas i stor stil av Infravision, som består av två kända DJs från Toulouse: Pablo Bozzi och Kendal.
Det är Zanias som har hjälpt till att boka dem och de spelar först tillsammans för att sedan bli till ett soloset av Pablo Bozzi, som nyligen startat skivbolaget Second Sight i Berlin. Även om jag gärna velat höra en livekonsert men Infravision, som släppte sin italo-doftande debut 2021 är deras DJ-set en explosion av kitschig electro, techno och italo disco. Kendal, som liksom Bozzi har släppt en hel del egen musik och driver ett skivbolag (Ritmo Fatale), avslutar kvällen men då har jag redan slut på studs i fötterna.
Lördagen blir något lugnare för min del eftersom jag mestadels sett fram emot DJ-seten från Zanias, bandkollegan Neu-Romancer och kvällens avslutande dansinferno med Elena Colombi och Mark Knekelhuis. Men det finns en spelning som verkligen förtjänar att lyftas fram och då syftar jag på amerikanska Patriachy.
Patriarchy bildades i Los Angeles av Actually Huizenga och Andrew Means (trummis i industrirockbandet 3Teeth) för några år sedan och låter enligt egen utsago som en blandning av ABBA och Nine Inch Nails. Det är egentligen en naturlig fortsättning på Actuallys solo-projekt som släppt två album och precis som Patriarchy blandade teman som sex, skräck och fetischer. Hon gjorde faktiskt en poppig cover av Nine Inch Nails år 2017.
På Patriarchys första album Asking For It från 2019 blandade hon in fler element av industri och metal, vilket resulterade i ett ganska unikt sound som är lika mörkt som det är förförande. Lite som DeathbyRomy som också är från Los Angeles, bara tio gånger bättre. Sedan dess har de samarbetat med australienska bolaget Dero Arcade och byggt upp en allt större hype.
De kommer in på scenen klädda i vita särkar och corpse paint – Actually på kryckor. Först verkar det som ett skämt eftersom hon kastar kryckorna. Men hela konserten förlöper med Actually sittandes på en barstol (eller krypande på golvet) och strax tar bandet (som förutom trummisen även består av en gitarrist) av sig sina kläder och har enbart lite läder och latex kvar. Då berättar Actually att ett ledband i hennes ena knä gått av och pekar på skenan som täcker hela benet ovanför de enorma platåskorna. Att man ändå väljer att fullfölja en turné visar prov på både en obeveklig ambition och en stark dedikation till sina fans. Själv trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva bandet live i Europa.
Trots att Actually inte kan gå utan hjälp bjuder hon och de andra i bandet ändå på en scenshow som jag inte skådat sedan jag såg Starcrawler. Bland annat tejpar trummisen fast en krycka på hennes ena arm som hon sedan slår på cymbalerna med. Ett tag är det nära att hon dimper i golvet när hon försöker stödja sig på kryckan efter att ha tömt alla sina vattenflaskor över sig själv och gjort golvet glashalt.
Patriachys musik bygger minst lika mycket på det visuella universum de byggt upp kring musiken. Flörtandet med bdsm, våld och mörker är ok eftersom det har ett ironiskt anslag. Som Actually själv säger om namnet Patriarchy: ”a word I would like to destroy for myself and yet make my own. We live in a Patriarchy, and it won’t be changing for a while – so why not grab it by the balls and fuck it?”. De spelar låtar från senaste albumet Unself, vars omslag består av en bild på henne som en hängande fladdermus, hållande i gris.
En av höjdpunkterna är ”No Touch Torture” från den skivan, men även extranumret som ingen riktigt vågat hoppas på. De verkar förvånade och euforiska över det varma mottagandet och påminner om att de inte tjänar något på denna turné och ber publiken att köpa merch. Självklart köper jag två t-shirts.
Söndagen på Grauzone är lite annorlunda och bjuder mest på gitarrbaserade akter som gör olika typer av musik inom det breda spektrumet för post-punk. Amerikanska garagerockarna Death Valley Girls står kanske ut i programmet men passar mer in på grund av deras estetik. Jag har sett dem flera gånger innan och tyvärr känns det som att deras relevans som band har minskat drastiskt. Istället imponerar nya Captured Tracks-bandet Thus Love.
Thus Love, som kommer från en småstad i Vermont, är kanske inte världens bästa liveband eller känns i alla fall lite väl utspridda som trio på en stor scen. Gitarristen och sångaren gör dock sitt bästa för att använda utrymmet. De inleder med den jangliga hiten ”Repetitioner” som även öppnar bandets debutalbum Memorial från förra året. Det märks att de känner sig lite ovana vid den stora publiken, men samtidigt är de så uppriktigt tacksamma över att få spela i Europa att man nästan blir lite rörd.
De berättar att Grauzone-bokningen faktiskt var anledningen till att de överhuvud taget var möjligt för dem att ta sig till Europa och att det till sist utvecklade sig till en hel turné runt det datumet. De spelar nya singeln ”Centerfield” som då inte ens släppts och deras melodiösa pop får en att tänka på allt från R.E.M. och Teenage Fanclub till nyare band som TV Party.
En annan spektakulär spelning står spanska Belgrado för. De spelade på Grauzone redan 2014, då de redan hade släppt två album fyllda med mörk post-punk. De har länge haft ett samarbete med La vida es un mus från London – ett skivbolag som specialiserat sig på spansk-språkiga band inom framförallt hardcore och queer punk. Belgrados kommande album Intra Apogeum är dock mer synt-baserat.
Det är nämligen Belgrados första skiva på sju år och under tiden har vokalisten Patrycja Proniewska gjort synthwave i duon Fatamorgana (också på La vida es un mus). Andra halvan av Fatamorgana – Louis Harding – är nu även med i Belgrado och nya singeln ”Boixar” har ett nytt sound. Spelningen består mestadels av dessa nya låtar, som Proniewska precis som tidigare sjunger på polska. Hon är klädd i en glittrig outfit och sminkad som en statist i Bladerunner.
Ännu bättre än Belgrado är dock en annan akt från Barcelona, nämligen Dame Area. Duon avslutar festivalen på spelstället Paards lilla caféet och jag är på plats i god tid. Men det verkar inte som om Dame Area är lika stora som de är i mitt huvud. Tack vare deras två senaste album släppta av fantastiska spanska bolaget B.F.E. har de blivit en av mina favoritartister de senaste åren.
Silvia Kostance and Viktor L. Crux har kallat sin musik för ”tribal wave” och den består mycket riktigt av en stor dos slagverk och vild sång över analoga syntmelodier. Deras fyra första EPs (varav en kom ut på svenska etiketten Kess Kill) påminner mycket om bortglömda pionjärer från 80-talet som spanska Esplendor Geométrico och Diseño Corbusier. Precis som Throbbing Gristle gjorde de experimentell musik som föregick industrirocken.
Att se Dame Area live känns lite som att bevittna en härdsmälta – just när man tror att det inte kan bli mer intensivt så kommer det helt nya ljud eller skrik. Det passar Dame Area perfekt att spela på den minsta scenen, som ligger i mörker utan scenljus. Kostance springer ut i publiken, kastar sig på golvet eller bara hoppar upp och ned. De har med sig egen-byggda instrument som är kopplade genom en serie av olika pedaler och framträdandet känns improviserat till viss del.
”La neuva era” från den senaste och något mer dansvänliga skivan Toda laå mentira sobre Dame Area blir något av höjdpunkt, precis som den blytunga ”Esto me pertence” från EP:n de också släppte förra året. Jag tror det definitivt det är den bästa spelningen på Grauzone 2023, jämte Patriarchy.
