Garaget#2 – Livemusik på Crippas Café

Foto: Kristoffer Nilsson

Januarimörkret börjar bli lite ljusare och ljuset var lite extra starkt vid Chapmans torg och Crippas Café i Göteborg i onsdags kväll. Ett event som kallades ”Garaget #2” dök upp på Facebook och det hintade om spännande livemusik på Crippas så då var det bara att gå dit. Jag föredrar livemusik på mindre scener och det är alltid kul att möta nya band.

Sweet Bleed är en ny bekantskap för mig. Jag kan egentligen ingenting om dem mer än att jag har sett ett klipp på Youtube där de spelar låten ”Svälta” under en konsert i Stenungsund i höstas. De fem musikerna gick på scen strax efter klockan sju och inledde med just låten ”Svälta”. Människorna i den välbesökta lokalen gungade igång till den psykedeliska rockmusiken och ”Svälta” är absolut en bra låt. Därefter bjöds det på två låtar till, med åtskilliga temposkiftningar, publiken jublade och skrek ”en gång till” men bandet svarade att de inte hade flera låtar.       

När jag såg att ELD ingick i startfältet blev jag spontant överraskad. Det band som heter ELD, som jag känner till, brukar spela mycket senare på kvällarna och i regel i annan miljö, men detta visade sig vara ett annat band med samma namn. De har hunnit släppa några singlar under pandemin och jag hann lyssna som hastigast på några dem. Vi pratar om indiepop på svenska som kretsar en hel del kring återkommande refränger.

Kvartetten gick på scen kvart i åtta och inledde med ”Bowie och Jagger”. Det kändes som en lite trevande inledning, men det lossnade ganska snabbt under ”Aldrig dö” som spelades därefter. En sträng small på en av gitarrerna, men de fortsatte ändå med fem strängar och allt avslutades med ”Ingen tröst” efter ungefär 25 minuter.

Jag älskar denna typ av klubbar och ställen som ger utrymme åt artister och band som är i startgroparna av karriären. Tyvärr är sådana scener en rejäl bristvara i till exempel Göteborg. Det är lätt att glömma bort att många väldigt etablerade artister har börjat på liknande sätt en gång i tiden. Det första exempel jag tänker på spontant är The Beatles harvande i Hamburg långt innan glansdagarna även om det var en annan tid.

Jag har följt Lesley under några år, parallellt med sångerskan Viktoria Ottossons sololåtar, och i samband med fjolårets Måsarna kändes det som att bandet tog ett kliv till. Lesley var huvudskälet till att jag besökte Crippas i onsdags kväll. Kvartetten gick på scen halv nio och inledde med ”Exile in Bohuslän”. Det var en perfekt inledning även om ljudet inte var helt hundra.

Det korrigerades tämligen snabbt och vi bjöds på en härlig halvtimme. En ny låt med arbetsnamnet ”Flygplan” blev snabbt en favorit och en trasig bas byttes snabbt mot en fungerande. Det tog slut och publiken jublade och skrek ”en gång till” vilket var bra för då fick vi höra ”Måsarna”. Det var en perfekt avslutning för min del.

Januarimörkret välkomnade mig när jag öppnade dörren och lämnade Crippas. En stund senare glittrade Järntorget i lila och onsdagskvällen tog slut.