Måndagen den 12 september vaknade Sverige inte bara upp till ett ödesdigert valresultat utan även till nyheten om att musikkrogen Ögir i Köping brunnit ner till grunden.
Ögir drevs av Charta 77-sångaren och Birdnest Records-direktören Per Granberg och huserade dessutom inspelningsstudion Evil Bertil IV, ett lager merch och en drös originalinspelningar ur Birdnests katalog. Ett stycke svensk musikhistoria som nu gått förlorad för all framtid.
För att på något vis ändå åter kunna bygga upp en del av det har några av de festivaler Granberg varit med och arrangerat genom tiderna fått uppstå igen. I höstas vaknade hans och Johan Johanssons visfestival Kompledigt till liv igen på Scalateatern i Stockholm med artister som Stefan Sundström, Lars Demian, Kajsa Grytt, Staffan Hellstrand, Ola Aurell, Dan Viktor och Loke Nyberg.
Nu står den legendariska punkfestivalen Totalgalan på tur. Sedan tidigt nittiotal har Birdnest Records tillsammans med skivbolaget Beat Butchers hållit en rad Totalgalor, främst på Kolingsborg i Stockholm och på Smedjan i Köping men även i städer som Norrköping, Luleå och Göteborg.
I år håller Totalgalan till på Frimis Salonger i Örebro och får nog även anses vara Birdnest Records 40-årsjubileum. Ett hejdundrande punkparty med gratis godisstånd, dignande skivbord och en överdådig line-up främst bestående av band vars storhetstid sammanföll med Totalgalans dito men även av band som inte ens var födda då.
”Kom närmare, vi bits inte!” ropar sångaren och gitarristen Eddie Rudström när Borgerlig Begravning från Uppsala får äran att inviga festivalen. Punkens svar på Hanson Brothers, bestående av bröderna Eddie (sång och gitarr) och Frans Rudström (trummor) tillsammans med småkusinen Julian Rudström (bas och sång). När bandet bildades var Julian inte mer än nio år men efter tre singlar, ett album och fem år i branschen får de vid det här laget snarare ses som ett gäng rutinerade rävar än som unga och lovande. Borgerlig begravning förenar Gymnastiken-doftande melodier med ett driv som för tankarna till tidiga Asta Kask. ”Dum” för tankarna till Tekla Knös och mellan varven plockar de fram några brötigare hardcoreinfluenser. Eddies klara tenor möter Julians brutala avgrundsvrål i en växelverkande dynamik i de ibland åldersadekvat pubertala, men oftare filosofiskt fundersamma samhällsbetraktelserna. Allra starkast blir det i den vemodiga ”Dom rikas sal” och i avslutande stänkaren ”Ju mera man har”.
Ulke sätter sig på en pall med en nedstämd blå akustisk gitarr i famnen. De folkmelankoliska gitarrslingorna i de gamla Strebers– och Dia Psalma-dängorna brukar få honom att ses som Strängnäs främste gitarrhjälte men utan att anpassa arrangemangen efter den avskalade instrumenteringen känns det mest hattigt och slarvigt. Inte gör det saken bättre av att den är omöjlig att stämma. Är strängarna rentav gjorda av gummi?
Med det sagt är det en mysig spelning fylld av publikallsång i såväl klassiker som ”Luft”, ”39 steg” och ”Alla älskar dig” som i mer oväntade låtar som ”Det sura regnet”. I den Iodine Jupiter-doftande ”Balladen om lilla Elsa” tar allsången över helt. ”Högervindar” påminner mer än vanligt om Dan Tillbergs ”Vargavinter”. Starkast blir det när ”Kärleksmissiler” blir får en vemodig lågmäldhet och i ”Tro rätt, tro fel” böjer sig min kompis Jessica sig mot mig för att berätta hur avgörande Ulkes texter var när hon bestämde sig för att bli förskolepedagog.
Intensiteten dras upp några varv när Världen Brinner från Västerås kliver upp på scenen en i sänder. Med den karismatiska sångerskan Malin Sandberg i spetsen ivrigt rusandes fram och tillbaka över scenen slösar de inte på tiden. Klara dängor med klistriga popmelodier och ett ettrigt driv som stundtals för tankarna till Gamla Pengar. I ”Känslor jag spar” försöker några i publiken dra ihop en moshpit men i engelskspråkiga ”Insanity” dras energin istället ner några snäpp och istället hittar Världen Brinner en teatralisk ådra som för tankarna till Vera Norea.
Under spelningens gång håller Malin några brinnande brandtal om självmord och psykisk ohälsa i samband med ”När allting tystnar” och om våld i nära relationer i samband med ”Dom mörda Ida”. ”Var fan är rubrikerna?!” frågar hon angående hur lite uppmärksamhet som riktats till de sju kvinnor som mördats av sina män under de senaste två månaderna. Allra starkast blir det när Malin springer ut i publikhavet i den avslutande antirasistiska kampsången ”På gatan”.
