Ett par dagar kvar till jul. I Santiago har det varit galet varmt i veckor nu. Termometern passerar 30 grader och mer än så. Då har sommaren knappt börjat ännu.
Morgonen är underbar, sedan blir en nästan instängd av solen. Värmen tar kraft efter ett tag. Luften behöver rensas. Men regnet kommer inte hit. Kanske i juni. Vattenbristen är en av vår tids ödesfrågor.
När vi väntade på att vår son skulle födas släppte Lisa Nilsson sitt album Hotel Vermont 609. Här blandar hon personliga tolkningar av brasilianska artister som Djavan med låtar som hon skrivit instängd i en lägenhet eller ett hotellrum i Rio de Janeiro.
Hennes musik är ett sällskap under vintriga juldagar och regniga sommardagar, men också under de här galet varma dagarna när det inte blir svalt förrän solen går ner.
Här finns en känsla av en ensamhet som håller på att läka, tar ny kraft och som vill ut i livet. Här finns en rytm som växer och Lisa Nilsson en röst, en angelägen och nasal ton, som sätter sig bredvid i soffan.
Det här är en samling hoppfulla och tröstande låtar som uppmuntrar utan att ge prestationsångest. ”Regn i Rio” beskriver den ensamma tiden i lägenheten men bäst är ändå ”I hörnet av hjärtat”, en magisk översättning och tolkning av ”Clube da Esquina 2” av Lô Borges och Milton Nascimento. Här hittar hon en ton som är lika närvarande i den nordiska som den brasilianska musiken.
”Varför ska det heta ”kille”
Det heter ju också ”kärlek”
Och kärlek är stormens resa
Jag minns inte ens hans ögon
Men glömmer aldrig första steget
som vi tog och tog och tog och tog…
Varför ska det heta ”mannen”
Det heter ju också ”drömmen”
Och drömmar kan aldrig åldras
Men mitt i det där som får oss att gråta
blir vi lugna, lunga, lugna, lugna..”
