I förra veckan publicerade vi Rick Titrös hyllning av Åsnemanifest – Skåneartisten L.T. Fisks femte och ack så vackra skiva. Ikväll är det releasefest på Babel i Malmö men redan innan dess kan ni faktiskt ta en tjuvlyssning på albumet här på HYMN. Dessutom bad vi Johan Andersson – som är hjärnan bakom projektet – att vägleda oss genom skivan – spår för spår.
Åsnemanifest
Sånger om brist, rädsla, trofasthet, utopi och förvandling i att stanna kvar.
Det liv som kommer glömmas
Man kan hålla ut av skilda anledningar. Varje anledning är lika meningsfull, men mer eller mindre kosher. En anledning kan vara att även de som har ett liv, som är vackra och lyckade också kommer att glömmas. Det lyser upp tillvaron för oss andra.
Jag står kvar
Albumet behövde en sång som besjöng kvarstannandet, att inte överge saker bara för att de inte händer hos andra, eller i världen. Jag har länge haft ett motto som lyder: En sång som inte hörs finns ändå. Detta säger jag mig själv genom åren för att inte tappa idén om att saker kan få vara viktiga även om de inte hörs eller syns. Det är också en sång om att vara trofast en idé eller en person – för att frigöra något annat. Att inte villkora varför man gör saker. En övning i tålamod.
Ama et labora
Självhjälpssång som ska sjungas när det ser riktigt kass ut. ”Bliv ett sänke/ följ det ner/ tills du inte sjunker mer”. Skriva sånger (för mig) handlar om konsten att ge upp. När man kommer till en gräns i sin förmåga, där man känner att man inte kommer längre – man helt enkelt inte har kvalifikationerna, man är för dålig på just det – då är mitt tips att ge upp. Peptalk om att du kan göra det osv, det är något som gnager på självkänslan och den ska man vara rädd om. Att misslyckas ger en kontur. Det här kan jag inte göra. Det kan någon annan göra bättre. Det är inget farligt att tänka så. En åsna hade sagt: den här bron känner jag inte till, den går jag inte över, det finns hästar som kan göra det jobbet bättre. Låt dem.
Om jag kunde sjunga
Folksång där rädslan och bristen i stället för modet får ta plats. Modet får alltid de stora scenerna, alla mänskor som är orädda med stora tankar om livet och konsten och politiken osv – och de är ju fantastiska, jag ser upp till dem, jag läser dem och jag lyssnar. Jag har flera vänner som har ett stort mod, som faktiskt åstadkommer något på riktigt – och jag är riktigt stolt över dem och glad att de finns. Jag är inte en av dem, även om jag hejar från läktaren.
Bristen, hävdar jag, är där vi hämtar kraften. Bristen är den verkliga kyrkan/moskén/synagogan. Där vi faktiskt kan mötas. Där riktig samvaro kan uppstå. Gemenskap. Alla är vi så fulla med brister och tillkortakommanden att vi kanske skulle kunna faktiskt åstadkomma något om vi bara där i det där fula hade lyft blicken, med alla kort på bordet, och sagt ok, vi har all den här skiten alla, vi sitter på det här berget av skit, med händerna i skit och med skit runt munnen. Om vi lyfter blicken härifrån, vad händer då, vad kan vi faktiskt göra? Ja, jag sa ju att detta album är en naiv utopi.
Var finnes undret
En sorts spekulation om ett sekulärt paradis. Jag hade kunnat korta ner sången till att bara sjunga: ”Kan vi leva som om världen inte finns”. Det är hela idén. Kan man leva som om världen inte finns? För att faktiskt kunna tänka annat, annorlunda, bortse från hur det blev och se klart igen. Det blev några fler meningar, varav en som jag inte riktigt förstår själv: var finnes undret, då undret redan skett? Jag tycker om den, för att jag inte riktigt fattar vad den betyder. Jag är säker på att det gör något för själva sången, och för mig när jag sjunger den. Den lyser upp mig. Och vägen, hur än snårig.
Bedarra här
”Bedarra här” kom långsamt ur själva riffet på piano. Den är som att blottlägga allt, som att ligga på vassa stenar med vatten droppande i pannan under 1000 år och man är på helspänn för var och varannan timme kommer en drake och sprutar eld på ens könsorgan – men som plötsligt kommer nån och lyfter upp en och man får bedarra. Man får äntligen släppa allt och förlita sig på någon annan för en jävla gångs skull. Jag är stolt över att den sången letat sig in i Anna Jörgensdotters bok Systrar – en otrolig bok om just blottläggande, tröst, ensamhet, svaghet, rädsla och den vänskap som man kan hitta bortom både levande och döda.
Med handen och anden
Det enda tanke som jag på riktigt tänkte tidigt var att jag måste hitta något som jag alltid kan luta mig mot, som inte var beroende av någon annan eller något annat. Annars skulle jag inte klara det här livet. Det var ju inte sant. Det var en korkad idé. Det man behöver är just andra. Men det var inte vad jag tänkte då: utan att det var viktigt för mig att hitta något som jag kunde försvinna in i. Som att brodera, snickra, sjunga, skriva. Jag fann sången, att skriva sånger. Med handen och anden vidrör jag det. Och det hjälper. Men räcker inte.
Ingen dom
En sång som när jag sjunger den känns som att en profet som Nehum – eller någon annan av de där gamla profeterna i GT – skulle kunna vara den som sjunger. Det är ett väldigt enkelt grepp i sången, men det kommer inte enkelt till mig, den tog ett bra tag att få ihop, för att jag inte vet förrän jag vet: själen är sjuk, de enda som kan rädda oss är vi själva. Moll till dur-grejen kom sent in i denna sångs genealogi.
Ur markens mull
För klentrogna som mig, är denna sång en ständig påminnelse: förändring är möjlig först då vi gör oss beredda på det. Stenar stiger ur markens mull. De har stigit mot ytan genom årtusenden och kommer att stiga till tidens slut.
Foto: Anna Drvnik
