Göteborgsbaserade HELH debuterade med albumet Really Young Adult förra veckan. HYMNs Petter Pettersson fick ett samtal med denna lovande artist.
Vem är HELH?
– HELH är någon väldigt nära mig själv, det är ju då mina initialer och jag har använt det aliaset under en ganska lång tid. Jag tror att jag använde det första gången när jag var 12 och startade en blogg. När jag har suttit med vänner som funderat över vad de ska kalla sina projekt så har jag känt att jag sluppit undan de kvalen eftersom jag etablerade en relation till namnet ganska tidigt. Det säger heller inte så mycket, man vet liksom inte ens hur man ska uttala det så det blir ett ganska undflyende namn, och samtidigt kan jag ladda det med vad jag vill. Sen är det också att kunna få ett kreativt utlopp, alltså själva musikprojektet, en plats för mig på något sätt.
Hur länge har du hållit på med musik?
– Jag önskade mig en ukulele i 18-årspresent och innan dess spelade jag tvärflöjt som liten, typ mellan trean och åttan. Min pappa är väldigt passionerad kring musik och har alltid spelat mycket hemma. Jag har aldrig tänkt att jag har någon vidare fallenhet för det och tyckte alltid att om jag sjöng i kör så lät jag konstig. Min syster är mycket mer musikalisk än mig till exempel. Jag tänkte att jag var bättre på andra saker. På gymnasiet gick jag teater och hade mitt kreativa fokus inställt på det. Jag tror att det är ganska lätt att om man går en sådan inriktning så blir man också inkörd i att det är ens dröm på något sätt, att bli skådespelare i mitt fall, så jag hade den riktningen under de åren.
”På gymnasiet gick jag teater och hade mitt kreativa fokus inställt på det”
– Jag gick gymnasiet 2009–2012 och jag tänker att det på något sätt var den sista indietiden. Det fanns en Zooey Deschanel-quirky trend och Jazzhuset här i Göteborg hade inte stängt än. Jag lyssnade på Regina Spektor, Säkert och Magnetic Fields, liksom lite lekfull indiepop. Det fanns också någon slags Youtube-rörelse kring att göra covers på låtar, personer som blev kända på det sättet. Så där satt jag med och gjorde ukulele-covers och sedan började jag så småningom skriva lite egen musik. Jag hade också ett projekt med två klasskamrater där vi gjorde låtar om Harry Potter, vi lekte med musik ganska mycket.
– Sista året på gymnasiet började jag skriva egen musik som inte var på skoj, då skrev jag min första egna låt, och så laddade jag upp mina små ukulelelåtar på min blogg och på Youtube. Sedan hittade en producent, Dreemy, bloggen på något sätt och frågade om hon fick testa att producera någon av mina låtar. Det första vi gjorde då var “Body”, det var 2015, som släpptes sen 2016. Efter det kände jag att jag ville lära mig mer. Jag ville kunna forma hur min musik låter, så jag läste en kurs i musikproduktion på deltid. Då började jag producera själv. “Body” är förmodligen fortfarande den bästa låten jag släppt, men det är kul att göra det på egen hand också.
Hur känns det inför släppet av ditt debutalbum?
– Det känns väldigt pirrigt. Jag ska inte förminska min musik för mycket men jag har en bild av att de låtar som redan är släppta är de mest kommersiellt gångbara och de som är kvar är konstiga. Det är alltid blottande att skicka ut sina låtar i världen såklart, men det som inte redan släppts som singlar är mer tankar som jag inte vet om de kommer resonera hos så många. Det känns nervöst. Annars känns det väldigt kul att få ett avslut liksom. Det var inte självklart att alla låtar som redan släppts för flera år sedan skulle komma med, men för mig kändes det som att låtarna hörde ihop och att de samlades kring ett slags tema kring vuxenblivande, specifikt kring unga vuxenåren.
Om du skulle berätta lite mer om själva albumet, vilka tankar ligger bakom själva temat?
– Dels är det nog slumpmässigt, låtarna på albumet har tillkommit under en så lång tid och har liksom idisslats så att när jag ser tillbaka på låtarna så beskriver de teman från åren då jag skrev dem. Det känns som att det mest spontana för mig att skriva är en kärlekslåt, men jag visste att jag ville skriva bredare än så, jag ville skriva om det mesta som jag tänker eller har tänkt på. Jag ville skriva om att söka jobb eller att inte veta vad man vill bli, om kompisrelationer, identitet, sexualitet och klimatfrågor. Jag ville få in hela mig på något vis. När jag gjorde det och ser tillbaka på det ser jag det som inte bara är en kartläggning av mig själv, utan också en kartläggning av en specifik tid, både i en människas liv, men också i samtiden. Jag tror att låtarna säger något om hur det varit att bli vuxen i den tiden jag blev det.
Om man läser om ditt album så beskrivs det som en personlig kartläggning av åren mellan 20 och 30. Vad säger du om de åren?
– Jag pluggar psykologprogrammet just nu och när vi hade utvecklingspsykologi läste vi Erikson som beskriver olika stadier i en människans liv och de olika utvecklingsuppgifter man har under dem. Efter barndomen kommer adolescensen och sedan unga vuxenåren om jag minns rätt. En forskare som heter Arnett föreslog en mellanperiod som han kallade ‘emerging adulthood’. Han menade att utforskandet i adolescensen för privilegierade personer i rika länder har förlängts till efter att man är myndig. Teorin har fått mycket kritik, men jag kände igen mig i det där.
”Jag visste inte alls vad jag ville, jag läste kurser i filosofi ganska länge utan att tänka att jag kunde göra något av det”
– Han beskriver liksom att man är myndig, man skulle kunna ta ansvar, men man kanske inte vill axla det ansvaret. Man skaffar kanske inte barn lika tidigt, eller man börjar inte jobba direkt efter skolan. Man kan plugga, men kanske inte med syftet att få ett jobb direkt efter. Så levde jag väldigt mycket under mina tidiga vuxenår. Jag visste inte alls vad jag ville, jag läste kurser i filosofi ganska länge utan att tänka att jag kunde göra något av det. Jag har läst historia och engelska för jag tänkte att jag skulle bli gymnasielärare, jag har läst allt möjligt. Vad var frågan nu igen?
Frågan var vad du säger om dina år mellan 20 – 30?
– Känslan av att inte nödvändigtvis vara på väg någonstans och att inte veta vad ens vuxna identitet ska vara. Att kunna unna sig att liksom bara flyta ibland. Att ta CSN, också. Det har nog format mina år. Sedan har jag haft mycket kval kring det, liksom vad håller jag på med? Är jag en igel på samhället och hur kan jag komma in i att vara ett kugghjul? Det att inte veta hur jag skulle göra det.
Du har valt att skriva i vad du kallar dagboksform, berätta om det. Det är en stil som är vanlig inom litteraturen, men kanske inte så vanligt begrepp inom musiken?
– Jag vet inte hur ovanligt eller vanligt det är, jag vet heller inte om det är sant att albumet ens är i dagboksform. För mig är det så, för jag skriver direkt när jag är uppslukad av en känsla. Jag bearbetar liksom inte så mycket. Så det är dagboksformen, vad det betyder för mig. Jag tror att det bara är så jag skriver spontant, jag har nog mer råkat göra musik av min dagbok än tvärtom. Först var det en blogg, sedan blev det musik. Jag har nog ett behov av att skriva dagbok. När jag inte gör det så kanske tankarna som skulle hamnat i den tar andra former?
