Hösten 2022 lägger Popmani ner, Gaffa placerar sina texter bakom betalvägg och Fredrik Strage har lämnat recenserandet för att själv åka ut på turné. Hur står det till med musikjournalistiken?
Fredrik Strage sitter på ett tåg från Stockholm till Uppsala för att uppträda med showen Strage on Stage. Han får ett telefonsamtal från sin bokare som berättar att Upsala Nya Tidning undrar om de får komma och recensera föreställningen. Tidningens artighet får honom att fnissa till. – Är det kul om jag svarar ”aldrig i livet”?
Han har varit rockjournalist i 30 år. Nu pryder hans eget ansikte turnéaffisher och han har en egen rider. På den finns Oreos, frukt, en flaska chardonnay och en rockbiografi, helst begagnad från ett antikvariat.
– Rockbiografierna dök tyvärr bara upp på de första ställena, när jag skulle runt i halva Skåne. I Höganäs fick jag en enorm coffeetable-utgåva om Kal P. Dal, den skånska rockartisten, raggarkungen. Den vägde tre kilo, och jag hade redan med mig en massa böcker, så det var enormt jobbigt att släpa runt den.
Recensioner har han slutat skriva – de tar för mycket tid, ger för dåligt betalt och genererar inte klick. De renodlade musikpublikationerna tycks uppleva samma sak, de kämpar och blir allt färre. Får vi helt enkelt den musikjournalistik vi inte betalar för?
Framme på Katalin i Uppsala luktar det kött från köket och regnet hörs in genom de öppna glasdörrarna. Soundchecken är stillsam.
– Erik, som du hälsade på innan, mixar en liveskiva med Dark Funeral just nu. Fredrik tittar upp på ljudteknikern.
– Dark Funeral? Vad roligt.
– Har du hört att Svanis jobbar med Kleerup nu?
– Nej, det visste jag inte. Men Kleerup är ju en metalkille, det var väl egentligen en slump att det var synthgrejerna han slog igenom med.
– Han spelade här för några veckor sedan.
Fredrik frågar om Kleerups livesättning, och minns att han varit här och sett Titiyo 2001, Robyn 2005 och senast Turbonegro.
– Den gången var det barrekord, inflikar teknikern och återgår till att försöka få ut datorns ljud i högtalarna. Fredrik klickar upp några mail om kommande turnédatum.
Han kan längta efter att ägna sig åt ett större projekt, som i början av 00-talet när han skrev böckerna Mikrofonkåt och Fans. Det enda som skulle krävas är en paus från krönikorna, men är rädd att han skulle konkurreras ut under tiden.
– När jag tar semester tar ju DN in en annan person som ska skriva på den platsen. Jag vill inte att den personen ska få tre eller fyra sammanhängande veckor. Jag kan planera min semester så att det blir en vecka i början av juni, en kanske i slutet av juni, en i mitten av juli och en i slutet av augusti.
För att sabba den personens flow?
– Exakt! Så att den personen inte ska kunna etablera en kontakt med läsarna.
En timme före showtime reser sig Fredrik ur soffan där han legat, häller upp en första kopp kaffe och börjar fara runt i logen. Håret ska fixas, kläder bytas, eyeliner appliceras och då och då utbrister han frågor som ”varför utsätter man sig för det här?”, ”vad är det värsta som kan hända?” och ”de kan väl inte slå ihjäl mig?”
Väl på scen finns ingen nervositet. Publiken bjuds på anekdotfest, och essensen av Fredriks långa gärning fångas när han beskriver journalistiken som ett extra basmembran i högtalaren – ”musiken låter bättre av vad vi vet om den”. Bandnamn som Noice och Depeche Mode möts av gillande hummanden och spridda ”woo”-utrop.
Showen kretsar kring rockmytologi och Fredrik leker även med mytologin kring sig själv. I en introfilm berättas om hur han som spädbarn lämnades utanför skivaffären Pet Sounds av sina föräldrar – den ena synthare, den andra hårdrockare. Föreställningen beskriver han som popkulturell predikan, och efter halvtidspausen kommer han upp utklädd till Lana Del Rey och läser en av hennes dikter. Fredrik rör sig upp och ner i tempo och tonhöjd. Sju minuter utan en harkling i publiken.
***
Hösten 2022 är en motig tid för den svenska skrivna musikjournalistiken. Publikationer som Popmani och Savant tvingas lägga ner, och Gaffa lägger texter bakom betalvägg. Elin Strömberg var chefredaktör för Popmani från 2017 fram till nedläggningen. En liten redaktion som drivs ideellt är sårbar, vilket blev tydligt i våras när en närstående till Elin blev sjuk.
– Vi hade ju knappt fått ihop det innan heller, och så hände det. Och så fick jag mitt nya jobb och så pajade hemsidan i samma veva. Och det fanns ingen att lämna över till som var klockren och som hade tiden och engagemanget som krävs.
Med servern nere och utan pengar till att anlita något ”webbproffs”, bestämde Elin att sommarens festivalrapportering skulle publiceras på Instagram och markera slutet för Popmani.
– Vi hade inte tid att göra ett perfekt avslut, jag hade jättegärna haft en stor fest och firat allt vi gjort och träffat alla människor. Man har jobbat så mycket med pr-personer och artister. Det fick inte riktigt ett värdigt avslut.
Elin lyfter fram nätmagasinet Kult som ett spännande nytt initiativ och nämner Gaffa, men inser att hon inte riktigt vet vad de publicerar sedan texterna blev pluslåsta.
– Så det finns ju en plats att ta, speciellt nu när vi och Savant försvunnit.
Det är ekonomin som ligger i vägen för en blomstrande musikjournalistik, menar Elin. Hon önskar att en sida som Popmani hade möjlighet att anställa skribenter, helst på heltid.
Bör vi vara oroliga för musikjournalistiken?
– Ja, det tycker jag absolut.
***
Showen är avklarad och Fredrik Strage placerar sig i ett hörn av lokalen för att sälja och signera böcker. Kön blir genast lång, Fredrik frågar om namn och favoritband och skriver små dedikationer. En man presenterar sig med att han kommer från orten.
– Från orten! Fantastiskt! Vilken ort?
– Gottsunda.
– Där har jag faktiskt varit. Jag skulle skriva om ett hårdrocksband som hette Crashdïet, vars sångare tog livet av sig där 2006. Sedan har jag försökte skriva om ett annat band, ett mytomspunnet Gottsunda-band som gjorde en enda konsert, där sångaren stagedivade och dog. Men jag kunde inte hitta någon info om det där.
Fredrik ser ut att trivas lika mycket i dessa pratstunder i hörnet som på scen. Han ser till att få dit lite chardonnay.
Redan finns planer på att skriva nästa scenshow. Parallellt rullar podcasten och i morgon ska han upp tidigt för att vara med i Nyhetsmorgon. Att bara skriva är inte aktuellt.
– Det känns som att jag når en större publik med mina poddar, tv-gig och liveföreställningar. Dessutom ger det mer betalt.
Bör vi vara oroliga för musikjournalistiken?
– Jag har varit orolig sedan tidningen Pop lades ner. Det var 23 år sedan.
