I kväll är det dags för en ny fin kväll på Oceanen och på scenen hittar vi den förlorade skatten Junodef samt göteborgsbandet Boy With Apple. Kvartetten från Lund bestående av Karin, Tyra, Norea och Rode beskriver sin musik som ett kärleksbarn mellan PJ Harvey, Chelsea Wolfe och Elliot Smith. Eftersom att Junodef inte varit i Göteborg på 4-5 år så kände vi att det var dags att kolla läget med dem.
Hej Junodef! Hur är läget?
– Hej! Jodå det är bra med oss! Fett taggade på att vara tillbaka på turné i Sverige!
Var är ni just nu och varför?
– Just nu är vi utspridda på olika ställen i Skåne och Blekinge och landar lite mellan spelningarna. Sen är det är dags för de sista två i Göteborg och Malmö i helgen.
Ni har precis spelat i Jönköping och Örebro – hur har det varit och hur är känslan inför helgens spelningar?
– Det har varit helt fantastiskt! Och otroligt överraskande helt ärligt. Vi känner ingen i Jönköping men det var fett bra drag och otroligt nice människor där! Hoppas vi får möjlighet att komma tillbaka och spela igen. På vägen till Örebro trampade en bandmedlem (nämner inga namn) i människobajs dock så det satte en märklig twist på dagen. Bra gigs dock, bara vägen dit som var lite kladdig. Känslan inför helgens spelningar är taggad och lite nervöst. Vi har ju nte spelat så mycket i Sverige sen vi flyttade till London 2016, så vi är alltid lite osäkra på om det kommer komma nåt folk. Vi är riktigt taggade på att spela på just Oceanen och Plan B dock, och vi har grymma förband så det kommer bli två bra kvällar.
Senast bandet spelade i Göteborg var i oktober 2018 och det känns på många sätt som väldigt längesedan. Junodef som då var relativt nya försökte fortfarande hitta sitt sound och det där sökandet gav en viss otydlighet i musiken som nu verkar ha försvunnit. Att det finns en bakgrund i punkmusiken märks på hårdheten men det var också längesedan. Idag känns bandet mer säkra på hur det ska låta och vilken typ av band Junodef ska vara.
Kan man säga att ni landat?
– Jag hoppas att vi aldrig landar på en specifik plats, jag älskar hur musikaliskt rörliga vi kan vara som band. Med det sagt tror jag att vi har mognat enormt mycket sedan vi spelade i punkband. Vi spelade i punkbandet Dokument #3 från att vi var 11 respektive 13 år gamla och efter att det splittrades när vi var i 18-årsåldern startade vi Junodef. Junodef är egentligen vårt enda band vi haft i vuxen ålder, så det känns rimligt att vi mognat lite i vårt sound! Men de första Junodef-låtarna var fan riktigt spretiga också, hehe. Vi har helt klart lärt oss mer om arrangemang och låtskrivande, vad som låter polerat och vad som är mer avant garde, och sen väljer vi vad för sound vi vill ha i stunden.
“Om något önskar vi att vi var ett doomband, men vi har nog gett upp på att Junodef någonsin kommer ta oss i den riktningen”
Ibland känns det som att ni rent musikaliskt vill vara lite mer obskyra än vad ni är. Är det så?
– Hehe, kallar du oss för posers eller? Nä jag bara skojar, jag tror inte vi har någon direkt längtan att vara på ett visst sätt, utan det blir som det blir. Om något önskar vi att vi var ett doomband, men vi har nog gett upp på att Junodef någonsin kommer ta oss i den riktningen. Vi har alla olika influenser rent musikaliskt och kreativt, så känslan av att vi vill vara obskyra kan kanske komma från att vi försöker destillera alla våra spretigheter ner till en sammanhängande stil, och kanske inte lyckas svinbra med det? Våra influenser kan vara rätt obskyra, men om man kollar på våra låtstrukturer till exempel är det rätt poppigt!
Ni gjorde er ett namn ganska snabbt i Sverige runt 2015-2016 men sen flyttade ni till London och väl där var det kanske mer än kamp om att betala hyran i tid snarare än att skapa musik. Har det förändrats?
– Nej så är det fortfarande! Hyran är pissdryg och helt orimlig, men jag tror vi har lärt oss att navigera den konstanta stressen och samtidigt jobba mer professionellt med vår musik. Jag tror att vi kom igång ordentligt efter pandemin, och bestämde oss för att maxa musiken och inte gå runt och bara vara ett band sådär halvdant. Vi har alltid tagit Junodef seriöst, men jag tror att vi lärt oss bättre vad det faktiskt betyder att vara seriös med musiken efter att ha bott i London i 6 år och behövt bygga upp ett rykte och fanbase från noll.
