Samlingsskivan, blandbandet och mixtapen har alltid varit ett sätt för mindre band utan några större kanaler att nå ut till en publik. Inte minst inom punken.
Klassiska samlingsserier som Definitivt 50 spänn, Äggröran och Sveriges största singel i all ära men det är ofta de mindre omtalade samlingarna utgivna av eldsjälar snarare än bolag som utgör själva stommen i rörelsen. Really Fast, Tjöplusta, Kol, Samling vid punken och Turist i tillvaron är bara några exempel på detta. Mer DIY och underground och helt klart ett sätt att få reda på en mängd band jag annars aldrig hade vetat ens existerade. Inför ett sådant argument måste jag naturligtvis böja mig.
På senare tid är det Grönpeppar Records med samlingsserien Ursäkta röran som tydligast visat hur varierad och vital dagens punkscen är. Den femte samlingen i ordningen sedan starten för två år sedan har fått undertiteln En bomb i systemet och täcker i vanlig ordning allt från vispunk till grindcore.
Samlingen inleds av det gubbgriniga stockholmsbaserade kultbandet Dödsbabs som trots sin huvudstadsförankring har en tydlig småstadsaura som påminner om det som en gång i tiden gavs ut på Huddinge-bolaget Sista Bussen. Den bitterljuva ”Sunklya” är hämtat från deras kommande debutalbum och ligger i gränslandet mellan Köttgrottorna, Dennis & Dom Blå Apelsinerna och Gamla Pengar.
Gävlebaserade Fruktansvärld har lämnat den Asta Kask-doftande ljudbilden från förra årets Lastkaj 14-split Pengarna eller livet och även om vi är kvar i trallpunken är det både kallare och brötigare. ”Frön” från det kommande albumet är en filosofiskt grubblande historia om hur man skapar sin egen framtid.
Stockholmsbaserade Scared Earth spelar monoton råpunk med ett helsickes röj och med medlemmar från Svart Parad, Dissober, Dom Där och Martial Mosh är det inte konstigt att den grisiga ljudbilden både känns rutinerad och snortajt. Efter ett album och en splitsjua med Anti-Metafor är ännu ett album på väg och därifrån är ”Learn From Your Mistakes” hämtad.
Animal League kommer lite varstans ifrån och den antispeciesistiska anarkopunken känns nästan lika kompromisslöst ideologiskt skolad som Protestera och Crass. I ”War (For the Animals)” klär de sin stenhårda djurrättsaktivism i sextiotalsdoftande popmelodier och ett lika knaggligt som charmigt engelskt uttal. Fråga mig inte varför men mitt i alltihopa dyker Raw Animal upp i skallen.
Det malmöitiska hardcorebandet Manic Ride medverkar med den klaustrofobiskt mardrömslika hardcoredängan ”Krossade drömmar”. En stänkare som av någon anledning inte fick plats på albumet A New Low som släpptes för bara en vecka sedan men som röjer så hårt att jag får god lust att poga på tåget jag sitter på när jag lyssnar.
Käftsmäll består av ett gäng gubbgriniga stockholmare som spelar en rak punkrock som påminner om ett gapigare och kaxigare Dödsbabs. ”Ordningsmakt” är en tvär dänga med ett envetet blåljusmunspel, skrålande allsångsrefränger och en syrlig text om poliser som missbrukar sin makt.
Det förhistoriska hardcorebandet First In Line från Linköping bildades redan 1988 under namnet Prehistoric. ”God Forgives, We Don’t” är skivans utan tvekan bitskaste titel och en alldeles ypperlig allsångsrefräng. Ännu en gång blir jag sugen på att resa mig i tågvagnen och stämma upp i en pogo.
Medlemmarna i växjöbandet Misfit Maniacs är bara sexton år gamla men känns redan självklara. Riot grrl-dängan ”Dirty Mouth” är en vacker dänga med riktigt snygga pukrullningar och en ljudbild som för tankarna till ett skitigare Sahara Hotnights eller ett tidigt engelskspråkigt Tant Strul.
Östgötska Valium har spelat sin folkmelankoliska trallmetall sedan tidigt nittiotal. ”Fångad” är en klaustrofobisk diskantrik allsångsdänga i rasande tempo som ligger någonstans i gränslandet mellan Strebers och Planet Trash.
Hur Mår Björnen? från Hallsberg delar inte mycket mer än medlemmar med trallpunkbandet Skräp. Snarare rör det sig om kantiga metalriff, ylande avgrundsvrål och ett tempo som får ”Skjutförsäkrad” att nästan låta som om det vore hack i CD-spelaren. Samtidigt lyckas de skapa en oväntat varm ljudbild.
Kungsbackabaserade Dødsførakts hardcore är så skrikig och skitig att det gränsar till grindcore. ”Väntar för länge” varvar tunga riff med experimentella noisepartier som får mig att tro att låten tagit slut flera gånger. Stökigt och brötigt men ändå förvånansvärt luftigt.
Näst på tur är Käpprätt med hemstadsbetraktelsen ”Västerås City”. Både band- och låtnamn får mig att hoppas på en västmanländsk motsvarighet till band som Brottsvåg och Trubbel men även om det finns små subtila drag är det något helt annat. Snarare rör det sig om brutal attackpunk med den råaste sopran jag någonsin hört.
Sist ut är den forne Baren-vinnaren Dick Lundberg från Nyköping uppbackad av kompbandet Solidariteten med sin lika vemodiga som bombastiska vispunk, eller luffarpunk som Grönpeppars skivbolagsdirektör Martin Johansson (Röd Revolver) kallar det.”Man undrar, man blundar” görs i duett med Ulke (Dia Psalma, Strebers, Krymplings, Puffror & Pickadoller) och är en dystopisk powerballad med en halvakustisk ljudbild där flöjter och congas kryddas av en tungt distad elgitarr
Allt som allt tretton band med varsin outgiven låt på varsin ände av den svenska punkscenen (om än inget norr om Gävle). Allt från vispunk till grindcore via poppigare tongångar och tunga metalriff. Att det är rörigt och spretigt ingår i själva konceptet. Överlag upplever jag En bomb i systemet som den brötigare volymen i samlingen och kanske även som den svagaste. Kanske inte fullt lika höga toppar som tidigare men likväl en stabil samling där Dödsbabs, Fruktansvärld, Animal League, Misfit Maniacs och Valium framstår som mina favoriter. Extra kul att två tredjedelar är helt nya bekantskaper för min del.
[Grönpeppar Records, 30 november]
