Googlar man efter musik i Skurup får man upp Hörby Teaterförening. Förutom alla musiker på Skurups Folkhögskola är kulturlivet i min gamla hemstad (precis som på så många mindre orter) tämligen skralt. Kanske var det därför jag drog därifrån redan vid tre års ålder? Eller så innebär det bara att jag inte har någon som helst koll på vad jag egentligen yrar om.
En sak som är säker är åtminstone att Club UFO får Skurups kulturliv att andas. En liten kulturförening under ledning av Malk Gustafsson (DjangoFebre, Death Tetra, EL72, Philemjölk) med visionen att vara ett tillhåll för alla oss som vanligtvis ses som ufon. Sedan starten 2018 har de anordnat öppna scener, festivaler, poesikvällar, filmvisningar och diverse konserter med artister som Jenny Wilson, Vånna Inget, Råå, Abu Nein, Nude Party, Miriam, Snubblar In, Ture Butler, True Moon, Hialøsa och Veiv. Bara för att nämna några. Manouche, kraut, folkmusik, punk, reggae, visa, synth, jazz, blues, psykedeliskt, elektroniskt och indiepop har avlöst vartannat i ett sammelsurium där inget uttryck är för smalt eller för udda. Även om det är över trettio år sedan jag flyttade från Skurup känner jag mig alltid hemma på Club UFO.
Sedan hyllningsfestivalen till Philemon Arthur & the Dung i höstas har de hållit till på HansaLogen i Skurup. Den här kvällen går i jazzens tecken och inleds av Herman Fyra. En ung instrumental jazzkvartett som bildades på jazzlinjen på Skurups Folkhögskola. Nytolkningar av Thelonius Monks och Benny Goodman varvas med egna kompositioner skrivna av pianisten Alice Meyer. Alltihop sammanvävt till ett modernt jazzsound som stundtals för tankarna till såväl Dungen-doftande psykedelia som We Floats drömska jazzpop. En fyllig helhet som trots bandnamnet tillåter varje instrument att ta plats utan att på något vis dominera. Östersundsanknutna Elis Coméns (Comén & Stais) svävande pukrullningar, Sundsvallsbördiga Jacob Tjernströms (Grand Mire, Indigo) flytande kontrabasgångar, stockholmske Herman Smids (Herman Trio, Terminal 6) glidande elgitarrslingor och Alice Meyers drömmande pianotoner. Kompetent och egensinnigt men den introverta framtoningen får de långa instrumentalstyckena att framstå som relativt anonyma. Ändå kan jag inte låta bli att charmas av Elis oskuldsfulla leenden, Jacobs genreöverskridande death metal-tröja och den avslappnade attityden i att sätta musiken före sig själva.
Kvällens huvudakt är John & En Brokig Samling Hjältar från Malmö som med sitt program Sunken är på Hornet – Kirseberg via Tom Waits gör personliga Tom Waits-översättningar. Bandledaren John Ström (Waistcoat Riot, Omedelbart) har hållit i den öppna scenen på Mässingshornet varje tisdag i tretton år och som den Kirsebergsprofil han är har han följaktligen förlagt sina bardisksrealistiska översättningar just på Backarna. Att han sjunger med en slirig Stockholmstenor motstrider inte det enkla faktum att det är där han känner sig som hemma. ”Virginia Avenue” blir ”Lundavägen”, ”I Wish I Was In New Orleans (In The Ninth Ward)” blir Kirsebergs nationalhymn ”Jag längtar hem till Kirseberg” och i ”Fish & Chips” (översättningen av ”Eggs And Sausage (In A Cadillac With Susan Michaelson)”) redovisas hela menyn på Mässingshornet. Stället där försupna Kirsebergslegender som Backa-Billy och Benknäckar-Bengt trängs över en Staropramen och en Bacon & Blues-burgare med de som vallfärdat dit för att få framföra två låtar per skalle, tre om man är snabb.
Förutom John själv består bandet av några av Mässingshornets mest frekventa stammisar. Johannes Antreskis (Knyttet Larsson, Sunkens Taverna, Kalaskapellet, Omedelbart) flinka pianofingrar, Nils-Peter Ahlqvists (Kiki Nilsénius, Triangelkvartetten, Juicy Jazz Orchestra, Omedelbart) varma kontrabasgångar och Axel Svenssons (Public Servant, Ganzer, Sunkens Taverna) tassande vispar skapar en varm och levande stomme åt Viktor Lenbergs (Knyttet Larsson, Sunkens Taverna) slingrande altsax och Ida Björlings struttande trumpet. John sätter sig vid pianot i ordinarie sets avslutande ”Valsa mot natten” (”Tom Traubert’s Blues (Four Sheets To The Wind In Copenhagen)” men den här gången har han lämnat sin gitarr hemma och även om det stundtals märks att han känner sig naken utan den framträder en luftigare ljudbild än tidigare, långt ifrån Tom Waits brötiga punkjazz. ”Farväl till Södervärn” (”Ruby’s Arms”) påminner snarare om ”Innan klockan slagit tolv” av Bo Kaspers Orkester och i ”Ingenstans att va” (”Better Off Without A Wife”) byts ”Happy Birthday” ut mot ”Jul, jul, strålande jul”.
Ändå blir det aldrig som att de försöker göra Tom Waits rumsren. De gör det helt enkelt på det sätt de själva har lust med. Lika personliga Tom Waits-tolkningar har nog inte gjorts sedan Bad Liver & Hans Brustna Hjärtans fenomenala album 14 sånger (1989). Det karakteristiskt skeva i Tom Waits musik lyser dock igenom när Viktor plockar fram en ukulelebas i ”Spagettiben” (”Swordfishtrombone”) och den teatraliska ”Eftertankens kranka vrår” (”Tango Til They’re Sore”) får mig att tänka på de gånger John tolkar Vladimir Vysotskij. Allra starkast blir det när Knyttet Larsson dyker upp för en duett av det syrliga bardisksamtalet ”Är här med vänner och jag känner inte dig” (”I Never Talk To Strangers”) som ursprungligen gjordes som duett med Bette Midler.
Kanske är tolkningarna väldigt platsspecifika. Kanske bygger de på internhumor och igenkänningshumor riktad åt de allra mest inbitna stamgästerna på Mässingshornet. Men jag skulle nog säga att översättningarna samtidigt är universiella. Även om man aldrig har ätit en Bacon & Blues-burgare kan nog Skurupsborna känna igen sig i de socialrealistiska betraktelserna över tragiska människoöden och rumlande nattsuddsgrubblerier. Även Skurup har lokala kvarterskrogar. Och aldrig förr har min första hemstad fått lika mycket plats i mitt nutida andra vardagsrum.
When you’re in Europe, don’t miss Club Ufo.
