När jag vaknar upp på vandrarhemmet i Örebro ligger känslan från gårdagens inledning av Totalgalan på Frimis fortfarande kvar. Igår hade jag och några vänner packat in oss i en bil och åkt drygt femtio mil från Malmö för att gå på punkfestival och bidra till restaureringen av Per Granbergs (Charta 77) musikkrog Ögir efter branden i höstas.
En tilldragelse som fått folk att vallfärda från hela landet och vi var långt ifrån de som åkt längst. Någon hade rest sextio mil från Örnsköldsvik. Någon annan sjuttio mil från Umeå. Det är hundra mil till Kiruna från staden där vi är, det är hundrafemtio mil till Banja Luka.
Jag känner att jag behöver ha lite koll på staden jag befinner mig i så helt sonika åker jag femtioåtta meter upp i luften i något som kallas för Svampen för att käka lunch och blicka ut över staden. En grandios uppladdning inför kvällens spelningar två kilometer söderut.
Totalgalans andra dag inleds av folkpunkbandet Crash Nomada. Ett stökigt resandesällskap som tydligt personifierar alla oss som vallfärdat till Örebro för den här festivalen. Själva urdefinitionen av hela luffarpunken. Feberdrömska skapolkor, intensiv balkanpunk och en brinnande ugrisk längtan i ett stormande postpunkigt sammelsurium. Ett frenetiskt Cirkus Miramar eller ett helvetiskt Apolonia.
De bildades i Stockholm för snart tjugo år sedan under namnet Dorlene Love och består numera av den vildsinte sångaren Ragnar Bey, landets främste studioviolonist Sara Edin, dragspelaren Walter Salé, elgitarristen John Hagenby, basisten Mathilda Sundin (Elvira Bira, Fuck Frankie) och trummisen Linus ”El Toro” Fransson. Ragnar springer runt över scenen och vrålar ut sin ångest. Han klättrar upp på kravallstaketet och ibland plockar han fram en akustisk gitarr. Mathilda sjunger några rader. Det blir urpremiär av sköldpaddestänkaren ”Hela vägen ner”. Allra stökigast blir det i den ursinniga hardcorefolkdängan ”Neoluddit” i en intensiv duett mellan Ragnar och Mathilda. En rasande urladdning fylld av rasande vrede och febrig hetta.
Big Fish från Uppsala får komma in och lugna ner stämningen några hekto. När de efter 26 års tystnad plötsligt kom tillbaka med det makalösa comebackalbumet Kalla döda drömmar (2022) var det med en helt annan ljudbild än den industriella Dia Psalma-doftande medeltidsmaskinmetal de sysslade med på nittiotalet. Det folkmelankoliska finns fortfarande kvar men oftare rör det sig om episkt ödesmättade ballader som ”När idag blir igår”, ”Öregrund” och ”Fragment från en bang” tillsammans med hypnotiska besvärjelser som ”Svindleri”. En total förvandling som fick Kalla döda drömmar att knipa förstaplatsen på min personliga årsbästalista. Tillsammans med ”Nyårshambo”, ”Vandringsvisa i de krossade skallarnas tid”, ”Vargavinter” och ytterligare ett gäng vresiga gamla trettioåringar blir Big Fish en udda skapelse av eklekticism och vemod. Kanske allra mest förädlat i den nutida singelbaksidan ”Falskt alarm” där Big Fish bjuder upp till ett tungt Cornelis Vreeswijk-rave.
I fronten står David Giese (Moder Jords Massiva, Pure Pain) med sin sedativt ödsliga barytonröst och lite skrot. Andreas Iverhed (454) står stabilt vid sidan om med dova elektriska kontrabasar och mullrande elbasgångar. Martin Sörbom (Rawhides, Fanscene, Siri Karlsson) bankar på trummorna. Borgerlig Begravning-pappan Tomas Rudström (Entity,Pure Pain, 454) hoppar mellan drömmande pianon, pumpande dragspel, varma bouzoukier, genomträngande krumhornssynthar och ännu mera industriellt skrot. Gitarristen Arvid Eriksson bor numera i Nya Zeeland och har istället ersatts av Erik Ullvin (Halva Mänskligheten, Dopamine Sensei, Charta 77) på hypnotiska slingor och tunga metalriff. Som om inte det vore nog förstärks de även av programmerade backtracks med elektronik och ännu mer skrot.
Lite mer rakt på sak blir det med göteborgspunkens härförare Troublemakers. Rak punkrock utan krusiduller på bredaste göteborgska. Nävarna i luften och hejdlöst allsångsskrål. Christer Blomgrens tykna arbetargöteborgska, Crippa Odins drivande basgångar, Erik Fasténs solida trummor och gitarrhjälten Arild ”Psychobilly” Hanssens stolta gitarrslingor, riviga rock’n’roll-licks och suggestiva surfriff som får honom att framstå som göteborgspunkens svar på Brian Setzer.
Sedan de bildades 1981 ur kvarlevorna av Göteborgs första punkband Göteborg Sound har Troublemakers varit Göteborgs samlade punkhistoria personifierat och består av folk från klassiska Göteborgsband som Perverts, Attentat, GBG Punx, Smash It Up och Outsiders. De river av den gamla Soundet-dängan ”Dom e efter mej” och när de gör en avstickare till Stockholm med Cornelis Vreeswijks fredstörstande Ed McCurdy-översättning ”Inatt jag drömde” görs det i en gammal göteborgsk allsångstradition. Någon i publiken ropar rentav ett lustigt ”Spela Lasse Dahlquist!”. Kvällen till ära har Blomgren bytt kepsen mot en fluffig pälsmössa. En galen värld, en galen kväll i ett galet Göteborg.
