Kool G Rap – Last of a Dying Breed

Trots åren som gått sedan Kool G Raps debut i duon Kool G Rap & DJ Polo 1989 håller han måttet. Vid en ålder av 54 är Kool G Rap en av de rappare som varit med från början, en pionjär i sin stil och fortfarande en kraft att räkna med.

1989 hade jag lyssnat intensivt på hiphop i nästan två år och var galet förtjust i Run-D.M.C., Public Enemy, EPMD, Eric B and Rakim, N.W.A., Fat Boys m.fl. Det var hiphopens golden age, och många av de artister som idag är legendarer inom denna urbana musikstil slog igenom under dessa år.

Som så ofta på den tiden, innan Internet, ramlade man på skivor och artister man inte visste mycket om. En fördel med hiphopen var att artisterna väldigt ofta skrev i skivkonvolutet vilka artister de själva tackade och inspirerades av. Det var ett bra sätt att upptäcka nya namn som man kunde utforska. Ett av de namnen jag tidigare stött på var just duon Kool G Rap & DJ Polo. Jag köpte deras debut och låten ”Road to Riches” tilltalade mig starkt. Den hade ett rakt budskap om det hårda livet på gatan och kampen att bli något när man inte var född med förutsättningarna.

Kool G Rap introducerade något han blivit känd för: han skapade mafioso rap. Det var ett budskap från gatan, med textreferenser till gangsterfilmer och även verkliga gangsters. Bokstaven ”G” i hans artistnamn har han sagt står för Sam Giancana som var en maffiaboss fram till 1970-talet (Kool har även sagt att det står för Genious, vilket också är en bra förkortning med tanke på hans arv inom hiphopen).

Det jag reagerade på i Kool G Raps stil var att han läspade, vilket jag inte stött på i hiphopen. Men han levererade sina rhymes med precision, snabbhet och finess på ett sätt som inspirerat otaliga rappare. Han anses vara en av de främsta rapparna (MC’s) genom tiderna.

Tillsammans med DJ Polo gjorde han ytterligare några skivor som fick bra kritik. Men efter några år valde de att gå solo, och Kool G Rap släppte sin excellenta solodebut 4,5,6 år 1996. Sedan dess har han släppt album, som inte nått samma höjder som debutskivorna som duo och soloartist. Men de är jämnbra. Det har varit en del soloalbum samt samarbetsalbum med andra artister.

Den 9 december släpptes hans första album på fyra år: Last of a Dying Breed. En kaxig titel, men med viss realism. Den gamla hiphopen är på väg att förnyas. Nya artister med nya referenser och nya värderingar gör den ”gamla” mafiosorappen obsolet. Många av de rappare som började rappa om livet på gatan med självupplevd realism, har ersatts av copycats som inte levt det liv de rappar om – i alla fall om man får tro den verbala kritik som många rappare från golden age beskriver i sina låtar om då kontra nu.

Skivan öppnar med ”Dying Breed”. Den är bra, med tung beat och en slinga som påminner om ett Rocky-soundtrack. Den är pampig och en av de bästa på skivan. På låten ”Scared Money” visar Kool hur han är textens mästare: orden flyger fram, det är snabba vändningar, snabba rim som varvas med refrängsång av General Vee.

Alla låtar utom två på denna 11-spårare innehåller minst en gästartist, men ingen så känd som Big Daddy Kane. Big Daddy var ökänd för sin snabba sinnrika rap under 1980-90-talet, och trots att han inte släppt någon egen skiva sedan 1998 har han varit aktiv som gästartist och live performer. På spåret ”Fly Till I Die” gör han mig inte besviken. Det är med finess han avslutar den låten. Nästa låt, ”Critical”, har en ganska störig, enformig baktakt som går hela låten igenom och den känns inte som det passar in i ett album som hittills har en jämn och skön stil.

En sak jag alltid haft svårt för är när det är soulinspirerad sång i refrängerna, sådana låtar brukar jag hoppa över. ”Born Hustler” är den sådan låt. Stråkar och soulsång. Blä… den går bort.

Trots bra, tighta och uppfinningsrika rhymes faller ovan två låtar, liksom ”Official”, inte mig i smaken. Både ”Official” och ”Donald Goines” har samma Rocky-soundtracksinspirerade sound. Känns lite krystat och upprepande. Inte förrän låten ”Winning Hand” mot slutet av skivan vänder en lång nedåtgående spiral. ”Winning Hand” börjar bra men sen kommer soulsången…

Dock sparas den bästa låten till slutet: ”Born N Raised”. Här gästar ikonen Grandmaster Caz. Denna låt är så bra att jag nästan glömmer de tråkiga låtarna som föregick den. Hade skivan haft mer av dessa riff, ”störiga” pip som jag älskar, och snabba raps hade skivan fått ett helt annat betyg. Men det är i alla fall himla kul att Kool G Rap fortfarande kan skriva snabba och spännande rhymes: hoppas bara han skaffar nya beats till nästa skiva.