Hade Peps Persson levt idag hade han fyllt 76 år den 20 december. En vecka senare håller Ängelholmsbandet Balthazaar en hyllningskonsert till honom på KB i Malmö.
När Peps levde höll han varje år en spelning på KB just under mellandagarna. En årlig jultradition lika central som lutfisk, grisfötter och dopp i grytan.
Även om jag själv har missat varenda en av Peps mellandagsspelningar på KB har de liksom inte gått att missa. Den ena historien efter den andra har berättats om de mytomspunna kvällarna. Sägner. Legender. Folksagor. Rövarhistorier. Och jag minns särskilt en skröna om en magisk kväll när han fullkomligt hade blivit ett med musiken. Stämningen var hög och låtlistan blev längre och längre ju längre kvällen gick. Plötsligt tittade han på klockan, tog gitarren i handen, skrek ”Fan, tåget!” och rusade av scen medan bandet spelade vidare som om ingenting hade hänt.
I år är det nära att samma sak händer mig. Fast tvärtom. Före spelningen åker jag en kort sväng hem till min flickvän i Marieholm innan jag tar tåget tillbaka till Malmö. Det är liksom inte så att jag behöver ”klya över stänged ve mjölkabaured” eller gå ”rett över mauåsen” och genom ”skôven ve hongahoullan”. Men som väntat när man har en tid att passa är tåget givetvis försenat och jag blir rädd att missa de första låtarna. Turen är dock med mig den här kvällen och i samma stund som jag kliver in över tröskeln på KB kliver Balthazaar upp på scenen för att riva igång med Jacob Miller-översättningen ”Hyreskasern”.
Det var 1999 som sångaren och munspelaren Jörgen ”Huggis” Huckfeldt blev Peps med hela svenska folket när han kom på tredje plats i Sikta mot stjärnorna med ”Oh Boy”. Hans band Balthazaar hade varvat sin egen landsortsrock med en rad Peps-covers sedan de bildades tio år tidigare men nu hamnade mer och mer fokus på just Peps.
Det märks på det feta tunggunget med tätt blås och dubbla klaviaturer att Balthazaar hållit på i över trettio år. Trummisen Björn Roos (Anyway), klaviaturisten Fredrik ”Hebbe” Hellberg och den stadige basisten Marcus Elm har varit med sedan start. Tillsammans med gitarristen Göran Sjöberg och slagverkaren Kent Olsson utgör de själva grunden för det tiomannaband Balthazaar är idag. På toppen av allt ligger Olof Tufvessons feta clavineter och brusande elorglar samt den täta blåssektionen bestående av Anders Malmberg på tenorsax och tvärflöjt, Olle Olsson på trombon och den karismatiske Tomas Jonsson på altsaxofon. Tillsammans skapar de en fyllig och solid ljudbild som gör sig allra bäst i reggaelåtar som Bob Marley-översättningen ”Liden såg”, The Slickers-översättningen ”Ronny du e rå” och ”Hög standard”.
Huggis själv känns dock inte riktigt lika underhållande. Visst har hans nasala tenor på bredaste nordskånska en hel del släktskap med förlagan, om än med lite västligare anslag. Och visst drar han en del skämt mellan varven. Men mest är han upptagen med att blänga djupt in i textpärmen på bekostnad av hela uttrycket och tappar ändå texten vid ett flertal tillfällen. Ska man tolka Peps ska det verkligen kännas att man menar exakt varje ord. ”Typisk julbordshjärna” förklarar Huggis och beskriver hur hjärnan lutar sig mot Janssons frestelse, skinka och prinskorv. Ett klent men lustigt försvar med tanke på att han ändå sysslat med det här i 33 år.
Lika humoristiskt börjar han fantisera om hur Peps haft honom som inspiration till ”När herr Blues hälsar på” och verkar helt ha glömt bort att den (i likhet med extranumret ”Explosiv”) skrivits av Nisse Hellberg (Wilmer X, Apostlarna, Lonely Boys, Bo-Dogs) till det gemensamma albumet Röster från Södern. Precis som han verkar ha glömt bort melodin till ”Rotrock”.
Några gånger mellan varven blixtrar han dock till. Som när andra set inleds med den bondkomiska ”Persson ifrån stan” skriven av Peps pappa Anton Persson. Anders plockar fram tvärflöjten och Olof låtsas spela dragspel medan Huggis plockar fram en slide whistle och ett skämtlynne som vittnar om hur rolig han skulle kunnat vara ifall han emellanåt bara kunde släppa den förbannade textpärmen. Det gör han förvisso lite kort i ”Inga vargar jagar mig” och det otippade låtvalet blir kvällens starkaste stund.
Om man då inte räknar när publikens stökigaste sjöbuse rent spontant börjar skråla hela första versen ur protorappen ”Maskin nr. 2”. Ett tilltag som inte blir mindre legendariskt av att säkerhetsvakterna ilsknar till och slänger ut honom. Uppenbarligen kommer mellandagsspelningarna på KB fortfarande kunna bli mytomspunna även efter Peps död.
