Första gången jag såg Marit Bergman var på Emmabodafestivalen 2002. Hon hade tidigare det året släppt debutskivan 3AM Sereneades på eget skivbolag och låg i startgroparna till något mycket större. Då hade jag inte så bra koll på henne men blev helt totalt däckad av konserten. Jag tyckte att det var bland det bästa jag sett!
Kort därefter exploderade det helt, och under ett antal framgångsår blandades rockbjörnar, grammisar, diverse utmärkelser och andra hyllningar med Kalas-turnéer och utsålda egna turnéer. 2015 tog hon steget från engelska till svenska med skivan Molnfabriken. Men sedan dess har det varit tyst. Nu sju år efter senaste albumet kommer dock äntligen uppföljaren. Den 17 februari släpps albumet Här kommer vargen. Jag tog ett samtal med Marit för att diskutera plattan och livet i allmänhet.
Till att börja med får jag beklaga uttåget ur På spåret! Hur var det att vara med i det programmet?
– Haha ja tack! Det var sorgligt, men det var ändå väldigt kul att få göra det där.
Ja, det kändes ändå som ni trivdes rätt bra där? Många är ju rädda för att ställa upp och visa hur o-allmänbildad man är.
– Ja, men jag har haft en liten hemlig dröm om att få vara med i det programmet. Jag gillar att sitta och gissa hemma i soffan annars. Sedan har jag hållit på med det här albumet i sju år, men när På spåret-grejen dök upp blev det som en liten påminnelse att nu måste jag färdigställa och ge ut skivan. Jag kan inte vara med i På spåret utan att ha något.
Så man kan säga att På spåret hjälpte dig att göra klart skivan?
– Ja absolut! Det hade varit lite knäppt om det programmet är det första livstecknet från mig på tio år, och sedan följer jag inte upp med någon ny musik alls.
”Det hade varit lite knäppt om det programmet är det första livstecknet från mig på tio år”
Kommande plattan har fått namnet Här kommer vargen. Varför den titeln?
– Jag blev jätteglad när jag kläckte den. Som alltid så funderade jag jättelänge på albumtitlar, och hade många olika kandidater, men sedan när jag kom på den så kändes den helt rätt. Den har flera nivåer, dels ens egen undergångsskräck som jag levt med sedan jag var liten, där man var rädd att det skulle bli krig. Men också på hur vi förstör vår jord. Nu har vi både krig och den sjätte massutrotningen. Väldigt många låtar på albumet handlar om mitt sätt att bearbeta hur jag ska kunna navigera i det här som vi alla lever i nu. Och jag har lite skämtsamt i många år sagt att ”nu kommer vargen!” och nu kommer den verkligen…
I pressreleasen till skivan skildrar man albumet som ”hur man kan klara av att vara en människa och förälder när världens väggar kröker sig” – det känns ju ganska mörkt?
– Ja, efter att ha gjort hälften av låtarna så märkte jag att det blev väldigt mörkt, så jag fick aktivt jobba för att skriva in hoppet i de resterande. Dels för mig själv, att jag kände att jag måste skriva om vad som är hoppfullt för min egen skull, men också för den som lyssnar. Det kändes lite som min plikt att i allt detta mörker skänka lite ljus till lyssnaren.
Nya skivan kommer sju år efter Molnfabriken, din första skiva på svenska. Var det helt självklart att du skulle byta engelskan mot svenskan?
– Ja, det var det. Redan på förra skivan så var det som att det som kom, kom helt plötsligt på svenska. Det var egentligen aldrig ett aktivt beslut. Jag har en större tillgång till språket eftersom jag är född med det. Nu har hjärnan ställt om sig helt så nu är det svenska gällande allt det som kommer ur mig. Nu har jag heller inga större planer på att åka ut och erövra världen med min musik, utan svenska passar mig bra.
Många svenska artister som börjat sin karriär på engelska drar sig nästan lite för att välja svenska då det blir personligt på något sätt. När de sjunger på engelska är det mer som att de låtsas, eller spelar en roll. Du har aldrig känt att det varit ett problem?
