Johan Airijoki på Babel – mycket ryms i en enkel man med akustisk gitarr

Bild från Stockholmspelningen, Foto: Petter Hellman/Rockfoto

När jag anländer till Babel i Malmö står ett gäng och ironiserar över människors behov av att sätta in allt i olika kategorier. Snäva fack där allt som sticker ut faller utanför ramarna

Vad spelar han för musik?

-Det är väl nån rock.

-Vanlig rock eller hårdrock?

-Det är nog snarare hårdjojk.

Kvällen inleds av He Who Walks Behind The Rows. Ett makabert enmansprojekt där skräckfilmsfantasten Jesper Almén besjunger gamla skräckfilmer till nylonsträngad gitarr. Han berättar om hur han som åttaåring blev besatt av gamla skräckfilmer som han sedan mitten av förra decenniet översatt till musik. En självklar arvtagare till artister som Screamin’ Jay Hawkins och Roky Erickson utan att för den sakens skull närma sig black metal-scenen.

Artistnamnet är taget från Stephen King-novellen Children of the Corn (1977) och titelspåret är en ödslig historia där de fruktansvärda offerritualerna på majsfälten i Nebraska placeras i samma Nebraska som Bruce Springsteen besjöng redan 1982. Femtiotalsskräckisen The Blob (1958) blir nittiotalsdoftande powerpop, The Omen (1977) blir en lågmäld folksång och bilfilmen Christine (1983) blir en intensiv hotrodstänkare. Den verklighetsbaserade Wolf Creek (2017) kläs i brötiga dammsugarriff och Stephen King-romanen It blir lågmält sövande. Det ena uttrycket avlöser det andra men hålls ihop av den filmiska tematiken och de målande berättelserna.

He Who Walks Behind The Rows – Foto: Rick Titrö

Ofta sjunger Jesper med en dov baryton som för tankarna till när Jace Everett sjöng titelspåret till TV-serien True Blood men så plötsligt ylar han rakt ut som en varulv i An American Wherewolf In London (1981). Det ryms mycket i en enkel man med akustisk gitarr men ibland kan jag ändå inte låta bli att fantisera över hur det hade låtit med en skitigare, mer blodisande ljudbild. Om han hade sjungit genom en megafon, om den nylonsträngade gitarren hade ersatts av en smutsigt överstyrd halvakustisk elgitarr och om han samtidigt hade stampat på en bastrumma. Kanske rentav mixat genom en gammal transistorradio. Kanske är det mer åt det hållet han kommer låta när han spelar på Medley med fullt band torsdagen den 16 mars i samband med släppet av det kommande albumet The Lucky Ones Died First.

Stämningen tätnar. Snart kliver kvällens huvudakt Johan Airijoki (Väärt, Laservågen, Parkas, Tusenbröder) upp på scenen. Tjejen sidan om mig är lyrisk av förväntan. Hon liverecenserar det två veckor gamla albumet Gitarrer & blåjeans och jämför detaljerat hur det skiljer sig från det han släppt tidigare. Den karga gruvarbetaren från Malmberget som på senare tid flyttat till sydligare breddgrader. Först till Dalarna för att tolka Dan Andersson tillsammans med Ellen Sundberg och Göran Greider och sedan vidare ner mot Stockholm. Vissa saker måste brännas. Men hjärtat finns fortfarande kvar i Gällivaretrakten och i bakgrunden visas dunkla videoprojektioner på kalla snölandskap, skövlade kalhyggen och ödsliga landsvägar. Vi susar förbi Nattavaara. Vi passerar Murjek.

Det trofasta kompbandet Malmfältens Rockklubb har dock fått stanna kvar på hemmaplan och även om jag stundtals kan sakna Nikolai Äystö Lindholms klarinetter och tvättbrädor är det ett dynamiskt och sammansvetsat gäng. Multiinstrumentalisten Gunnar Frick (Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan, Psychotic Youth, Ray Davies) pendlar mellan online prescription for paroxetine, brusande elorglar, drömmande pianon och rullande dragspelstoner. Anders Grahn (Daniel Norgren, Anastacia, Black Eyed Peas, Three Studs And A Stone) står skymd längst bak och lägger lummiga basgångar medan senaste albumets producent Johan Håkansson (Stefan Missios, Olle Ljungström, Dan Viktor, Gunnar Källström) fyller ut ljudbilden med tunga virvlar och pampiga pukrullningar för att sedan bryta av med luftiga vispar och dova klubbor. Tillsammans skapar de en levande och varm ljudbild där det norrbottniskt kärva vemodet förenas med en mer urban direkthet. Tung gruvblues och nåjdlika besvärjelser möts av indiepop, soul och pizzeriacountry. En alldeles egen jojk.

Johan Airijoki – Foto: Rick Titrö

Babel luktar lite som en av de lokala husgudarna” utbrister Johan Airijoki och tillägnar ”Följ med ut” till Björn Afzelius. Det är mer än 160 mil mellan Malmberget och Malmö men en kväll som den här när Johan Airijoki står någon decimeter från mig är det inte mycket mer som skiljer än att det ena är ett berg och det andra en ö. Uppsluppna mellansnack och en förtrolig publikkontakt. ”Vad kostar falafeln nuförtiden? Har den också blivit dyrare?” frågar Johan och tillägnar den countrydoftande ”Janne Cowboy” till den råbarkade mytomspunna gruvarbetaren från Malmberget som en gång slog ner en polis i folkparken men som nuförtiden hänger runt på det lokala kebabhaket Jerusalem Kebab i Stockholm. Det stolpiga postpunkstöket i ”Äpplet” känns dock mest som ett gäng tonartsfrämmande ackord staplade slumpvist ovanpå varandra.

Däremot blir det fullkomligt magiskt när den ödsligt norrbottniska gruvbluesen kombineras med tung betongrock. Kanske allra främst i det suggestivt psykedeliska drivet i låtar som ”Gitarrer och blåjeans”, ”Ring Mats” och ”Tyst gråt”. Massiva gitarrväggar, ylande elorglar, drivande trummor och ett hypnotiskt gung som fullkomligt försätter mig i trans. I ”Ring Mats” hittar Johan en urkraft som får honom att framstå som en överjordisk nåjd som upprepar ”Vi måste ge varandra hjälp” som uppfordrande mantran och besvärjelser. ”Den här rocken den ska rockas alltså!” vrålar han innan intensiteten bedarrar en aning i ordinarie sets avslutande ”Sova med änglar” för att sedan explodera i ett Pete Townshend-vevande larm.

Ännu en gång stämmer publiken upp i ett öronbedövande jubel. Johan Airijoki med band kliver upp igen för ytterligare några låtar. Den ömsinta ”Hem igen” blir ett lågmält ledmotiv för insikten i att man ibland behöver åka någonstans långt bort för att förstå var man är och var man kommer ifrån. Kanske till Dalarna. Eller till Stockholm. Malmberget kommer alltid stå kvar. Gunnar plockar åter fram dragspelet och förvandlar ”Rötter” till en sprallig cajunblues ända från Louisiana. Dynamiken lägger sig ännu en gång i den lugnande tröstevisan ”Allting kommer att bli bra”. Sakta men säkert ökar intensiteten och lagom till att Gunnar byter ut sliden mot en ebow exploderar allt i ett intensivt tumult. Gåshud! Allting kommer att bli bra. Men först måste vissa saker brännas.