Den som angriper Clipping. med anklagelser om att de inte vore äkta nog eftersom trion utgörs av två nördar med laptop och en av stjärnorna från den imperialistkladdiga musikalen Hamilton och i och med detta saknar rätten att skriva om gängvåld, amfetamin, svartklubbar och polisvåld, lyckas makalöst nog landa i rätt slutsats av helt fel anledningar.
Clipping. har stora problem med att bottna i sitt innehåll, men inte på grund av ett semirasistiskt mätande av svarthet, utan snarare av gammal, hederlig präktighet. Clipping. är helt enkelt lite för duktiga.
För ett band så uppslukade av våld, skräck, skriande rundgång och harsh noise spelar Clipping det oerhört säkert. De är helt enkelt lite för stolta över vad de åstadkommit, lite för sugna på att få visa upp alla vassa kanter och andra elakheter för att våga släppa taget.
Att lyssna se Clipping på Loppen blir således en lektion i hur noise låter, men inte hur det känns. Det är makalöst proffsigt och inte det minsta utmanande, omvälvande eller ens ett uns provocerande. Om det faktiskt finns någonting därunder med blod i ådrorna, någonting som är farligt på riktigt, får vi aldrig veta.
