I år har 20 år gått sedan electriXmas arrangerades för första gången. Sedan dess har endagsfestivalen hunnit med att byta hemort från Lund till Malmö men i övrigt har konceptet förblivit imponerande intakt.
electriXmas är Sveriges långvarigaste tradition för alternativ elektronisk musik. Årets upplaga tar som vanligt plats på Inkonst på Bergsgatan och rymmer fem akter ur olika epoker och subgenrer under paraplybegreppet synth.
Kvällen inleds med ett återbesök från Me The Tiger (som även spelade på electriXmas 2017). Den Falunättade electropopakten firar tio år som band och har, med tre album i bagaget, inte bara blivit en angelägenhet för synth-Sverige utan även fått en publik i andra delar av Europa – kanske främst i den alternativa elektroniska musikens förlovade Tyskland.
Me The Tiger är för kvällen nedtrimmade till en duo bestående av karismatiska sångerskan Gabriella Åström och Jonas Martinsson på trummor och diverse elektronik. Musiken utmärks av Gabriellas starka röst över storslagna synthmattor och med de oemotståndligt medryckande refrängerna i låtar som ”Pocket Sized Edition Ending” och ”Ambulance Disco Light” finns potential för ett betydligt bredare genomslag. De håller hög energinivå hela vägen från de inledande synthtonerna fram till att Jonas dänger sina drumpads i golvet som avslutning.
Energinivån höjs ytterligare med Stockholmska Emmon. Emma Nylén (som vi först lärde känna i indiepopbandet Paris) startade sitt elektroniska soloprojekt på Konstfack för lite mer än två decennier sedan. Likväl känns årets Recon, där hon blandar sin melodiösa electroclash med EBM, som något av en nystart.
Kvällens spelning bygger till stora delar på nya albumet. Det är tungt, dansant och svettigt men samtidigt catchigt. Med sin självfallna coolhet har Emmon, för kvällen uppbackad av maken och medproducenten Jimmy Monell (tidigare medlem i The April Tears och producent av bland annat The Sounds debutalbum) på keyboards, oss i fast grepp genom hela spelningen. Den avskalade stilblandningen är mycket lyckad och Emmon har onekligen avancerat som en av de mest intressanta akterna på den svenska elektroniska scenen just nu.
Uppföljande Cryo består av sångaren Martin Rudefelt och Progress Productions-bossen Torny Gottberg. De gör en egen mörk, suggestiv variant av EBM som drar åt tyngre futurepop och industrial. Det går att skönja en del musikalisk inspiration från Front 242, förpackad i Skinny Puppy-teatral estetik, fast i en egen uttolkning.
Konserten plockar höjdpunkterna från deras tre fullängdare. Upplevelsen förstärks ytterligare med scenshowen som rymmer sönderslagna synthar, klädbyten och diverse videoprojektioner med inspiration från såväl skräck som från en skrämmande verklighet. Konsertens höjdpunkt ”Guantanamo Bay” kan vara den catchigaste låt som skrivits om att sitta inspärrad i ett fasansfullt fångläger.
Inslaget jag på förhand sett mest fram emot, och som även lämnar störst intryck på mig under kvällen, är dock Cat Rapes Dogs återkomst. Egentligen har det funnits två olika versioner av kultbandet: EBM-akten med Joel Rydström på guttural sång, vilken under 90-talet påbörjade en resa i mer melodiös riktning mot electropunk-/industrirockbandet Cat Rapes Dog, där John Lindqwister (Machinista, Lisa G Head, Folk Är Folk) tog över sången. Bandet har fört en rätt slumrande tillvaro under merparten av 2000-talet men det är den senare versionen vi återser ikväll.
Likt Varanteatern och Tyskarna från Lund, kommer Cat Rapes Dog från den ironiska generationen. Nej, de har aldrig varit något plojband – men ironin genomsyrar allt de gör. Och de hade nog kunnat bli en av 90-talets största EBM/industrial-akter om inte vore för allt ”tramsande”. Men det är, å andra sidan, också en ytterst väsentlig del i vad som har gett dem dess unika prägel.
Vid sidan av ironin utmärks de av den ihärdiga punkigheten, det (högst allvarliga) politiska innehållet och den befriande antiauktoritära inställningen till genres. Att blanda technorytmer med hårda gitarriff, bröl och skönsång är inget problem. När jag ser dem live påminns jag om hur viktig gitarristen och sångerskan Anneli Bertilsson är för konceptet Cat Rapes Dog. Det är hon som lyfter bland annat ”Human Remains” till en av deras verkliga anthems.
I övrigt är det som att göra en tidsresa till 90-talet. Hårt, energiskt, ironiskt (och hög promillehalt). Det märks att återkomsten är efterlängtad när de får ett gäng 40-plusare att dra igång en moshpit. Att Jonas Avertoft smashar sin gitarr på synthfestivalen är inget konstigt i sammanhanget. Inte heller att han en stund senare skickar runt en rakapparat för att låta de som står på första publikraden raka delar av hans skägg till en EBM-cover av ”Bjällerklang”.
Kvällens headliner, tyska Boytronic, har gjort melodiös, dansvänlig italoinspirerad synthpop sedan början av 80-talet. Line-upen har hunnit genomgå en del förändringar sedan dess, bland annat på grund av rättighetstvister kring namnet. Nuvarande upplagan rymmer både originalsångaren Holger Wobker och några generationer yngre James Knights som tog hans plats på 2017 års Jewel.
På förhand kan det kanske verka lite överflödigt med två sångare. Åldermannen Wobker är i fysisk fin form men rösten är inte vad den har varit och då är det Knights som kommer till undsättning. Den yngre frontmannen James är en mycket karismatisk scenpersonlighet och svår att slita blicken från.
Fokus ligger som väntat på storhetstiden under (framför allt tidiga) 80-talet. Jag räknar till inte mindre än sex låtar från klassiska debutalbumet The Working Model (som fyller 40 nästa år), däribland dansgolvsrökarna ”Luna Square” och ”You” och fina synthpopdängan ”Diamonds And Loving Arms”. Och som sista extranummer plockar de fram ”You’re The One Who Stays”.
En fin avslutning på en sedvanligt stark upplaga av electriXmas som bjudit på några höjdpunkter ur fyra olika decennier alternativ elektronisk musikhistoria.
