James Bond är världens längst pågående filmserie och 2022 fyller den hela 60 år! Oavsett vad man tycker om den gamle agenten så är serien just tack vare sin långa historia en fascinerande tidsmarkör.
Under sina decennier på vita duken har såväl kalla kriget som den digitala erans ankomst varit centrala teman. Givetvis kan även bitar ur musikhistoriens utveckling studeras. När det nya året nalkas är musiktidningar i full gång att framställa diverse årsbästa-listor. Därför kommer här en lista på de tre soundtracks som enligt mig haft störst inflytande både på Bond som serie samt film i stort:
3. Tomorrow Never Dies, 1997
När David Arnold fick erbjudandet att komponera musiken till den andra Bond-filmen med Pierce Brosnan gav han enligt egen utsago allt för att göra serien rättvisa. Arnold hade hamnat på producenternas radar med Shaken and Stirred: The David Arnold James Bond Project, ett coveralbum där ett flertal 90-talsartister medverkar. Albumet visade att Arnold hade sitt finger på nattklubbarnas technopuls kombinerat med en respekt för bondmusikens traditioner som etablerats av John Barry.
Föregående film GoldenEye hade skickligt skildrat Bond på jakt efter syfte i en värld post-kalla kriget. Éric Serras soundtrack var bra men saknade känslan som kännetecknade Bond. Arnolds behövde hitta ett sound rotat i tradition men som även signalerar Bonds relevans för samtiden. Resultatet blev en helt ny ljudbild där techno möter barryeska stråk, och blåsarrangemang. Musiken gifter sig väl med tematiseringen av massmedia och fake news som trots sin tramsiga handling får sägas vara före sin tid. Bond var nu tydligt etablerad i den moderna världen.
Soundtracket råkade dock ut för ett missöde. Strax innan premiär beslutade MGM att ersätta den av K.D. Lang framförda ”Surrender” vilken Arnold komponerat som Bondlåt. Istället valde man ett spår av Sheryl Crow med samma titel som filmen. Problemet var att Arnold redan vävt in melodier ur ”Surrender” som ledmotiv medan Crows insats som förvisso är bra har noll att göra med resten av filmen. Langs låt förpassades till eftertexterna och då filmen är en vräkig popcornrulle var det knappast någon som satt kvar och lyssnade.
Tomorrow Never Dies sätter tonen för hur en modern Bond-film låter och efter John Barry är David Arnold seriens mest produktiva kompositör. Såvitt Arnold visste var det kanske enda chansen han skulle få att komponera till Bond. Men det blev fyra filmer till.
2. Goldfinger, 1964
När musiken till Bond kommer på tal är det två motiv som ofta nämns. Det ena är Monty Normans ”James Bond Theme” som introducerades i 1962s Agent 007 med rätt att döda. Det andra är motivet till Goldfinger. Det inleds med en musikalisk figur i huvudsak baserad på två ackord, enkla i utförande men lika ikoniska som de är effektiva. Sången som följer, suggestivt framförd av Shirley Bassey, utlovar en grandios skurk med näsa för guld.
Goldfinger satte mallen för hur en bondfilm ser ut och låter. Trots sin stämpel som popcorn-underhållning har filmen flera drag av europeisk arthouse. Ken Adams expressionistiska kulisser är en av filmens stora förtjänster. Men framförallt är det John Barrys musik som slår an tonen för den magiska Bond-formeln.
I föregående film Agent 007 ser rött hade Barry försökt få musiken att passa till de geografiska miljöer handlingen utspelades i, ett stildrag hos filmmusik i Hollywood. Musiken i Goldfinger har en mer europeisk prägel, med dissonanta metalliska klanger som sätter likhetstecken mellan guld och ond bråd död.
Musiken är även på europeiskt manér sparsmakad. Under golfmatchen med Goldfinger är det tyst, även när Bond något dramatiskt släpper en guldtacka till marken. I en imponerande scen där Bond oskadliggör en bov med sin katapultstol slutar musiken istället tvärt då han fyras iväg. När musik väl används är den märkbar, effektfull och framförallt minnesvärd, som under räden på Fort Knox guldreserv. Sparsmakad är även användningen av Bond-temat. Istället är det Goldfinger-motivet som i olika versioner används genomgående.
Samtidigt har Barry glimten i ögat och flörtar gärna med amerikanska konventioner. Ankomsten till Goldfingers ranch i Kentucky ackompanjeras av en stereotyp bluegrass-slinga. Humoristiska blinkningar till Hollywood går även att finna i samtida kompositören Michel Legrands musik (framförallt till Jean-Luc Godards filmer).
Legrand fick 1983 chansen att skriva soundtracket till den ”inofficiella” Bondfilmen Never Say Never Again med Sean Connery tillbaka i rollen. Samma år stod Barry för musik till rivalen Octopussy i vad som kom att kallas ”the battle of the Bonds”. Barry vann stort i biljettkassan.
1. I hennes majestäts hemliga tjänst, 1969
Goldfinger må vara den gyllene måttstocken för hur Bond ska låta men aldrig har Barry innoverat och utmanat sin samtids musikaliska konventioner som med I hennes majestäts hemliga tjänst. För ovanlighetens skull ackompanjeras titelsekvensen av ett instrumentalt nummer. Det var också första gången en storfilm genomgående använde sig av synthesizer.
Barry hade experimenterat med Moog synthesizers i Så tuktas ett lejon och Midnight Cowboy men aldrig i samma utsträckning. Att påpeka det moderna i användningen av elektronisk musik 1969 jämfört David Arnold ca 30 år senare vore en underdrift. Barrys soundtrack var långt före sin tid och sammanfogas elegant med det klassiska Bondsoundet.
Titelspåret står i intressant till kontrast filmens romantiska ledmotiv ”We have all the time in the world”, där elektroniska effekter utelämnats. Barry bad uttryckligen producenterna att låta sin idol Louis Armstrong sjunga motivet istället för en mer kommersiellt gångbar artist. Jazzlegendens distinkta röst slår an en öm och sårbar ton med ett mått av självdistans, ännu en anledning till varför Barry insisterade på Armstrong. Inspelningen blev den sista Armstrong gjorde innan sin bortgång 1971.
Det som gör musiken till I hennes majestäts hemliga tjänst så effektiv är dess växlande mellan romans-ledmotivet och det elektroniska titelspåret. Filmen är den visuellt mest spektakulära, i synnerhet skidjakten nedför de schweiziska alperna. Den elektroniska musiken förmedlar fara till det dramatiska lavinlandskapet medan Bond och Tracys fördömda romans ackompanjeras av Armstrongs ömsinta ledmotiv.
Även om filmen var lönsam föll den snabbt mellan stolarna. Förmodligen då huvudrollsinnehavaren, George Lazenby, hoppade av för att göra hippiefilm. På senare år tycks dock en ny konsensus ha uppstått. Regissörerna Steven Soderbergh och Christopher Nolan har uttryckt sin beundran och kritiker rankar den ofta högt i diverse Bondlistor. Tydligast märktes filmens förhöjda status i Bonds senaste äventyr No Time To Die. För första gången i seriens historia valde kompositör Hans Zimmer att återintroducera ett gammalt ledmotiv: den av Louis Armstrong framförda ”We have all the time in the world”.
