Ska man sammanfatta Lund i två ord får det bli cyklar och studenter. Studentnationerna står för merparten av stadens kulturliv och är lite av ett parallellt universum utom räckhåll från vanligt folk.
Förutom några av Smålands Nations offentliga arrangemang krävs kårleg för att få komma in. En slags gråklubb utan det sedvanliga hotet från polisen om nedläggning.
Klubb Indigo håller till på Blekingska Nationen och, sedan starten 1994, har de arrangerat en lång rad spelningar med akter som S.P.O.C.K, Cardigans, Lustans Lakejer, bob hund, Timbuktu, Brainpool, Björns Vänner, Babian, Urban Guerilla och Lavemangsmugglarna. Den här gången är det Glashus och Hanna Järver som står på scenen. Det är första gången jag besöker Blekingska och om jag inte hade tänkt att skriva om kvällen hade jag inte fått lov att komma in den här gången heller.
Till ståtliga backtracks kliver Glashus upp på scenen och fångar publikens fokus direkt. Syntharen och gitarristen Mattias Norén (Canary Islands, Lovisa Negga, Lantisarna, Culture In Memoriam) har jag följt sedan tonåren när The Jangletones skramliga postpunkdänga ”Dance, angst, dance” satte sig på skallen. Över femton år senare har han bytt sin karakteristiska röda afrofrilla mot en rakad skalle och en rosa åttiotalistisk kavaj och det första som slår mig är hur han mer och mer blir lik sin avlägsne släkting Mats Möller från Docenterna.
Det nya projektet Glashus är en elektronisk popduo tillsammans med den karismatiska sångerskan Iona Köhler Alvén (IÖNÄ, The Imaginary Friends, FVRmind) som varvar kylig urbanism med en corny humor på ett vis som för tankarna till Incka och hennes band William. På scenen backas de upp av Atle Nilsson och Florian Matz (bägge från Ceremoni) med sina tunga el- och synthbasar respektive distinkta och pukbaserade trummor. Tillsammans skapar de en extrovert elektropop med tunga åttiotalssynthar och lika nakna som giftiga texter.
I inledande ”Andas igen” och den avskalade ”Ropa varg” förs tankarna till Little Jinders elektroniska singersongwriterpop medan den blippbloppiga ”Neråt” har inslag av Veronica Maggio. Det är dock i de intensivare stunderna Glashus är som allra starkast. Som i debutsingeln ”Droger, fester och panik” där Mattias hänger på sig en rosa axelbandssynth medan Iona vrålar ut sitt ångestfyllda ”Jag orkar inte mer!” eller den totala kulningsurladdningen i ”Krossa”. För att inte tala om den grandiosa finalen ”Om du fortfarande lever” där Iona sträcker ut mikrofonen till några tjejer längst fram för att sedan själv kliva ner från scenen och enas med publiken i en enda hejdundrande allsångsfest. Iona försvinner iväg backstage och efter ett tag följer resten av bandet efter medan några backtracks maler på tills klubbens DJ överröstar med att låta bob hund förklara vilken vecka vi befinner oss i.
Kvällen avslutas av Hanna Järver och jag hade velat skriva något om hennes nakna vardagsbetraktelser. Jag hade velat skriva om hur hon låter de självbiografiska skildringarna av uppväxten i Örebro mötas av det urbana storstadslivet hon lever idag i Stockholm. Jag hade velat skriva om de nakna skildringarna över att inte vara nästan 20 längre men också om allt som hände innan hon visste nåt om design, pikés och sport. Jag hade velat skriva om hur hon blev lämnad på flygplatsen och växte upp backstage i ”Jävla 80-tal”, om pråmarna och färjorna i ”Bara få va enkelt” och om de mönstrade skjortorna, askfaten, ögonen och hypen i ”Josephine”. Men jag kan inte.
Sången är alldeles för svagt mixad och hade det inte varit för den allsångslystna publiken hade jag inte uppfattat ett enda ord. Den naket självbiografiska uppväxtskildringen ”Bara få va enkelt” får dessutom avbrytas på grund av en kraftig basrundgång. Lagom till ”Nu är du Göteborg” börjar det bli lite mer ordning på sångljudet och tack vare den nedtonade och drömska ljudbilden kan jag åtminstone skönja ett och annat ord här och var. Dock långt ifrån tillräckligt för att den gripande texten om att behöva ta piller för att orka med sig själv ska gripa tag så hårt som den alltid brukar göra annars.
Kvar finns Filip Bruns ömsom sirliga, ömsom perkussiva gitarrslingor, Stina Ingmars svävande synthar, Erik Jonssons precisionistiska el- och drömska synthbasar samt Tobias Tagessons (iamamiwhoami, Andy Pfeiler) rogivande trummor. En tajt och dynamisk ljudbild som trots att sången aldrig går fram ändå aldrig får mig att helt tappa fokus. Det dubbiga svänget i inledande ”Apocalypse”, den luftiga virveltrumman i den ömsinta ”Helvete”, den vräkiga powerballadgitarren i ”Nu är du Göteborg” och de perkussiva syntharna i ”Kalmar Slott” som för tankarna till Mikael Wiehes ”Flickan och kråkan”. En lika synthbaserad som organisk ljudbild som påminner om den på debutalbumet So long fast med mer fokus på det storslaget drömska. Svalt tillbakalutat överlag men i den postpunkiga powerpopdängan ”Min bästa vän” bränner det till lite extra.
Professionellt och säkert men när jag knappt hör något av sången alls blir det inte särskilt personligt. Extra kul är det dock att som extranummer få höra den nya låten ”Paradis” från Hjärnfondens två veckor gamla samling-EP Stress!.
Klockan har blivit mycket och jag är rätt trött i skallen av att ha behövt anstränga mig för att åtminstone kunna urskilja något av orden Hanna sjungit. Ändå har det varit en fin kväll och trots att Glashus singeldebuterade så sent som i april är de redan en av de absolut starkaste akterna på den elektroniska popscenen. Man kan vilja börja plugga i Lund för mindre och till tonerna av Florence Valentins ”Allt dom bygger upp ska vi meja ner” ger jag mig av i den mörka decembernatten.
