”We are Man Rays backing band”. Så presenterar SQÜRL sig själva, vilket de för övrigt påpekar att de sällan gör. För SQÜRL, som består av Carter Logan och indiefilmskaparen Jim Jarmusch, talar filmerna som de tonsatt för sig själva. Anledningen till den korta introduktionen är att hylla nyligen bortgångne Tom Verlaine, mest förknippad som frontman för gruppen Television.
Gram Parsons vision om genremöten i en ”cosmic american music” inspirerade artister i ytterkanten av det amerikanska musiklivet att skapa alternativ, distad country, ofta släppt på privatpress. Dessa satte tonen för indiefilmer som John Josts Last Chants for a Slow Dance – en föregångare till Jarmuschs filmskapande. Verlaines musik har även den en kosmisk dimension som blandar jazz, minimalist elektroniskt och punk. SQÜRL sammanför samtliga Verlainska stildrag i en distad, drönig tonsättning av Man Rays bildlandskap. Men vem är Man Ray?
Emmanuel Rudzitsky är mest ihågkommen som fotograf men arbetade inom flera medier, däribland film. Hans rayografier var en sorts fotografi vars bild uppkom utan användningen av en kamera. Istället användes ett ljuskänsligt papper på vars yta olika objekt lades för att skapa former och skuggor när pappret utsattes för stark belysning. Denna egensinniga teknik uttrycktes även i film. Le Retour à la Raison från 1923 använde sig helt av rayografier.
Den och tre andra filmer utgör kvällens evenemang som jag snarare skulle kalla filmvisning än konsert. Kvällen inleds dock av Logan och Jarmusch utan Man Ray. Logan hamrar på trummorna medan Jarmusch skränar på gitarren och poserar framför högtalarna likt en tonåring i garaget som skruvat upp volymen till max. Sedan går filmerna igång.
Den som sett stumfilm med pålagd eller liveframförd musik vet hur det brukar låta. Musiken anpassar sig till scenens stämning och tar stundtals vara på om filmens tempo ändras. En spännande biljakt betonas av snabbt rytmiskt tempo medan en romantisk scen inte sällan ackompanjeras av någon sekelskiftesballad. Till Man Rays filmer är det inte lika lätt att förhålla sig till etablerade troper då de ur narrativ synpunkt är ganska abstrakta.
Filmen Emak-Bakia inleds passande med texten ”cinépoéme”. Bild och mellantexter är i dialog med varandra men kommunicerar inte till tittaren fullt så bokstavligt som konventionella filmer gör. I L`Ètoile de Mer är mellantexterna hämtade från surrealistpoeten Robert Desnos verk. Dialogen mellan de experimentella bilderna och poetiska textraderna aktiverar tittarens sinnen och skapar associationer som frammanar både känslor och en kroppslig närvaro.
Associationerna ges ytterligare en dimension av musiken. SQÜRL bjuder inte på typiskt stumfilmsackompanjemang där musiken blir en dubblering av filmens sinnesstämningar. Ljudbilden är utmanande men inte frånkopplad. Den bidrar liksom dialogen med textraderna till att aktivera tittaren och skapa nya associationer.
Även sammanhanget i sig ger upphov till associationer såsom länken till Jarmuschs filmskapande. Stranger Than Paradise visade liksom Man Ray och flera andra indiefilmens potential att bryta ny mark utanför den etablerade filmindustrins regelverk. Uppskattningen för Man Rays nu omkring hundra år gamla filmer är påfallande och på väg ut ur lokalen är det många som tycks ha berörts.
Stumfilm är en unik form av filmkonst då olika musikaliska tolkningar bidrar till nya synsätt. Det är inte alltid som denna potential tas till vara på men med sina insiktsfulla tolkningar förtjänar SQÜRL att kalla sig ”Man Rays backing band”.
