På Victoriateatern med Franska Trion på självaste Luciadagen

Arkivbild. Foto: Fredrik Nystedt

Jag minns en gång när jag såg Franska Trion i loungen på Grand i Malmö. Trummor och kontrabas stod uppställda runt flygeln mitt på golvet och det var svårt att skilja på vem som var publik och vem som egentligen var med i bandet.

Det här var ingen konsert. Det var snarare en religiös seans. En kollektiv ritual för att frigöras genom rock. Ett hejdundrande hålligång och hårdast av alla röjde den karismatiske trumslagaren Thommy Larsson (Daisy, Daniel Lemma, Sue Sergel). En liten gnom som aldrig klarade av att sitta still och från ingenstans räckte han fram en trumstock till mig och lät mig slå på hans ridecymbal. Franska Trion var ingen trio, de var ett kollektivt medvetande.

Sedan Thommys död i mars 2019 har de istället varit världens minsta trio. Matti Ollikainen som till vardags är en av landets absolut främsta studiomusiker (Håkan Hellström, Anna Järvinen, Hästpojken m.fl.) får här fritt spelrum med sitt slamrande jazzpiano, sina filosofiskt trasiga texter och sin nasalt blasé sångröst som stundtals för tankarna till Magnus Sjögren (Åshöjdens Orkester) och Anders F Rönnblom. Och Viktor Turegård (Indiefolktrion, Diablo Swing Orchestra, Daniel Stahre, I Underlandet) på en lika tung som melodiskt varm kontrabas, stundtals med stråke. Men tomrummet efter Thommy har aldrig gått att fylla. Istället hänger olika vikarietrummisar på från gång till gång. Den här gången är det Anton Jonsson (Svenska Folkjazzkvartetten, Into The Wild, Joel Haag, Beloveds, Pelle Westlin) som fyller tomrummet.

I år firar Franska Trion tjugo år som band och sedan julplattan Våra mest älskade julsånger (2011) har den årliga julturnén alltid nått till Victoriateatern i Malmö. Det här året blir det tre konserter på Victoriateatern varav jag besöker den andra. På självaste Luciadagen. Med jämna mellanrum förvandlas klassiska julsånger till oigenkännlighet. ”Nu tändas tusen juleljus” blir luftig smygjazz, ”Nej, se det snöar” blir kantig boogiewoogievals, ”O helga natt” blir lidelsefull rökblues och ”Ser du stjärnan i det blå?” blir en smäktande doowopballad. Men med ytterligare tolv album i ryggen (tretton ifall man räknar med Nu var det 2014 tillsammans med Stefan Sundström) bjuder Franska Trion på en blandad kompott från hela den tjugo år långa karriären.

Foto: Rick Titrö

Med den magiska spelningen på Grand i bakhuvudet blir det dock lite av en besvikelse. Med medhavd mat runt Victoriateaterns runda bord degraderas publiken från att vara ett med bandet till att betrakta spektaklet lite på avstånd. Hade Matti varit av den mer utåtriktade sorten hade det varit en annan sak men nu går de trasromantiskt smutsiga texterna förlorade i ett introvert sluddrande gömt bakom den stora flygeln. Franska Trions stökiga punkjazz behöver de trånga och svettiga lokalerna för att komma till sin rätt. Det är då publiken fullkomligt uppslukas av den maniska energin i låtar som ”Vita rosor” och ”Bara ha dig” eller den febriga hypnosen i låtar som ”Fallna änglars kör”, ”Pandora” och ”Spöken”. I trumsolot till den frenetiska boogiewoogiestänkaren ”Solen skiner” visar Anton dock att han är en värdig ersättare till Thommy.

Men mot slutet händer det något. Söta ballader som ”Iskallt vårregn” och ”In i din famn” är som gjorda för den sittande publiken och i den burleska novellen ”1998” hittar Matti en helt ny energi. Han frågar publiken om det är något särskilt de vill höra och en äldre herre önskar den frejdiga snapsvisan ”Hommage á Reinhold Svensson”. Även publiken vaknar till liv och när Matti frågar om ännu en önskelåt får han tusen till svar men väljer den femton år gamla bluesrökaren ”Fastlåst i kärlek”. Jag faller nästan i trans av det vemodigt mässande febergunget ”Empty space” medan den slamriga ”Tillbaka i grått” röjer så hårt att jag får god lust att ramla av stolen.

Jag hålls dock tillbaka i ren frustration över att behöva sitta ner lugnt och prydligt och betrakta det hela litegrann på avstånd. Victoriateatern må vara hur mysigt och gemytligt som helst, men fy skråen vad jag hade velat se Franska Trion mellan fyra väggar på en sjaskig sunkpub.