Iklädd cylinderhatt och akustisk gitarr iklär sig Bonni Pontén (Asta Kask, Cosa Nostra, Johnny Kask) rollen som cirkusdirektör. Med ett svallande ordflöde och en skärande tenor förvandlar han Totalgalan till en karneval fylld av attraktioner och gratis popcornstånd. Till och med Clownen Manne dyker upp. Han förvandlar gamla Asta Kask-dängor till akustisk luffarpunk och aldrig förr har jag upplevt lika högt tryck på en akustisk spelning. Allsången är öronbedövande och några snubbar försöker dra igång en aggressiv moshpit som om det vore en hardcorespelning. Samtidigt blir ”Några jävla spänn” ett klassiskt gitarrstycke medan ”Dom får aldrig mig” blir lågmält sövande. ”Man vet vad man har” framförs akustiskt för första gången och hittar ett countrydoftande lunk och när ”Psykiskt instabil” blir en avskalad och finstämd hyllning till den svårt cancersjuke Asta Kask-kollegan Micke Blomqvist får jag rejäl gåshud.
Scenen tas över av punkens ständiga lustigkurrar Köttgrottorna från Stockholm. Säkra källor säger att de var ännu spexigare när de startade för fyrtio år sedan men även om de inte klätt ut sig i peruker är får vi en yster spelning fylld av lustiga utrop och låtar om fluortanter, finlandsfärjor och oralsex. Sångaren och basisten Stefan ”Mongo” Enger (Krymplings, Charta 77) och trummisen Hans-Peter ”Happy” Törnblom började spela ihop redan 1977 i Incest Brothers. 1985 anslöt Janne Olsson (Toby Wass, KSMB, Charta 77) med sina snirkliga gitarrslingor. Han får också äran att sjunga några av låtarna och i luffarpunkiga ”Sista festen” gör han det på finlandssvenska.
Senare under våren ska Köttgrottorna resa ut på en gemensam fyrtioårskalasturné tillsammans med Charta 77 men redan ikväll börjar fyrtioårsjubileet. Den forne gitarristen Jörgen ”Jojje” Ohlsson (Toby Wass) dyker upp för att bland annat sjunga ”Bondrock” på en lite mer utpräglad stockholmska än brukligt. Käpprätt-gitarristen Didrik Eriksson fyller år och får vara med på sidoprojektet The Ornitologs självbetitlade låtsasengelska dänga. Som extranummer blir fyrtioårskalaset om möjligt ännu mer överdådigt när både Jojje och festivalgeneral Per Granberg ansluter för en hejdundrande version av ”Pendeltåg”. En version som inte bara rymmer KC & The Sunshine Bands ”That’s The Way (I like it)” utan även 2 Unlimiteds ”No Limit” som Köttgrottorna och Charta 77 redan firade sitt gemensamma tioårsjubileum med.
”Hej! Hur jävla dåligt mår ni?” frågar Coca Carolas sångare och gitarrist Curre Sandgren (Rolands Gosskör, Fabriken, Den Sista Leken, Farmarpojken) innan de avslutar kvällen. De bildades i Åkersberga redan 1986 och la egentligen av 2004 men sedan dess har de dykt upp lite här och var. Varje gång jag sett dem har legendariska spelningar som antingen slutat i att kravallstaketet rasat eller att allsången fortsatt i tio minuter efter bandet gått av scenen.
Fullt så stökigt blir det inte den här gången men det hindrar inte från att jag fullkomligt golvas av deras ångestdrypande ångvältspunk. De hade gärna fått hoppa över den fåniga dansbandspastischen ”Tyrolershorts” men i ångestdrypande dängor som ”Hallå i huvet”, ”Blommorna jag får”, ”Tusen dagar” och ”Jag går upp och håller käften” är det inte mycket som knäcker Coca Carola. Den massiva gitarrväggen med Jonas Winbergs krämiga slingor och Curres tungt tuggande kvintackord, den nygamle basisten Åke Norings (Rolands Gosskör, Nein, Fabriken, Fiska Med Thorwald) dova basgångar och Beat Butchers skivbolagsdirektör Mårten Tolanders effektiva trummor och mitt i alltihop står Curres kraftfulla tordönsbaryton och vrålar ut sin ångest.
Lite gladare toner blir det i den nostalgiska ”Kloner av mig själv” och mellan varven väver de in små inslag av såväl hiphop (”Bussresan”) som ska (”Bomber och barn”). Det undangömda bonusspåret ”Fimpletar-Jonsson” plockas fram och även om den pubertala ”Döda dej” blir lite av en konsertdödare kokar adrenalinet fullkomligt runt i min kropp i konstant en timmes tid. När de avslutar med den antiteistiska psalmen ”Fader vår” försöker jag få igång samma allsångsmaraton som på Beat Butchers 35-årskalas men så blir tyvärr icke fallet.
Vi får se vad som händer imorgon. Då väntar lika mycket till. Crash Nomada, Big Fish, Troublemakers, Sir Reg, No Fun At All och Charta 77. En hejdundrande kavalkad! Men det är imorgon det. Jag är trött och nu vill jag sova.
Se fredagens spelningar i efterhand:
