När jag ramlar in över tröskeln på Grand i Malmö är festen redan i full gång. Jag är på väg från en annan konsert och när jag tränger mig fram till scenkanten har den Halmstadsbördiga electropunkduon Birra Memento redan hunnit riva av ett flertal dängor.
Det har rentav gått så långt att det blivit dags att bjuda upp en gästartist. Carl-Jonas Nydahl kliver upp på scenen för att till brutalt kaosröj skandera att han bara vill dansa.
Själva bandet består annars av Jonatan ”Jura” Malm (Benedict Firemonkey, Asbest, Neon Chorus, Cosmic Snake) på gapig sång och ylande elgitarrslingor och Oscar Pahlm (Kvartiåtta, The Wild Dogs, Manolitos Lilla Orkester, Running On Ice) på aggressivt distade elbasgångar uppbackade av stökiga backtracks. Det är bråkigt och irriterande och respektlöst och äckligt. Rentav fruktansvärt enligt egen utsago när de presenterar singeln ”Skuggan” vars musikvideo spelats in instängd på en smutsig toalett med käften fullproppad av snus.
”Av med byxorna!” skriker någon i publiken medan Birra Memento fortsätter mata på med sin frenetiskt härjiga elektropunk. Som om de svenskspråkiga danskarna i 1000lax vaknat på fel sida. Musik som man både kan dansa och mosha till, kanske allra främst i extranumret som pendlar mellan dansant disco och brötig hardcore. Jag är inte säker på om jag helt förstår mig på det hela men kanske är det just det som är meningen. I väntan på att Golvad Grävling ska avsluta kvällen springer jag på ett gäng bekanta som väljer att påtala att detta är ren skit. För egen del blir jag mer och mer på det klara med att ett gäng skickliga musiker som gör allt för att inte bli omtyckta inte går annat än att fullkomligt högakta.
Ängelholmsbaserade Golvad Grävling har både hoppat i kanalen på Malmöfestivalen och styrt upp Medleys kanske enda moshpit. Den här gången är det lite mer sansat. Med Golvad Grävling-mått mätt. Så det säger kanske inte så mycket. Sångaren Elias Leijon (Bugspray) ålar runt på golvet mer än han står rakt upp och ner. Gitarristen Viktoria Jablonski har mord i blicken när hon vrålar med sin rasande avgrundslika sopran, ibland på polska. Basisten Klara Svensson ramlar omkull på golvet i den stökiga hardcoredängan ”Statligt knark”. Trummisen Douglas Granquist är tillbaka från sin hjärntumör. Mitt i alltihopa framstår gitarristen Oskar Bergström (Avocado Cat, Thörn) som den lugne killen i gänget.
Enligt egen utsago spelar Golvad Grävling något så eget som experimentell semipolsk dundersunkteaterrock. Knastig indiepunk med tvära stilbrott och humorn i förgrunden. Sista Bossens småkusiner från landet. Den inledande ”En vanlig dag” är visserligen en poetisk socialrealistisk samhällsbetraktelse över den skrämmande verkligheten där människor tvingas tillbaka till det helvete de lyckats fly ifrån medan poliserna står och kramar nazister. I övrigt behandlar Golvad Grävling snarare det vrickat absurda. Gamla tanter som luktar sill, den pedofila prästen Per-Ebvert Olssons prästost, Gudrun Schymans förlossningsvideo och en liten skalbagge vid namn Skalbaggelito.
De stämmer upp i en ny hiphopinfluerad dänga om manlig prostitution på en loppmarknad och i den hardcorebrötiga ”Alkohol” blir det en regelrätt wall of death. Allra starkast blir det när Viktoria brutalt knuffar undan Elias för att själv ta kommandot i den upproriska kampsången ”Matriarki”. Med sin aggressiva uppenbarelse och en stridslysten sopran som frenetiskt fräser varje stavelse gör man bäst i att lyssna på vad hon säger. Kamrat Jablonski är inget annat än den naturliga ledaren för den anarkofeministiska revolutionen.
Plötsligt hoppar två maskerade män upp på scenen med varsin banan i handen och hotar Elias till döds. Sen är det slut. När jag sen går ut i den mörka januarinatten kan jag inte annat än att vråla ut ett stillsamt: ”Jag blir kåt av tanken på matriarki!”.
