Det är knäpptyst och kolsvart när en liten älva glider fram på scenen på Palladium i Malmö. Sakta tänder hon ljusen ett i sänder i den femarmade kandelabern för att sedan försvinna bort igen.
In kommer istället en mörk gestalt iförd munkkappa och sätter sig vid flygeln. Hon för sakta ner huvan och Iiris Viljanen uppenbarar sig därunder. Hon lägger fingrarna på tangenterna och låter de drömmande tonerna i instrumentalstycket ”Snövit” strömma ur flygeln.
Slagverkaren Mischa Grind (Kolonien) drar handen genom vindspelet och medan ”Snövit” övergår i ”Winter is coming” fylls scenen sakta på av musiker, samtliga iklädda fantasyutstyrsel värdig Disco Error. Lasersvärdet hon svischar i mörkret i ”Plötsligt ful”. Klarinettisten Lisa Grotherus (Sara Parkman, Isabell Gustafsson-Ny, Fartyg6, Golden Offence Orchestra) är samma älva som tidigare tände ljus. Felisia Westberg (Ane Brun, Ale Möller, Siri Karlsson, Efia Abu) som bara en vecka tidigare släppt soloalbumet Himlavandrare spelar kontrabas och tvärflöjt. Multiinstrumentalisten Nils Berg (Tomas Andersson Wij, Dan Viktor, Johan Heltne, Sahara Hotnights, Peter LeMarc, Annika Norlin) har tagit pilbågehölstret på ryggen och pendlar mellan tenorsaxofoner, klarinetter, flyglar, slagverk och tennflöjter. En brokig skara musiker som klär de porlande visorna i en andäktigt vaggande folkjazzfusionskrud.
Ett kringresande sagosällskap ute på vägarna med turnén En finsk jul som bygger på Iiris Viljanens julalbum med samma namn. Skivan släpptes för två år sedan mitt under brinnande pandemi och består av en rad finska traditionella julsånger, några instrumentalstycken och ett knippe egna julsånger. Det råder en trolsk julstämning. Vemodigare än Hollywoods fantasibild av julen men också mer överjordisk än den karga diskbänksrealism hon gjorde när hon var med i Vasas Flora Och Fauna.
Men hon är fortfarande släkt med Lotta Svärd. Hela föreställningen kretsar kring förhållandet mellan uppväxten i österbottniska Korsholm och vuxenlivet i Stockholm. Om att växa upp med finska som modersmål i en miljö där majoriteten pratar svenska. Hon läser ur den finska julsångboken Kultainen Joululaulukirja (Julens önskesångbok) som varit den allra största inspirationskällan till hela projektet. Ur den plockar hon sin mormors gamla favoritjullåt ”Tuikkikaa oi joulun tähtöset” (”Blinka ni julstjärnor”). Andra finska traditionella julsånger som ”Arkihuolesi kaikki heitä” (”Vardagssorgerna glöm dem alla”) och ”Varpunen jouluaamuna” (”Sparven om julmorgonen”) sjungs först på finska och sedan på svenska.
Somligt framförs enbart på finska med en innerlighet som, trots att jag inte kan förstå ett endaste ord, ändå får mig att förstå precis vad som menas. Gustaf Oskar Schönemans ”Joulupuu on rakennettu” (”Juleträdet är klätt”) framförs till stilla talsång för att sedan gå över i ett recept på bakverket finska julstjärnor (joulutortut). Smördeg, torkade plommon, ägg och florsocker är allt som ska till för att skapa riktig finsk julstämning på snabbast möjliga vis.
Iiris egenskrivna låtar är dock på svenska. Även om hon har finska som modersmål gick hon i en svenskspråkig skola och vid arton års ålder flyttade hon till Stockholm. Men det finska arvet lever kvar och gör sig ständigt påmind. Oftast i termer av vilsenhet och distans. ”Sordin”, som visserligen är den enda låten i hela föreställningen som inte är en julsång, behandlar rotlösheten i att befinna sig sextiofem mil ifrån sin hembygd. Och i ”Brevväxlingar” grubblar hon över osäkerheten i att kanske inte ens kunna vända hem över jul under pandemin.
Ordinarie set avslutas med en långsam och utdragen tolkning av den danska julpsalmen ”Dejlig er jorden”. Inledningsvis naket och avskalat på finska med dova basklarinetter och smygande kontrabasstråkar. Intensiteten stegrar stegvis och lagom tills språket övergår till svenska är stämningen närmast kaotisk. Iiris Viljanen framstår så gott som Finlandssveriges svar på Björk och En finsk jul blir en allmännordisk företeelse.
En mysigt vemodig julkonsert. Befriande långt ifrån tomtar, glitter och julstress. Avslutningsvis ställer sig Iiris och Nils framför scenkanten. Nils plockar fram en tennflöjt medan Iiris sjunger ”Narrens sista visa” ur William Shakespeares Trettondagsafton. De skrider ut i salen som ett enkelt luciatåg, långt ifrån den hetsiga skönhetstävling ett sådant många gånger brukar vara. Undrar vad folk hade sagt i Bollnäs.
