Pernilla Andersson sätter sig vid Victoriateaterns mytomspunna flygel och slår an tangenterna. Några spridda skratt hörs från publiken när de känner igen Gunnar Svenssons trevande ledmotiv till Karl-Bertil Jonssons julafton.
Hennes ständige kompanjon Fredrik Rönnqvist fyller i med en svävande slidegitarr och obemärkt glider de över i en drömsk tolkning av Betty Ehrenborg-Posses julsångsklassiker ”När juldagsmorgon glimmar” som lika obemärkt glider över i Pernillas egen ”Oglimrande juldagsmorgon”. En socialrealistisk julsång som skänker tröst åt alla de som saknar ork, lust och sällskap till att fira jul.
Pernilla är medveten om att julen kanske inte alltid är till för alla. Det finns tråkiga jular. Rentav tragiska jular. Julen kan vara kantad av skilsmässor och död och elände. Men de kan också vara alldeles underbara och kontrasterna däremellan kan ofta svida rätt rejält.
Julturnén Vintersånger från Garbo bygger på de karga julsångerna från det fem år gamla albumet med samma namn. Personligt hållna betraktelser över ett snötäckt Stockholm som ligger öde när invånarna åkt ut på landet varvas med gripande berättelser om att längta hem till barnen och om när pappan fick läggas in på ålderdomshem. Den vemodigt hypnotiska skilsmässoballaden ”Vintern blev för lång” skrevs visserligen innan hon gifte sig och även om den gavs ut redan på hennes första svenskspråkiga album Gör dig till hund (2008) är den självklar i sammanhanget.
Detsamma gäller den senaste singeln ”Ängel i snö (Kyrie)” som skrivits ihop med hennes och Dregens (Backyard Babies, Hellacopters, Midlife Crisis, Michael Monroe) nioåriga son Sixten som kvällen till ära rest sju timmar från Stockholm för att kort kliva upp på scen och buga och bocka. I ”Här kommer snön” minns hon tillbaks till en julturné då Sixten var två år och saknaden efter honom blev alldeles för stor. Sedan dess har han följt med så fort hon varit ute på vägarna längre än tre dagar i sträck.
Den familjära stämningen genomsyrar hela konserten. Folk sitter och käkar medhavt och Pernilla och Fredrik har spelat med varandra sedan de pluggade på Skurups Folkhögskola. De klär de karga jullåtarna i en intim och avskalad skrud som ger låtarna en helt annan värme än de har på skiva. Hon vid flygeln och han pendlandes mellan akustiska gitarrer, elbasar och elgitarrer. Däremellan berättar Pernilla förtroligt om sin uppväxt och sin familj. Om mamma Siv Gunsnér (Tjadden, Putte Wickman, Sven-Olof Walldoffs Orkester) som utsågs till Ystad Badflicka 1957 och aldrig kunde hålla styr på begrepp som doggybag och bag-in-box. Och om pappa Kenth Anderzohn (Svante Thuresson, Swede Singers) som var som en blandning av hela Rat Pack och Ragnar Vanheden, spelade trombon naken i trädgården och brände ner hela vardagsrummet när han skulle laga fondue. Mannen som gav Pernilla en bil som inte var hans och lät henne hänga med på turné. På samma sätt som Sixten hänger med henne idag.
Mitt bland alltihopa vävs det också in några personliga tolkningar av andra jullåtar. Mest oväntad är den lika avskalade som medryckande tolkningen av Cornelis Vreeswijks ”Jultomten är faktiskt död” där Pernilla lämnar flygeln för lite fingerknäpp medan Fredrik låtsas att hans akustiska gitarr är en kontrabas. En syrligt misärmunter juldänga om en personalfest som spårar ur. Den står i stark kontrast till Judy Garlands sorglösa ”Have Yourself A Merry Little Christmas” (även inspelad av John Legend, Michael Bublé och Frank Sinatra) som hon har väldigt blandade känslor inför. Den må vara både hoppfull och vacker men det är också en typiskt USA-glättig jullåt med en Hollywoodromantisk drömbild av julen som hon aldrig riktigt varit relaterbar. Åtminstone inte förrän Sixten gav henne en ny mening till julen.
Hon känner sig nödgad att ta en paus från julmusiken för en stund. Och såväl Pernilla som publiken får lite av en nytändning. Melodifestivaldängan ”Desperados” blir en humoristisk talkörsövning medan omkvädet ”Koltrast vid Haväng” från senaste albumet Samma dag som Elvis blir en varm och ömsint allsång. Och i ”Johnny Cash och Nina P” avslöjas det att Fredrik varit kär i Nina Persson (Cardigans, A Camp) men att han istället blev lyckligt gift med kvinnan som kallar Tom Jones för Geten från Bronx.
Lagom till extranumret ”Vintersång” infinner sig julstämningen igen. Pernilla berättar att de gånger hon känner julfrid är det i små stötar. Oftast dagen efter när hon är helt ensam. Långt ifrån julhets, glittrande girlanger och en påklistrad förväntan på att tvingas vara glad. När det inte gör så mycket att doftgranarna luktar WC-anka. Några jular har hon rentav känt ett behov av att fly utomlands. Julen är inte alltid för alla.
Men för mig är en intim och familjär föreställning där vardaglig humor varvas med högstämd andäktighet är själva sinnebilden av vad julen handlar om. Då man skänker en extra tanke åt alla som av olika anledningar hamnat lite utanför. Inte konstigt att Pernilla Andersson till vardags går under smeknamnet Nisse.