Sju år i London inklusive typ Brexit och Corona känns som en fest med både bra och dåliga stunder. När var det som bäst och när var det som sämst?
– Ja jösses det har varit en bergochdalbana. Bäst var nog i februari 2020, när vi fick följa med Editors (uk) på Europaturné, och spela på otroligt mycket större scener än vi är vana vid. Vi spelade liksom i en arena i Madrid, knäppt. Det var en upplevelse som hette duga. Också bäst är att vi har kommit varandra så nära under dessa år, vi går ju igenom allt möjligt tillsammans, och det känns väldigt fint. Vi har blivit en liten familj.
– Sämst var nog under lockdown när vi inte ens kunde ses alla och skriva tillsammans. Vi gjorde några tappra försök att skriva över zoom, men det var riktigt tradigt.
“Sämst var nog under lockdown när vi inte ens kunde ses alla och skriva tillsammans”
Ni känns rätt självständiga och som en egen ö i musikvärlden. Är det begränsande eller bara härligt?
– Oh, det låter ändå rätt bra väl? Eller alltså, vi samarbetar ju med mycket folk och har vänner som hjälper oss med lite grejer här och där, men vi är fortfarande independent, dvs vi får inga feta cash från någon tyvärr. Musikmässigt har vi aldrig riktigt tillhört en specifik scen, vilket kanske är positivt i det långa loppet, men kortsiktigt kan det vara svårare. Vi kan inte riktigt åka snålskjuts på andra bands framgång, eller en hel scens framgång, såsom många London-band faktiskt gjort (se Windmill-scenen till exempel), utan vi får hela tiden staka ut vår egen väg och pusha för att nå ut till folk. När vi väl når ut brukar folk digga det och stanna med oss dock, så det är positivt! Att inte höra till en scen och att vara en egen ö i musikvärlden som du beskriver det gör helt klart att det tar längre tid att etablera sig, men jag tror som sagt det är positivt i längden.
Hur inkluderade och inbjudande är egentligen London-scenen?
– Inte särskilt. Det är svårt att ta sig fram när man inte riktigt tillhör en specifik scen, som vi pratade om innan. London är så stort så det måste liksom delas upp i scener och nischer. Men samtidigt finns det ju många möjligheter att skapa sin egen plats och ett eget rum tillsammans med en blandning av människor från olika scener. Det är lite så vi jobbar. De vi jobbar med väljer vi (eller hamnar med) från olika genrer, konstformer, erfarenhetsnivåer, och personligheter och så möts vi nånstans i mitten.
Ni släppte tre singlar under 2022. Vad kommer 2023?
– Vi har precis varit inne i studion i Wales och spelat in, så utan att lova för mycket blir det kanske någon liten release detta året. Sen ska vi spela mer i Sverige! Vi sköter bokningar själva i Sverige, så jag hoppas alla bokare i hela Sverige läser detta nu och bokar oss. Det hade underlättat. Sammanfattningsvis planerar vi att 2023 kommer bli ett rätt stort år för oss, så håll gärna tummarna att allt går vägen.
Jag har aldrig sett er live, samtidigt är det Talang på tv4 på fredag. Varför borde jag gå till Oceanen?
– Ja, du kan få träffa Rode till exempel! Rode är fortfarande en väldigt kär bandmedlem, men han bor i Göteborg och har seriöst jobb och utbildning. Så det är svårt att dra med honom till gig var och varannan vecka. Nuförtiden brukar han vara med mest i studion och arra och spela in synthar, och det är han satans bra på. Men live kör vi syntar ur Noreas drumpad. Han har lovat att komma och heja på oss när vi spelar på Ocenanen, så är man där kan man få uppleva honom i egen hög person.
“Vi sköter bokningar själva i Sverige, så jag hoppas alla bokare i hela Sverige läser detta nu och bokar oss”
– Och Norea har otroligt många speciella talanger, så har man tur och befinner sig på Oceanen på fredag kanske hon får feeling och visar upp en och annan. Jag skulle också säga att vi som band är mycket bättre live än på inspelning, och vi kommer tyvärr inte till Göteborg så ofta, så bara det är väl anledning att komma? Och så har vi fräna tröjor med robotar på som vi bara säljer live, och det finns bara 50 ex totalt och Jönköping köpte 15 stycken så de kommer ta slut snart.
Med andra ord finns det ingen anledning att stanna hemma. Imorgon spelar Junodef med No Suits in Miami på Plan B i Malmö.
