En anspråkslös torsdagskväll i november precis före löning besöker Anna-Lena Brundin och Jan Sigurd Malmös gemytligaste rockklubb Medley med föreställningen Om livet & såna grejer. Extra intimt blir det när kvällens föreställning håller till på den lilla bistroscenen som till vardags används som garderob.
Stämningen får Anna-Lena att minnas det gamla Malmöhaket Fredmans och hygget från andra sidan sundet känns ständigt närvarande. I nästa andetag hävdar hon att skåningar (tillsammans med norrlänningar) svär mer än andra. Hennes teori är att det är en klimatfråga och att det beror på det råa vindpinade vinterklimatet. Som när bussen bara kör förbi får henne att vråla ut ett ”Bussajävel!” med ett bottenlöst avgrundsvrål som får henne att låta som Patricia Elmqvist från Slöa Knivar.
Och sådär håller det på. Jazzens elegans möter bondkomikens asgarv. Världsvana reseskildringar från Paris och Los Angeles möts av enkla vardagsbetraktelser om att överleva pandemin, diabetes typ två och att visa sin kärlek genom att renovera badrummet. Två längtabortare fast förankrade i den skånska myllan. När Anna-Lena tolkar Édith Piaf i låtar som ”Stackars Jean”, ”Padam Padam” och den diskbänksrealistiska ”Står och torkar glas” är det inte långt mellan hennes lundensiska och franskans skorrande tungrots-R.
Sigge berättar om när han och Adde Malmberg ställde sig på gatorna i Paris för att sjunga Arne Qvicks ”Rosen” på franska medan Anna-Lena förlägger Beppe Wolgers översättning av Fred E. Ahlerts och Roy Turks jazzstandard ”Walking my baby back home” (”Sakta vi gå genom stan”) längs gatorna i Malmö. Det sistnämnda för mina tankar till när Anette Rosengren (Skav, Snubblar In) gjorde en egen översättning i samband med Kalaskapellets invigning av Medley för lite drygt ett år sedan. En av få gånger den intima bistroscenen kommit till användning och det faktum att det var Sigge som skrev Monica Zetterlunds sista album Det finns dagar knyter ihop säcken ytterligare.
”Är det nån som ligger i skilsmässa just nu och vill komma upp och prata om det?” frågar Anna-Lena. Hon och Sigge blev ett par redan 1978 när de var 19 respektive 23 år och har sedan dess både gift sig och skilt sig med andra innan de hittade tillbaka till varandra för tio år sedan. Växte man upp på den tiden då rökning ansågs vara hälsosamt har man helt enkelt hunnit med en hel del. Anna-Lenas vasst satiriska översättning av Dolly Partons ”Jolene” tillägnas en kvinna vid namn Katrin (rimmar bra på Duracell-kanin) som exmannen hade en kort fling med under tio års tid och i ”Men hej” minns Sigge hur det var att tråna efter Anna-Lena under alla de där åren innan de slutligen hittade tillbaka till varandra igen. För Anna-Lena och Sigge är kärlek och humor religion.
Intrycken och infallen avlöser varandra. Det skämtas om spolknappskriminalitet, uttåget ur Egypten, kaxiga 90-talister och alla fördelar med att vara i klimakteriet. Sigge gör träffsäkra karikatyrer på Leonard Cohen, Tom Waits och kanske framförallt hur det vore ifall Willie Nelson och Sten Broman varit med i Beatles. Anna-Lena läser ur novellsamlingen Mitt Montmartre varpå Sigge läser ur sin bok Prästen som blev frälst och så läser Anna-Lena ur den gemensamma feelgood-romanen Anki åker till Las Palmas. Sigge berättar om när han gästades av Olle Adolphson i TV-programmet Två och en halv flygel och förvandlar ”Nu är det gott att leva” till Peps-doftande ska medan Anna-Lena gör en egen nyversion av herrens bön ”Fader vår”. Stolt proklamerar hon ”Non, je ne regrette rien” medan Sigge lite mer försiktigt kontrar med att han visst då ångrar allt.
Sigge har artros i höger fots stortå och istället för att komma upp igen för ett extranummer stannar de kvar på scenen för en varsam ”Höstens löv” (”Autumn leaves”). En avskalad och intim kväll som trots det lilla formatet rymmer mycket. En ärlig betraktelse över livet och såna grejer. Alltid med det ärliga berättandet och humorn i förgrunden. Två medelålders människor rakt upp och ner med ett jazzsofistikerat elpiano. Två och en halv flygel.
