Babel i Malmö har möblerats om till ett vardagsrum. Scenen är inredd med persiska mattor och golvlampor. Dansgolvet är täckt av stolar och bord. Scenen är inredd med persiska mattor och golvlampor. På en av tramporglarna står en kaffetermos. Vid sidan om den finns lite rökelse.
”Det kommer verka som om vi ignorerar er” säger Johan Andersson när han sjunker ner bakom pianot, ”Men vi behöver vara lite i vår lilla bubbla”. Dagen efter släpper han det meditativa albumet Åsnemanifest under pseudonymen L.T. Fisk men imorgon är imorgon och L.T. Fisk är alltid fullt närvarande i nuet. Visst har de hängt upp en stor sprattelgubbeåsna som fondvägg och visst spelar de i stort sett samtliga sånger från Åsnemanifest. Men inte bara. Och inte heller i sin helhet utan lite utspritt över hela kvällen. I all anspråkslöshet.
Pianot tar några lätta andetag. Johan nynnar stilla. Pianot stannar av och Johan sjunger några rader à capella. Dröjande, nästan avvaktande. Men samtidigt så nära att varje rörelse är ett universum. Så andäktigt att den surrande fläkten blir en påtaglig del av ljudbilden. Ömsom irriterande, ömsom sövande. Varma tramporglar, svävande synthmattor, vågbrus, fågelkvitter och smutsig elektronik ansluter för att befästa det hypnotiska lugnet. Ömsom tröstande, ömsom sorgset, ömsom feberdrömskt. Ibland som om hela himlen öppnar sig samtidigt som eländets avgrund slukar upp allt. Ibland som när en åsna trampar runt i lite gyttja. Alltid som en stilla böljande meditation
Mellan varven lämnar Johan pianot för en tramporgel. Vid sidan om honom sitter Mattias Nihlén med en Arp Odyssey och en massa elektronik. L.T. Fisks ständige följeslagare Douglas Holmquist (Testbild!) som även producerat Åsnemanifest sitter bakom en Prophet-5. Ronald Heu får nog anses vara kvällens hårdast arbetande musiker och pendlar mellan varma tramporglar, nylonsträngade gitarrer, perkussiva synthar, kalimbor, samplers och pedaler. I långa instrumentalstycken får Ronald fritt spelrum att experimentera med flera instrument samtidigt. Men oftast är ljudbilden sparsmakad, nästintill naken. Försiktigt, varsamt. Och så plötsligt lite fågelkvitter. Lite vågbrus. Förtvivlad gråt. Valsång. En synth låter som en basklarinett. En annan som en cello. Inga stora gester men en ständig förändring. En förändring genom stillhet.
Johan drar ut på varje ord. Somliga fraser upprepas som mantran. Tills de får en annan betydelse. Sällan har mummel genom skägg varit klarare. Sällan har en röst talat så mycket för sig själv oavsett hur texten lyder. Jag är fullkomligt närvarande samtidigt som tankarna skenar iväg. Jag blundar. Jag börjar undersöka mönstret på mattan. Jag vet inte om det är religiöst men jag vet att det är andligt. Men det är en andlighet som riktas in i själen eller ner i jorden snarare än upp i himlen. L.T. Fisk predikar aldrig. Han talar aldrig om något liv efter döden. L.T. Fisk bara är. Jag vet inte vad Gud är. Kanske är Gud en åsna. Eller en tramporgel. Eller en inre frid. Men jag är fullkomligt övertygad om att det var detta de ville uppnå när Babel lät byggas av den pietistisk-mennonitiska brödraförsamlingen för hundra år sedan. Jag vet inte om det är religion men jag vet att det är andligt.
Ett totalt lugn infinner sig i hela min kropp. Jag sitter och bara andas. Hade jag bara kunnat ligga ner och ifall ljuset varit mer dämpat är jag övertygad om att jag fallit i hypnos. I den intensiva ”Ingen dom” är jag i varje fall nära, tills Johan plötsligt brister ut i ett muntert ”Tjoho!”. Förtrollningen är bruten och vi är tillbaka på jorden igen. Om än fortfarande i ett tillstånd han inte bara kan lämna oss i. Fridfullt vaknar vi till i den ömsinta ”Ur markens mull”. Såsom stenar skola stiga.
”Nu blir det inte mer, nu får ni supa!” ropar Johan och går av scenen. Själv känner jag att det inte riktigt är läge för det. Jag vill hellre stanna kvar i det totala lugn L.T. Fisk lyckats uppbåda i mig. Tjo och tjim finns det utrymme för fler gånger. Jag vet inte vad det är jag varit med om. Jag vet inte om det finns ord att beskriva. Jag vet inte om jag förstår, men jag vet att jag känner. När jag vandrar hem genom den gråa februarinatten klingar några ord jag lyckades urskilja ur sorlet under pausen: ”När L.T. Fisk är som bäst känns mina tankar som lögn”.