Sir Reg föddes praktiskt taget på Ögir. En röjig folkpunkseptett med exilirländaren Brendan Sheehy på sång och akustisk gitarr i spetsen. Med genomarbetade berättelser framförda till stökiga reelar och gungande jiggar förklädda till allsångsskrålande gatupunk framstår Sir Reg som Sveriges motsvarighet till Flogging Molly. Frågan kvarstår dock om ifall Köping således Sveriges svar på Los Angeles. Säkert är åtminstone att den röjiga folkpunkseptetten är det enda bandet i Sverige som kan dränka sig i grön öl på Saint Patrick’s Day utan att riskera att bli beskyllda för kulturell appropriering. Karin ”Kakan” Ullvins virtuosa fiolslingor och Filip Burgmans flyhänta mandolinlicks får bandet att lyfta några snäpp ytterligare. En värdig avskedskonsert för basisten Olle Karlsson (Bloodtrust, Papillons).
Några skojfriska filurer längst fram i publiken börjar plötsligt sjunga på Köttgrottornas ”Bondrock”. Köttgrottorna spelade redan igår men raden ”Det är inget skoj” blir en direktöversättning av No Fun At Alls bandnamn. Trots att de bildades i Skinnskatteberg redan 1991 är de nya bekantskaper för mig men de överträffar direkt mina lågt ställda förväntningar.
Med eftertänksamma texter, tydliga körstämmor och en korsning av melodisk hardcore och vemodig skatepunk för de tankarna till Bad Religion. Att sångaren Ingemar Jansson står tankfullt begrundande stilla vid mikrofonen får honom ytterligare att påminna om Greg Graffin medan gitarristerna Mikael Danielsson och Fredrik Georg Eriksson (Knivderby, Twopointeight) febrilt byter plats med basisten Stefan Bratt (Atlas Losing Grip, Enemy Alliance) på scenen framför den krallige trummisen Kjell Ramstedt (Merryland). Frimisföreståndaren Kimmo Kirvesmäki dyker upp på lite spontan körsång och jag vet inte om det beror på var vi befinner oss men i ”Strong & Smart” tycker jag mig höra ekon av både Millencolin och Coca Carola.
Är det en insamlingsgala till förmån för att bygga upp Ögir igen så är det och hela festivalen avslutas av Ögir-föreståndaren Per Granbergs eget band Charta 77. Det här är första gången jag ser den nya trummisen Tommie Fagerberg (Pasted, Sir Reg) men i gengäld står den forne trumslagaren Teijo Granberg (Squareheads) bredvid mig i publikhavet. Stämningen är påtagligt familjär och trycket är enormt. Från första stund är det gungande publikhavet laddat av hängiven allsång. Det är omöjligt att stå kvar på sin plats, en tjej surfar över publikhavet och redan i inledande ”Herrarna i sandlådan” röjer basisten Stefan ”Mongo” Enger (Köttgrottorna) så hårt att axelbandet ramlar av.
Trycket är så hårt att många av de långsammare låtarna blir välbehövliga andningspauser, kanske främst låtar som ”Det finns dagar”, ”En del mornar” och ”Snälla förklara”. Gitarristen Janne Olsson (Köttgrottorna) inleder ”När världssamvetet tog semester” lite finstämt innan den exploderar i ett rasande tempo. Refrängen i ”Kungarna af Stan I” drar nästan åt ett frenetiskt hardcorestök men oftast rör sig Charta 77 i ett smutsigt grungevemod. Granberg plockar på sig en gitarr och förvandlar den obskyra singelbaksidan ”Banja Luka” till struttigt countryröj.
Bandet firar 40 år i år och senare under våren kommer de ge sig ut längs vägarna på en gemensam jubileumsturné tillsammans med Köttgrottorna. Hälften av medlemmarna är desamma i bägge banden och redan idag dyker Köttgrottornas trummis Hans-Peter ”Happy” Törnblom upp iförd en gulröd peruk för att sjunga duett i ”I en annan värld”. På skiva gjordes den som duett med Kerry Bomb vars band Headlines kommer vara förband när jubileumsturnén når Malmö. Ordinarie set avslutas med en fantastisk version av den stompiga folkpunkdängan ”Gå framåt!”. Jag kan dock inte begripa varför inte Karin Ullvin blir uppkallad för att lägga sin fiolstämma när hon ändå befinner sig i lokalen. Och var blev Erik Ullvin av? Charta 77 kliver på scen igen för en hejdundrande hitkavalkad och sen är Totalgalan total.
Jag är helt lyrisk och springer runt i lokalen. Jag plockar på mig några dumlekolor från gratisgodisbordet och springer runt och sjunger på den gamla Charta-dängan ”Det går fort när sländor dör”. ”Vi var som dumlekolor, choklad på ytan men seg där inuti”. Sen blir det inte mer. Åtminstone inte för den här gången. Fredag 4 mars blir det ännu en lite mindre stödgala på Smedjan i Köping. Då spelar Hesa Fredrik, Use Soap, Microlaxx, Reckless State och en avskalad upplaga av Charta 77.
Ögir will arise!
Se lördagens spelningar i efterhand:
