En sak jag saknar med dagens hiphop är att den inte låter som den jag gillar. Sen kan man med all rätt tycka jag är en extrem bakåtsträvare gällande hiphop. Jag har, med undantag från Wu Tang Clan, inte lyssnat på några band som startat efter 1992. Men varför borde man det när hela 1980-talet är fyllt av guldkorn på hiphopscenen?
Jag minns när House of Pain släppte sin superhit ”Jump Around”, och när Cypress Hill slog igenom med självtitulerade genombrottsskivan Cypress Hill. Gemensamt för dessa båda akter är att de är icke-afroamerikanska band (sånär som rapparen Sen Dog i Cypress Hill). Det var en tid när vita rappare inte ansågs seriösa på hiphopscenen efter Beastie Boys brakade ut och gjorde väsen av sig. Vad både House of Pain och Cypress Hill hade genensamt var en latinamerikansk producent: DJ Muggs. Rasbarriären hade brutits i hiphopvärlden. Det som jag älskat av Muggs sedan början är de enkla beatsen. Det är ofta en härlig, enkel basgång, bakom en trumma. Precis som den hiphop jag tycker om ska låta.
DJ Muggs har nog jobbat med de flesta inom hiphop. På senare år har han fullkomligt öst ur sig samarbetsskivor med andra artister, och tillsammans med rapparen Jay Worthy har han gjort en skiva som på många sätt känns som 1980-talets hiphop: What They Hittin’ 4.
Klart bäst är låten ”A-Wax & O-Dog” där en gammal favorit, MC Eiht, gästar. MC Eiht slog igenom tidigt 1990-tal med gruppen Compton’s Most Wanted. Det är en underbar känsla att dessa gamla band och artister fortfarande spelar in musik, jag menar de är ju äldre än jag som fyller 50 nästa år.
Albumet börjar med en samplad saxofon över en enkel beat i låten ”We Don’t Die Here”. Det svänger skönt! Följande låtar är gungiga, de får en att vilja sätta sig i soffan och sväva bort. DJ Muggs lyckas göra meditativa låtar som oftast saknar ”ryggrad” men får en att hitta rytmen genom Jay Worthys rap som är taktfast rakt igenom. Alla låtar är inte bra, men de flesta är så sköna att man gärna lyssnar på igen. Sen helt utan förvarning kommer ”Duccky’s Home”, en accapella-rap. Den passar bra in i denna jazziga och extremt avslappnade skiva.
Inte ett mästerverk, men det finns flera spår man gärna lägger i sin hiphop-spellista.
[Soul Assassins Records, 14 november 2022]