– Det var faktiskt många som undrade det när jag gjorde förra skivan, men jag har aldrig tänkt på det sättet. Jag har snarare alltid strävat mot att bli så exakt och så ärlig som möjligt, och det blev mycket lättare när jag började göra musik på svenska.
Vad hittar du inspirationen till låtarna?
– Jag vet egentligen inte. När jag aktivt försöker leta referenser så är det mer produktionsreferenser. Själva låtarna i sig vet jag inte riktigt vad som smugit sig in i skapandet, eftersom jag har lyssnat på så mycket olika musik genom åren.
Men om vi tar låten ”Hej lilla Marit”, är det en låt adresserad till en yngre version av dig själv?
– Jaja, verkligen! Just den är lite kul faktiskt, den kom till sist på skivan. Jag skrev väl klart den i början på december. Jag märkte att jag behövde en låt till som kändes… hoppfull. Mer direkt och lite mer upptempo. Den gick skitfort att skriva när jag väl kommit på vad den skulle handla om. I verserna handlar det om mig själv när jag var liten, och i refrängen pratar jag till mig själv som vuxen. När jag väl hittat den tyngdpunkten så gick det väldigt fort att skriva klart resten av låten.
Vissa artister kommer på en bra melodi, och först därefter kan de knåpa ihop en bra text. Medan för andra är det tvärtom, texten före musiken. Hur är det för dig?
– Det där har faktiskt ändrat sig mycket genom åren. När jag började skriva låtar så startade jag alltid i melodin och ackorden. Sedan med förra skivan och låten som heter ”En sommardag på stranden” så började det hela med att jag fick ett uppdrag om att skriva en låt att framföra på en gala för Gaza. Jag hade ingen tid att sätta mig med ett instrument utan var tvungen att skriva den i huvudet på en tågresa genom Sverige. Jag hade heller ingen dator utan jag fick bara skriva ner texten på papper och försöka humma mig fram till en melodi i huvudet. Därefter märkte jag att det där är en ganska bra metod för mig. Genom att vända på sättet jag brukar jobba på så hittar jag nya saker och infallsvinklar.
Jag har ju följt dig en lång tid nu, såg dig första gången på Emmaboda 2002 och jag håller din första skiva 3AM Serenades som en av mina absolut bästa skivor…
”Jag kan inte hålla kvar vid någonting som någon annan någon gång tyckt om bara för att passa in i vad en publik kan tänkas vilja höra”
– Men gud vad roligt! Tack.
Hehe, ja. Men i och med detta kan jag då samtidigt numera sakna de gamla powerpop-låtarna. Måste man tona ner uttrycket och gå åt det mer avskalade hållet bara för man blir äldre?
– Nej alltså, jag tycker det där är så svårt. Jag har liksom tagit så väldigt få aktiva beslut i mitt musikskapande. Har aldrig tänkt att ”nu ska det låta så där” eller ”nu ska jag gå åt det hållet”. Det blir var det blir. Jag skulle kunna försöka skriva likadana låtar som jag skrev till första skivan, men jag tror inte riktigt att jag kan stå för det längre. Jag går hela tiden på mina känslor, på vad jag tycker. Jag kan inte hålla kvar vid någonting som någon annan någon gång tyckt om bara för att passa in i vad en publik kan tänkas vilja höra. Däremot i andra sammanhäng, när jag skriver musik för teater eller film så kan jag gilla jättemycket att ha en uppgift som att skriva en specifik låt till ett visst tillfälle. Men vem vet, beroende på var jag själv befinner mig så kan det bli känslorna rakt ut. Så jag kanske gör en punkskiva nästa gång till och med?
Kanske återförena Candysuck till och med?
– Haha ja precis!
Du ska ut och turnera nu, kommer du ta med dig fullt band eller blir det helt solo?
– I första vändan nu kör vi sittande publik, på lite teater-aktiga ställen. Så det kommer vara ganska så avskalat. Sedan får vi se vad det blir längre fram, om det blir spelningar med lite fler folk. Det beror lite på hur det här landar. Om jag ska kunna dra in ett stort band så måste det tyvärr finnas lite ekonomi med i det hela.
Singeln ”Idioterna” är ute nu
