Kristianstad är Skånes Venedig. Sveriges lägsta punkt under havsytan där det alltid blir översvämning på stadens gator så fort det regnar. Trots att de byggt stora skyddsvallar kring staden.
Den här gången passar jag på att dra till Biljardkompaniet. Ett gemytligt rockhak fyllt av biljardbord och shots för 25 spänn. Kvällen till ära ställer Kulturföreningen Äntligen till med ett hejdundrande trallpunkgalej med Lastkaj 14 och de lokala hjältarna Herr Gårman.
”Ska vi köra eller ska vi snacka?” utbrister Herr Gårmans sångare Jesper Åberg och river igång kvällen med en rad allsångsvänliga punkdängor. Lite mer bredbent trallpunk i stil med Fruktansvärld bryts av mot Psykbryt-doftande punk’n’roll för att i nästa stund väva in influenser från alla möjliga och omöjliga håll. ”Fuck you” är spritt sprallande skapunk, ”Festival” är Misfits-doftande psychobilly, ”Öl” är stökig folkpunksrajraj och den ännu outgivne ”Skeppet har seglat” är en melankolisk ryskklingande luffarpunkdänga där gitarristen Emil Lindell-Johansson (Killer Cashew, Soviet Toilet m.fl) river av ett balalaikaliknande tremolosolo. Utan att det för den sakens skull blir spretigt eller osammanhängande.
Mycket tack vare den klingande nordostskånskan och den sammanhållande lekfullheten. Syskonen Emil och Hanna Lindell-Johanssons (Slasha Botti, Art & Fashion Show) riviga elgitarrer, Christopher Perssons (Gäss Män & Brudarna) bullriga basgångar och Björn Törnquists (Ellenpunk) stadiga dubbelkaggar. Samtliga medlemmar gör små inhopp lite här och var med sina väldigt olika sångröster. Såväl korta kommentarer som hela verser.
Men i förgrunden står ändå alltid Jespers raspiga baryton. En uppspelt spelevink som spexigt studsar runt på scenen och ramlar rakt in i trumsetet i ”Sten för sten”. Jag vet inte om det är för att han bär en Joddla Med Siv-tröja men någonstans får hans spjuveraktiga scenpersonlighet honom att påminna om ifall Lucky Martin marinerats i rasande punkbröt och skaffat sig långa svarta dreads. Rock’n’rollstänkaren ”Kevin” skulle rentav kunnat vara en av Joddla Med Sivs mer seriösa texter medan ”Alkopolet” istället för tankarna till Sme’ns Baglomma.
”Spela snabbare!” skriker någon i publiken varpå Herr Gårman ironiskt nog river av ”Långsam kamp”. ”Finns det någon här som fyller år idag?” frågar Jesper varpå ”Hipp hipp hurra” tillönskas en kille i publiken som heter Alex och som lämpligt nog passar på att fylla 28 år. Ett gäng unga tjejer stämmer upp i en pittoresk moshpit. Publiken skanderar ett taktfast ”Hey! Hey! Hey!” och sjunger med som tokiga i den ursinniga urladdningen ”Dämpa er!”. Christopher kutar ut i publikhavet varpå Björn kastar ut sina trumstockar. Sen är det dags att dämpa sig.
”Rrap koko!” ropar Lastkaj 14-basisten Pierre ”Stryparn” Pettersson (Skumdum, Björnkajan, Sardo Numspa) under soundcheck och låter som en blandning mellan Maxida Märak och Jokkmokks-Jokke. Ungefär där upphör det putslustiga och Lastkajs trallpunkdängor lutar snarare åt det vemodiga. Om än med lika delar uppgivenhet som jävlaranamma. Och en variationsrik dynamik mycket tack vare att samtliga medlemmar delar på sången.
Även om Stryparns trumpna tenor ofta ligger i förgrunden är gitarristen Ammy ”Bulten” Olofssons (EPA) förtvivlade mezzosopran, trummisen Olle ”Dr Dille” Ferners (Afgrund, Enemy Is Us m.fl.) grymtande bas och Markus ”Kapten Grå” Johansson Malmströms (4Arm, Fatal Smile, Them, Sylencer) ömsom finstämda, ömsom skärande tenor lika centrala beståndsdelar i den levande ljudbilden. Ofta med fullt ställ rakt in i kaklet men också med plats för avskalade partier med vackra körstämmor och Kapten Grås vemodiga gitarrslingor. Första versen i ordinarie sets avslutande ”Overkligheten” är rentav så stillsam att den kunnat passera obemärkt förbi på Kapten Grås soloalbum 80-talets barn och föräldrar (2020).
Någon tjomme envisas med att skrika efter gamla Skumdum-dängor som ”Kompatibla” och ”Lisa”. Hade Lastkaj 14 trots allt överraskat med en cover hade jag nog hellre sett en förhandsvisning av hur ”Konflikthantering 101” låter på den kommande hyllningsplattan till Kardinal Synd. Men främst har jag kommit för att få höra de melankoliska melodierna och de personligt hållna och välskrivna texterna i Lastkaj 14s egna låtar. Eftertänksamma grubblerier om tristess, svek och psykisk ohälsa varvas med bistra samhällskommentarer över dåliga arbetsvillkor, konsumtionshets och hela samhällsmaskineriet. I den förkrossade ”Blädderfilmer” ligger Bulten vaken i sin säng och vrider sig i ångest och i samma stund som hon inser att hon kommer behöva sjukskriva sig från jobb dagen efter börjar jag nästintill gråta. Stryparn berättar att Bulten fick sparken och som den fackombudsman han är på sitt civila yrke som ställningsmontör påtalar han vikten av att organisera sig fackligt.
Men allt är inte becksvart. Allt är inte bara gråa vardagar, slentrian och apati. Det hurras ytterligare en gång för födelsedagsgrisen Alex och när Bulten på klingande låtsasskånska presenterar ”Konsumera mera” som ”Gå å handla” kan ingen låta bli att dra på smilbanden. Inte heller när de står kvar på scenen iklädda en gemensam fyrmanskeps medan de överlägger om kvällens extranummer. Den bekymmerslösa ”Leva loppan” avlöses av den mer tröstande ”Dom har fel” för att sedan avsluta kvällen med två av Lastkajs allra lyckligaste dängor. I den rena kärlekshyllningen ”Våra dar” kan jag inte låta bli att hålla om min flickvän lite extra medan resten av publiken röjer så hårt att kravallstaketet håller på att välta. Arbetarstoltheten står i full blom när ”Håll höjd” får avsluta kvällen. Publiken sjunger med som galningar och Stryparns axelband går av.
Adrenalinet pumpar runt i blodet på mig och jag inser att denna magisk kväll i Skånes Venedig är en kväll jag kommer kunna leva på länge. Jag blir inte arg, inte ens besviken på det kolossala tågkaoset på vägen hem. Den här kvällen är väl värd att tvingas sitta fast i två timmar i ett snöslaskigt Hässleholm. Håll höjd!
