Joel Alme besökte denna lördagskväll min lilla hemstad Halmstad. En stad som kanske inte direkt varit bortskämd med den här typen av konserter under de senaste åren. Det har helt enkelt inte riktigt funnits spelställen.
Därför är jag lätt orolig över att Joel nu ska äntra Halmstads Teater, en på förhand alldeles för stor lokal enligt mitt tycke. Dock visade det sig att Halmstads Teater gjort helt rätt och flyttat om tillställningen till en något mindre sal och därmed fått fram intimiteten i Joels spelning. Det är såhär han ska upplevas. Några spridda bord i salen och resten av publiken ståendes. I en tajt teatersalong, nedsläckt och med en stämning på topp.
Vid det här laget har Joel blivit en fullfjädrad artist. Jag minns när jag såg honom live första gången. Det var på Emmabodafestivalen 2008 och då med första skivan, den engelskspråkiga plattan A Master of Ceremonies i ryggen, men fortfarande så pass liten att han inte fick spela på någon av festivalens två officiella scener, utan fick finna sig tillrätta i att spela på frukostscenen vid ölbaren. Trots att han då var ruskigt bakfull en lördag förmiddag framförde han låtarna från nyss nämnda A Master… med en pondus som fick en att ana att det här kunde bli större. De träffsäkra melodierna har alltid funnits där. Och när han väl valde att gå över från engelska till svenska, med plattan Flyktligan från 2015, hittade han nog hem även textmässigt.
Senaste albumen har präglats av mer socialrealism och mindre romantik. Det samhällskritiska finns där, inblickarna i den kaotiska uppväxten färgad av missbruk – men också kärleken till just samma uppväxtmiljö. Gatorna och områdena i Göteborg. Personerna som format hans uppväxt. Det känns väldigt ”Lundellskt”. Dock framför han alla låtar med glädje och med en lätthet, trots tunga ämnen som bortgångna barndomsvänner, alkoholism och social misär.
Joel håller spelningen relativt kort och det bjuds inte direkt på så många överraskningar, men bandet är tajt och rösten är felfri. Han framför extranummer, två stycken, helt själv utan övriga i bandet och frågan är om han har tagit musiken så långt han kan komma nu? Eller är Joel ämnad för ännu större scener? Oavsett så fungerar den här miljön precis lika bra som en större spelning med mycket folk hade gjort. Kanske till och med bättre just precis såhär.
Our partner : cotecnova, rotatosurvey
