Tomas Forssell springer runt uppe på balkongen på Victoriateatern i Malmö och hälsar på folk han känner. Mikael Wiehe är en av dem och plötsligt känns det som att vi färdats tillbaka i tiden. Tillbaka till 70-talet när Victoriateatern ockuperades av Victoriakommittén och Tomas och Mikael tillhörde musikrörelsens stora flaggskepp Nynningen respektive Hoola Bandoola Band.
Nynningen bildades i Göteborg 1970 som en akustisk duo av Tomas Forssell och Bertil Goldberg men kom snabbt att bli en av musikrörelsens allra kraftfullaste rockorkestrar. Blytung pansarrock med Totta Näslunds (Nationalteatern, Tottas Bluesband, Tältprojektet, Varmare Än Körv, Äggskallarna) benhårda tordönsstämma i förgrunden fastnaglandes vartenda ord i de lika poetiska som ideologiskt skarpsynta texterna. Samtidigt som det på typiskt 70-talsmanér fortfarande fanns plats för utflykter till jazzen, folkmusiken, visan, psykedelian och teatern.
När Nynningen återuppstod på allvar 2016 bestod de av en hel drös originalmedlemmar. Idag är det sångaren, gitarristen och mandolinisten Tomas Forssell (Häjkån Bäjkån Band, Skottes Musikorkester) samt den lummiga basisten Nikke Ström (Äggskallarna, Cads, Nationalteatern, Tältprojektet, Totta Näslund, Peps Blodsband, Freddie Wadling m.fl.) som är kvar från tiden det begav sig.
Den legendariska gitarrfantomen Bengan Blomgren (Lars Aldman, Tältprojektet, Tottas Bluesband m.fl.) är senaste originalmedlemmen att lämna bandet men så sent som dagen innan har Nynningen hittat en mycket värdig ersättare i Johan Lindström (Tonbruket, Totta Näslund, Freddie Wadling, Anna Ternheim, Svante Thuresson m.fl.) och hans krämiga elgitarrer och kyliga pedalsteelslingor.
Saxofonisten och slagverkaren Thomas Jäderlund (Häjkån Bäjkån Band, Krokus, Position Alpha, Dr Dingo) har åtminstone varit med i Nynningen sedan den tillfälliga återföreningen i mitten av 90 talet medan trummisen Mårten Magnefors (Loke Nyberg, Gunnar Källström, Thomas E Frank, Dog Life, Dark Horse m.fl.) och sångerskan, gitarristen och munspelaren Matilda Magnusson (Kurbits & Rötjut) inte ens var födda när bandet bildades i början av sjuttiotalet. Ett brokigt musikerkollektiv med en varm och levande ljudbild där det musikaliska tillåts att ta lika mycket utrymme som de politiska texterna. Kanske allra tydligast i det psykedeliskt mässande instrumentalstycket till Vladimir Majakovskij-dikten ”Balladernas konst” som bokstavligen får mig att falla i trans.
Visst saknar jag Totta Näslunds kraftfulla pansarröst men Matilda Magnussons varma skånska alt bär på så mycket järn och innerlighet att hon i det närmaste fyller hans skor. Det är ett genidrag att låta henne få i princip lika mycket utrymme som Tomas Forsell själv, även om det blir på bekostnad av bandets originallåtar. Tottas ande blir som allra påtagligast i den inledande tolkningen av Svenska Ords ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” som oväntat görs som pumpande bluesrock. Matildas husgud Björn Afzelius skulle fyllt 76 år dagen innan och hyllas med en folkfunkig version av ”Medan bomberna faller”. Allra mest överraskar Peps Perssons bortglömda ”En del och andra”.
Tomas Forssells nasala tenor är något mer begränsad men med åren har den hittat en ny tyngd. Man mognar med åren. Kanske allra tydligast i de 50-årsjubilerande Vladimir Majakovskij-tonsättningarna ”Vilddjurens sång”, ”Neva” och den febrigt progressiva ”Atlantiska oceanen”.
Mellan varven tar även Thomas Jäderlund plats bakom mikrofonen med sin dånande baryton som på något vis minner om när Sam Vesterberg sjöng i Nynningen. De avslöjar att de på initiativ av Stefan Sundström kommer medverka på en hyllningsskiva till Västerbrokören och förvandlar deras ”Har ingen säng” till härjig pansarrocksgospel och i tolkningen av Vladimir Vysotskijs ”Sången om en vän” byter han ut altsaxen mot en rak sopraninosax.
Tomas berättar om den första gången de spelade i Malmö på Folkfesten 1972 och drar paralleller till dagens ungdom. 70-tal möter 20-tal och blir ett och samma. Den ännu outgivna ”En doft av jasmin” tillägnas Greta Thunberg och jag vågar nästan hoppas på ett kommande album med nyskrivna sånger. Ett album som till skillnad mot Vi kommer (2019) och Allting börjar klarna (2020) inte till största del kretsar kring nytolkningar av gammalt material plus några väl valda Kent Andersson-tonsättningar.
Att de under de senaste åren även tagit upp det briljanta albumet Nya tider (1980) som en naturlig del av repertoaren får jag dock se som en kulturgärning. Trots att den gavs ut under Tomas Forssells eget namn är det inte så mycket av en soloplatta utan snarare en Nynningen-skiva där Totta sjunger merparten av låtarna. Ikväll förses den febriga ”Snålblåst” med en ny vers om att fly från krig medan den avskalade ”Lille man” exploderar i en okuvlig känga åt när Ebba Bush stod i TV och utvann sällsynta jordartsmetaller i gruvorna i Kiruna. Samtidigt som invånarna tvingas flytta iväg, precis som i den countrydoftande ”Kappsäcken” som görs till en gripande duett mellan Tomas Forssell och Matilda Magnusson.
En tjugo låtar lång föreställning som spänner sig över de senaste femtiotre åren. En vital och livskraftig 53-åring som inte bara lever på gamla meriter utan framförallt hittar nya ingångar i det gång på gång. Bara det är värt en eloge. Äntligen en ny dag!
När Nynningen kliver upp på scen igen för några extranummer är det med ett luftigt ökenbluesgung som jag inte riktigt väntar mig av dem. Lika oväntat är det den annars så suggestivt rökfyllda powerballaden (i ordets rätta bemärkelse) ”Motstånd” som den här gången blir något helt annat. Visst saknar jag det vemodiga tunggunget från originalversionen men när sången delas lika av Tomas Forssell, Thomas Jäderlund och Matilda Magnusson kan jag inte annat än falla för den kollektivistiskt varma andan som lyst med sin frånvaro i världen sedan Nynningens storhetstid på sjuttiotalet.
Lite mer väntat slutar hela kvällen med Nynningens stora paradnummer. Den vresiga pansarbluestolkningen av Vladimir Majakovskijs ”För full hals” går som alltid i fronten för revolutionen och inspekterar. Förutom den obskyra ”I bilen” och barnsången ”Anakonda Mamba” som släpptes postumt så sent som förra året är ”För full hals” den enda låt Totta Näslund själv någonsin varit med och skrivit. Självklart genomsyras den av all så mycket blytung malm att det är omöjligt att uppbåda om man inte är Erik Torsten Näslund. Ikväll görs den som duett mellan Tomas Forssell och Matilda Magnusson och trots att ingen av dem är Totta känns det som ett brutalt knytnävsslag i magen. Gjutet i bly, härdat i strid. Snart ska en morgon gry.
