Belgiska EBM-instutionen Front 242 har antytt att de kommer gå i pension efter att de inplanerade livedatumen för innevarande och nästa år är avklarade. Om det stämmer så hade de knappast kunnat göra en värdigare avslutning på karriären än vad vi bevittnar på Plan B.
Genom att kombinera dramatiken, mörkret och melodikänslan från postpunken med dansanta rytmer och arvet från tidiga elektroniska ljudkonstnärer som Karlheinz Stockhausen blev Front 242 en av grundpelarna inom det som kallas EBM. Nej de var inte först ut men det var Front 242 som patenterade den mytomspunna militärestetiken och förde in en omvärldsoro, präglad av kalla kriget, fjärran från Kraftwerks teknikoptimism. Det var även de som myntade genrebeskrivningen med raderna ”Electronic body music composed and produced on eight tracks by Front 242” tryckta i omslaget till andra albumet No Comment (1984).
Under perioden då de ännu var (frekvent) aktiva i studion utvecklades musiken från en ren och minimalistisk, melodiös variant av EBM på debuten Geography (1982) till det tyngre och betydligt stökigare ”cyberpunksoundet” på Up Evil och Off (båda utgivna under 1993). De två sistnämnda albumen må inte ha åldrats lika väl som det förstnämnda. Men enda egentliga snedsteget var när de, mot slutet av 90-talet, riktade blickarna mot technoscenen och försökte bli nästa The Prodigy. Några år för sent.
Det var i slutet av den eran de befann sig när jag såg dem, iklädda orange varselvästar, på Arvikafestivalen 2003. Sedan dess har de närmat sig rötterna lite mer för varje återbesök. Och frågan är om de någonsin varit bättre än nu när de har nått hela vägen tillbaka? Cirkeln är sluten.
Det är lång kö in till Plan B. Många som är här har (likt mig) följt Front 242 sedan de tidiga tonåren. Det går att överhöra diskussioner om gamla spelningar och minnen från Arvikafestivalen och Stadt Hamburg. Lokalen känns packad till bristningsgränsen när tre av de fyra åldermännen (scenskygge Daniel Bressanutti står som vanligt gömd bakom mixerbordet) och deras livetrummis går på scen och ”First In/First Out” drar igång.
Stämningen är på topp. Snarare än de gerillakrigsliknande upplevelser deras 80-talsspelningar ibland återberättas som, känns det som att vara med på en stor fest. En där merparten av festdeltagarna bär svart och sjunger med i raderna ”One, you lock the target / Two, you bait the line”.
Samspelet mellan frontfigurerna Jean-Luc De Meyer och Richard23 är en väsentlig del av liveshowen. Sammanbitet solglasögoncoola Jean-Luc, vars mörka och melodiskt skrovliga röst kommit att utmärka soundet, mot ”hypemannen” R23 (inte helt olikt förhållandet mellan scenpersonligheterna Chuck D och Flavor Flav i Public Enemy). De Meyer får nöja sig med att stå med armarna i kors medan samplingarna och de programmerade basgångarna målar kaosartad graffitti över ”Funkahdafi”. Även ”Red Team” och ”Aggressiva” låter skoningslösa i kvällens lätt uppdaterade versioner.
Undantaget obligatoriska ”Tragedy For You” och ”Moldavia”, som avslutar ordinarie set, håller de sig borta från både 90- och 00-talen. ”Generator”, en av de helt nya låtar som smugits in i setlisten, passar anmärkningsvärt väl ihop med det äldre materialet och blir en snygg upptrappning mot höjdpunkten ”Quite Unusual”. Sistnämnda låt beskriver morgonen under ett kärnvapenanfall och är bara ett exempel på deras kalla kriget-präglade 80-talslyrik som tragiskt nog fått ny relevans i modern tid.
Men framför allt har de starka melodierna och avskalade arrangemangen bidragit till att just 80-talsmaterialet åldrats särskilt väl. Här finns få, om några, överflödiga detaljer. De samplingar som används är där för att de behövs (som den klassiska samplingen av TV-evangelisten Jimmy Swaggarts ”No sex until marriage” i kvällens avslutningsnummer ”Welcome to Paradise”). I ”No Shuffle” är EBM-gubbarna från Bryssel den felande länken mellan Joy Division och Kraftwerk. ”Take One” och ”Commando Mix” är suggestiva funkdystopier som kör över lyssnaren med blytunga basgångar, diskret elektronik och beats programmerade med militär precision. Lika effektivt nu som då.
Den elektroniska musikens egen SWAT-styrka har återfunnit sina verkliga styrkor inför vad som antyds bli det sista uppdraget innan pensionen. Vi tackar för lång och trogen tjänst.
