Belle and Sebastian – Late Developers

Det finns inte många band som kan stoltsera över faktumet att de hållit sig relevanta i nästan 30 år. Det kan dock det skotska indiedarling-bandet Belle and Sebastian. Från den mjuka gitarr twee-poppen på debutplattan Tigermilk (1996) till den medryckande glamrocken i The Life Pursuit (2006) till de mer pop-orienterade senare skivorna så som Girls in Peacetime Want to Dance (2015) har bandet ödmjukt levererat mysig, tillbakalutad och lustfylld musik till en med tiden större och större clique av lyssnare.

Bandets senaste album A Bit of Previous släpptes i mitten av förra året och hyllades försiktigt av kritiker. Själv anser jag att det var en spretig skiva som innehöll bandets hela repertoar där fans av alla bandets epoker kunde hitta minst en låt att älska. Kostnaden blev att skivan kändes något osammanhängande och ofokuserad, men det var i slutändan ändå en skiva som bar på många älskvärda inslag.  

Late Developers kom som en överraskning för alla, bandet valde att utannonsera skivan så sent som en vecka innan släppet. Under utannonseringen förklarade man att skivan hade spelats in samtidigt som A Bit of Previous, men är menad som ett fristående album med egna kompositioner.

Från första spår på Late Developers får man intrycket av att det är skiva som bandet skapade för sig själva. Man hör direkt att fokus legat på att samtliga medlemmar ska komma till tals med sång eller instrument. Detta gör att skivan är full av pampiga kompositioner och briljant stämsång som belyser bandet som enhet. Man har även valt att mer lyfta fram andra röster än Stuart Murdoch som vanligtvis sjunger de flesta låtarna. När det kommer till själva kompositionerna är de vad man kan förvänta sig av gruppen, trallvänlig och melodisk pop med texter som ofta behandlar känslomässiga lägen och livsöden.

Skivan öppnar med ”Juliet Naked” som är en dramatisk skildring av högst tveksam romantik ackompanjerat av en alienerad elgitarr och förstklassig stämsång. ”When We Were Very Young” är en brutal skildring av nostalgi och att finna sig i där man är, att acceptera insikten om tusentals förlorade möjliga andra liv och att vara nöjd. En absolut höjdpunkt för albumet är ”So in The Moment” som är en sent sextiotalsrock-låt med dansvänliga gitarriff och Beatlesesque stämsång. Till skillnad från den är dock ”I Don’t Know What You See In Me” albumets lågvattenmärke och låter som något som hade platsat i Eurovision Song Contest. Varför man valde denna låt som skivas enda singel är bortom mig.

Dessa ovan nämnda låtar är värda att omnämna, men för fans av bandet finns det en hel del deja-vu i många av spåren. När jag själv lyssnar på skivan så får jag den där ”Ja, det är en Belle and Sebastian-låt”-känslan både på gott och ont. I slutändan är dock ”Late Developers” ett gediget tillägg till Belle and Sebastians diskografi. Soundet är precis det man kan komma att förvänta sig av bandet i dess nuvarande utförande, men här med viss ändrat fokus än tidigare.

Det finns några spår som kommer finnas med mig en lång tid framöver, andra har jag eventuellt redan glömt. För fans av bandet är det en skiva som inte kommer göra någon besviken, heller inte jubla. Man kan inte rekommendera den som instegsskiva för de som inte tidigare hört dem, då ska man vända sig till skapelserna från nittiotalet så som Tigermilk (1996) eller If You’re Feeling Sinister där bandet precis börjat sin karriär.

[Matador, 13 februari]

6