Det är fantastiskt hur många minnen jag har på olika sätt till musik. Ett härligt minne är The Black Angels spelning på Debaser Strand i september 2017. Jag hade varit allvarligt sjuk under vintern och våren och denna konsert var viktig för mig på flera sätt. Det var den första konsertresa jag gjorde efter sjukdomen och jag minns känslan när jag satte mig på tåget i Göteborg.
Några timmar senare öppnade jag dörren till Debaser, var lite nervös, gick in och fick sedan bland annat höra ”Life Song” som släpptes på albumet Death Song under våren 2017. Det albumet, och framför allt den låten, hjälpte mig mycket under min rehab.
Det har gått drygt fem år sedan Stockholmskonserten och jag tänkte på den när jag gick utmed Vesterbrogade i Köpenhamn för att se The Black Angels igen, denna gång på Vega. De kom till Europa med ett nytt album i bagaget, strålande Wilderness of Mirrors från i fjol, och jag förväntade mig en hel del låtar därifrån.
Men först ut på scen var Black Market Karma från London. Här pratar vi också om psykedelisk rock och bandets frontfigur, Stanley Belton, gick på scen med bandet strax efter klockan åtta. De fem musikerna inledde med härliga ”Heady Ideas” i ett kompakt mörkblått sken.
Trummisen satt till höger med bastrumman riktad mot medmusikerna och de tre gitarristerna skapade en härlig ljudvägg. Vi bjöds på låtar som ”Heavy Headed” och ”Skullgroover” och det var en perfekt start på kvällen. Konserten avslutades efter ungefär 45 minuter med att The Black Angels sångare Alex Maas kom upp på scenen och sjöng vilket var en fin avslutning på konserten.
Strax före halv tio höjdes volymen och Andrew Oldham Orchestras cover av The Rolling Stones ”The Last Time” fyllde Vega och The Black Angels gick på scen. De fem musikerna inledde på bästa sätt med ”You on the Run” och jag blev alldeles varm i kroppen. Det lät strålande från början och sedan fortsatte det med en mix av gammalt och nytt med en kraftig tonvikt på senaste plattan. Om jag räknade rätt fick vi höra åtta låtar från Wilderness of Mirrors under ordinarie set där ”Icon” och ”History of the Future” i början, ”A Walk on the Outside” i mitten och avslutande ”Empires Falling” var särskilt fina. Sedan mixade bandet in äldre låtar i setlist som till exempel ”Manipulation”, ”Entrance Song” och briljanta ”Black Grease”.
The Black Angels är ett av mina absoluta favoritband och de har en förmåga att få låtarna att växa enormt från scen. Att jag dessutom stod nära scenen, med bara några meters avstånd till Christian Bland, gjorde upplevelsen ännu större. Christian Bland är en enormt skicklig gitarrist och får sina Rickenbackergitarrer och Gretschgitarren att leva ett eget liv i den stora ljudbilden. Tillsammans med Stephanie Baileys taktfasta trummande och Alex Maas strålande sång skapar de något helt unikt i musikvärlden och jag älskar det.
Efter ungefär en timme tonade ”Empires Falling” ut och musikerna lämnade scenen till tonerna av publikens jubel. En stund senare kom musikerna tillbaka och inledde grymma ”Wilderness of Mirrors” och festen var igång igen. ”Vermillion Eyes” följde innan tempot drogs ned i vackra ”Choose to Choose”. Strax före klockan elva inleddes ”Young Men Dead” och strålkastarna svävade runt i blått, rött och vitt. Det var otroligt vackert. Allt avslutades med ”Haunting at 1300 McKinley” i lilarött sken.
Etta James klassiker ”I’d Rather Go Blind” strömmade ur högtalarna en stund senare. The Black Angels hade lämnat scenen och publiken började lämna Vega, förmodligen lika lyckliga som jag var. Ja, det var en känsla av lycka jag lämnade Vega med, men en sak skavde lite. De gick på scen till tonerna av ”The Last Time” och jag kunde inte riktigt släppa det. Tidigare konserter jag har sett har de gått på scen till tonerna av en Velvet Underground-låt och jag hoppas verkligen inte att denna förändring var en signal om att det börjar närma sig slutet. Om detta var den sista konserten för min del med The Black Angels lämnade de på alla sätt med flaggan i topp på vackra Vega och de har för alltid en hedersplats i mitt musikhjärta.
