Här kommer en så kallad branschhemlighet – det finns egentligen bara tre typer av rockkonserter[1]:
1. Det absolut bästa skribenten sett (tänk Håkan på Ullevi)
2. Det absolut sämsta skribenten sett (tänk Håkan på Ullevi)
3. En helt vanlig, hyfsat okej rockspelning (tänk Håkan på Ullevi)
Medan andra konstformer kan provocera, förundra, förbrylla och förvilla, skapa ett rum där vanliga betygsmallar och parametrar blir obrukbara[2], behöver rockkonserten leverera utifrån en rak och tydlig axel.
En direkt följd av detta är att alla konsertrecensioner som någonsin skrivits är små variationer av varandra men att utrymmet för dessa variationer blir allt färre allt eftersom skribenter fortsätter kasta konsertrecensioner på högen.
(Det här metaperspektivet är såklart också bara ännu ett desperat försök för rockskribenten att återuppfinna konsertrecensionen[3])
Kanske finns här också plats för en uppmaning till en ny, radikal rockjournalistik. En som frångår dessa rigida ramar för liverecensionen och inte bara söker ett nytt sätt att skriva om livemusik, utan se på livemusik. En som anammar det oberäkneliga, svårdefinierbara och förbryllande som karaktäriserar annan kulturjournalistik, när den är som bäst.
I sådana fall skulle det finnas mer att säga om Gilla Bands spelning på Loppen än att den faller inom kategori 3 av de tidigare nämnda, att ljudet var utmärkt och energin lite dålig och avslagen men att avslutande “Why They Hide Their Bodies Under My Garage” exploderade i fantastisk danspunk som förde tankarna till ett LCD Soundsystem i högform.
Det finns en väg framåt och den bör ligga i att vi alla kollektivt kastar våra exemplar av DN:s kulturbilaga på en hög och tänder på, för att därefter använda askan för att markera ut konturerna av en helt ny livejournalistik på golvet inne på Debaser Strand.
[1] Den som ej klarar av det kategoriska bör omedelbart sluta läsa kulturkritik och återvända till posten som ordförande för elevrådet
[2] Bra exempel på detta är Ari Asters film “Midsommar”, eller Lars Von Triers “Riget”, som lyckas vara både det bästa och absolut sämsta du sett, samtidigt, och av samma anledningar.
[3] Alternativt, för den som är lagd åt det hållet, ett exempel på en dålig skribent.
