Timo Räisänen stiger upp på Victoriateaterns scen och bugar djupt för att sedan stämma upp i en värdig karaokeversion av ”Little Drummer Boy (Carol of the Drum)”. Med sin nymorgnade, lite tafatta aura lyckas han på något vis trollbinda hela salongen. Den stora teatersalongen blir ett intimt vardagsrum och jag försätts i ett fullkomligt lugn.
Timo är en av få människor som, när han ställer sig på en scen, fortfarande klarar av att bara vara människa. Att äga sina skrupler och fel. Timos levnadsmotto är rätt och slätt att kämpa för att inte kämpa.
Han är ute på julturnén Julen enligt Timo som bygger på det fullmatade trippelalbumet Pax Noël, en titel som vittnar om att han sedan några år tillbaka bosatt sig i Provence. Under mottot att ta sig an ett gäng dåliga låtar och polera upp dem, framför han en rad julklassiker och varvar med några nyskrivna. Med en befriande respektlöshet och en varm humor framstår föreställningen nästan som 20-talets svar på Lars Vegas Trios klassiska julalbum Lars Christmas. Utan att för den sakens skull göra avkall på det allvarliga och förtroliga samtalet. Hopp mellan glädje och djup förtvivlan.
Tillsammans med kontrabasisten Rebecka Tholerus (Art Nation, David Urwitz) och multiinstrumentalisten Pär Öjerot (West Of Eden, Downtown Ramblers, Kikki Danielsson) på akustiska gitarrer, elektriska gitarrer, banjo, mandolin, stompbox, ebow samt Victoriateaterns mytomspunna flygel, klär de jullåtarna i oväntade variationsrika dräkter.
1800-talspsalmen ”Stilla natt” har försetts med ny text och börjar avskalat, lika trevande som andäktigt, för att sedan övergå i ett intensivt kaotiskt countryröj. Tommie Connors ”Jag såg mamma kyssa tomten” börjar mystiskt smygande för att sedan utvecklas till en riktig garagesoulstänkare där Timo smäller av ett skramligt solo på sin överdistade akustiska gitarr. Ulf Peder Olrogs Alf Prøysen-översättning ”Mössens julafton” (”Musevisa”) blir struttig mandolinreggae. Billy Butt-dängan ”Julen är här” börjar luftigt och ömsint för att sedan avslutas i ett adrenalinstint punkstök med schlagerkadens och festivalslut och allt.
Uttjatade julpekoral som Triads ”Tänd ett ljus” och Wham!s ”Last Christmas” är dock svåra att polera upp. Allra minst om de bara drunknar i svulstiga backtracks. Ibland lönar det sig mest att kämpa för att inte kämpa.
Timo bjuder även på en del oväntade låtval. Som John Denvers tårdrypande countrysnyftare ”Please Daddy (Don’t Get Drunk This Christmas” om våra mest tragiska jultraditioner berättad ur det lilla barnets perspektiv. Eller den barnvisedoftande Mitch Miller-dängan ”Must Be Santa” som likt Bob Dylans version har försetts med en ny vers där Timo likt Bob Dylan rabblar upp en rad svenska statsministrar.
Allra starkast blir det dock i de nyskrivna julsångerna. Garagebossan ”Två vise män” är en magisk äventyrssaga om ett möte med Kungen av Vinter efter en blöt julaftonskväll på krogen Röda Sten. På Pax Noël görs den som duett med Henning men den här gången får Pär axla hans roll. Domedagspoesin i den tunga hårdrocksballaden ”December” sticker ut allra mest med sin vemodigt storslagna ljudbild och dubbla elgitarrer. Allra starkast är dock den självbiografiskt episka Engmans Kapell-doftande ”Jul över Haga” om när Timo träffade sitt livs kärlek Lina ute på trottoaren efter en kväll på Pustervik.
Timo utnämner rentav ”Jul över Haga” till världens näst bästa jullåt. Den allra bästa menar han är ”O helga natt”. Pär sätter sig vid flygeln, Rebecka lägger en djup och mäktig stråke på sin kontrabas medan Timo sjunger så värdigt han bara mäktar med. Men istället för det väntat storslagna och pampiga sjunger han både andäktigt och ömsint. Jag får gåshud. Ett typexempel på Timos levnadsmotto om att kämpa för att inte kämpa. Less is more, även när det är det storslagna man vill förmedla.
Som skarp kontrast avslutas ordinarie set med Pogues och Kirsty MacColls ”Fairytale of New York” i duett med Rebecka. Det som börjar lugnt och ömsint går över i patosfyllda verser och kulminerar i stökig röjfolk à Lars Vegas Trio för att åter slutligen landa i det ömsinta. Med jämna mellanrum parodierar Timo det irländska uttalet medan publiken skrålar för full hals i omkvädets lalala. Allt den här föreställningen handlar om komprimerat på några enstaka minuter.
Efter det ena extranumret efter det andra är kvällen till slut till ända. En gedigen helkväll där det ena intrycket har mötts av det andra. Kanske är han inte samma adrenalinstinna guttaperkaboll som när han tolkade Ted Gärdestad på Visfestivalen i Västervik sommaren 2016 – den här gången är han liksom inte ute i publikhavet mer än uppe på scen. Men han behöver inte det heller. Hans uppriktiga scenpersonlighet är gott och väl ett uppenbart resultat av kampen för att inte kämpa. Att bara vara. Extra vackert är det att se hur väl arvet efter Lars Vegas Trios Lars Christmas lever vidare, även i den creddiga indiepopen från Provence.
