Zeal & Ardors musik består till lika delar av black metal med norska förlagor som av gospel, blues och den afroamerikanska sångtradition, vilken härrör från slaveriets tid i USA. En stilblandning som kan verka omöjlig i teorin men låter helt naturlig i ödmjukt geniale sångaren, låtskrivaren och multiinstrumentalisten Manuel Gagneux regi.
Upphovsmannen har själv beskrivit projektet som ett tidsresande tankeexperiment. Vad hade hänt ifall de afrikanska och afroamerikanska slavarna, under triangelhandels tidevarv, hade förkastat monoteismen och revolterat på ett liknande sätt som de norska black metal-banden gjorde i början av 1990-talet?
Originaliteten bidrog till tidig uppmärksamhet. Gagneux har sagt att han hade räknat med att hypen kring Zeal & Ardor skulle dö ut men efter åtta år är de idag större än någonsin. Pumpehuset, på gångavstånd från Köpenhamns centralstation, är utsålt sedan länge och fullt till bristningsgränen när det, ikväll fyra man starka, bandet går på scen. Denis Wagner och Marc Obrist, de två extrasångare som brukar backa upp Manuel med gospelliknande call- and response-körer, är inte med på grund av sjukdom. Gagneux har dock inga problem att fylla hela det vokala utrymmet själv.
Konserten börjar med ett förinspelat intro baserat på en sampling från Billie Holiday-låten “Strange Fruit”. Sorgesången över de fruktansvärda rasistiska lynchningarna under Jim Crow-eran i den amerikanska södern, inspirerade även namnet på Zeal & Ardors andra fullängdare Stranger Fruit (2018).
Den nordamerikanska historiens fasor är ett ständigt närvarande tema. Men konceptet är till lika delar en reaktion mot dagens djupt rotade rasism i Manuel Gagneux (son till en afroamerikansk jazzsångerska) förra hemland USA. EP-n Wake Of A Nation (2020), med ett omslag som pryds av två polisbatonger placerade i form av ett upp- och nedvänt kors, kom till efter mordet på George Floyd. “Trust No One” som hämtas därifrån, låter ikväll som en särskilt farlig detablues-injicerad extrem metal-urladdning.
När de spelar live framstår projektets starke man än mer som ett ödmjukt geni. En karismatisk ledargestalt utan begränsningar, som ändå är mån om att alla de 600 som tagit sig till Pumpehuset ska få en bra kväll. Han växlar obehindrat och felfritt mellan sin gospelröst och den karaktäristiska black metal-growlingen och hanterar alla komplexa gitarrpartier. Samtidigt har han inga problem att hinna mellansnacka och skämta med publiken. Och han tar även hand om oss – när han ser att en allt för överförfriskad hårdrockare i publikhavet behöver hjälp att ledsagas ut stannar han upp för att vänligt be vakterna rycka in.
Tidigare i år kom tredje, självbetitlade och hittills starkaste fullängdaren som fortsätter det patenterade konceptet och för Zeal & Ardor i en ännu tyngre och mer extrem riktning. Konserten hämtar från hela diskografin. Att uppleva Zeal & Ardor live är en fascinerande krafturladdning. Till lika delar teknisk skicklighet som inneboende primal råhet. När de är som bäst låter det som de är på väg att bygga upp mot ett skräckscenario du inte kan slita blicken från. Fasorna som skildras över samplade skeva pianon och bluesrytmer innan de distade gitarrerna tar över i “Gravedigger’s Chant”. Samspelet mellan sakrala tongångar och agressiv svartmetall i “Götterdämmerung”. När Gagneux gospelröst övergår i hotfulla skrik under groove- och black-metal-hybriden “Run”.
De har nått en publik långt utanför de sedvanliga extremmetallkretsarna (den oheliga stilblandningen har även fått vissa mer konservativa black metal-anhängare att surna till). Musikaliskt har de mer gemensamt med franske genretrotsande galningen Igorrr än med, låt säga Darkthrone eller Mayhem (två av Manuels viktigaste inspirationskällor). Den kombinerande svärtan ur två helt olika musiktraditioner träffar oerhört hårt. Och kanske är en väsentlig del i det just att de fasor som beskrivs i allra högsta grad är verkliga.
