”Fanfanfan!” skrek min flickvän när hon vaknade av att hon hade försovit sig. Jag svarade med ett ”Det skulle varit du” varpå försovningsångesten byttes ut mot ett leende.
Joakim Thåström är trots sitt ångestladdade mörker en naturlig del av folks vardag. Som när en av morsans gamla kaniner fick heta Stortån efter smeknamnet han svängde sig med på Ebba Gröns We’re only in it for the drugs. Samma vardag som fått honom att lämna de östeuropeiska industriområdena för att vattna svärmorstungan och ta med soporna ut på förra årets album Dom som skiner. Men Thåström är Thåström och för 43 år sedan lovade han sig själv att aldrig bli en sådan som går upp, går till jobbet, jobbar, jobbar, äter lunch, jobbar, åker trick hem och sätter sig och glor. Stå aldrig still. Thåström hittar poesin även i den gråaste vardag.
För att komma ännu närmre folks vardag har han för första gången på tio år lämnat de stora arenorna för de trånga svettiga rockklubbarna. Jag bevittnar turnépremiären på The Tivoli i Helsingborg en helt vanlig torsdagskväll i mitten av november. Den här kvällen är det ett tillhåll för alla vilsna själar som sällan känner sig hemma någon annanstans. En brokig skara främlingar som aldrig mötts förut men som inte heller känner sig främmade för att fläta håret på varandra.
Lokalen är fylld av förväntan och väggarna är täckta av ikoniska skivomslag med legendarer som Sex Pistols, Kal P Dal, Patti Smith, Nationalteatern, Rolling Stones och Thåströms eget Ebba Grön. Mitt i alltihopa hänger bob hunds Stenåldern kan börja som förutom den lokala förankringen får mig att minnas när Conny Nimmersjö (Ossler, KC Baby, Pärlfiskarna, Enhänta Bödlar) spelade med Thåström för femton år sedan. Förutom några enstaka medlemsbyten har den sättningen varit hans allra mest långlivade med dess industriellt suggestiva ljudbild (ibland även kallad europeisk blues) som med åren blivit synonym med Thåström.
När han satte ihop ett helt nytt band i anknytning med förra årets Dom som skiner förväntade jag mig en total förvandling av både ljudbild och identitet. Precis som han alltid gjort förut. Förortspunken i Ebba Grön, postpunken i Imperiet, de första soloalbumens maskinella popbagateller, den hårda industrirocken med engelskspråkiga Peace, Love & Pitbulls, instrumentalverken till teaterföreställningen Singoalla, det manglande ångvältslarmet runt millennieskiftet och den industriella ambienten med Sällskapet. När jag först fick se skivomslaget till Dom som skiner med den ledsna clownen fantiserade jag om Tom Waits-inspirerad cirkusrock med en lätt lutning åt Kaizers Orchestra. Eller möjligtvis något likt det Imperiet gjorde med Bertolt Brechts ”Kanonsång”. Men när jag fick höra skivan kände jag ingen större skillnad mot det han gjort de senaste åren. Visst var Osslers domedagsgitarrer utbytta mot synthar och elektronik men det var fortfarande samma suggestiva europeiska blues.
Tydligen är det live den stora skillnaden sker. Det elektroniska mörkret blir mer påtagligt. Synthbasarna är tyngre. Synthslingorna hårdare. Synthmattorna isande. De inleder med Sällskapets ”…den dan” och med jämna mellanrum hörs inslag av både Peace, Love & Pitbulls och Xplodera mig 2000.
Eddie Nyströms (Mikael Wiehe, Staffan Hellstrand, Willie Nile) elgitarrer är vasst ylande. Henrik ”Kisa” Nilsson (Moneybrother, Kajsa Grytt, Markus Krunegård) hoppar mellan tunga elbasar och ännu tyngre synthbasar. Thåströms ständige parhäst Niklas Hellberg (Peace, Love & Pitbulls, Sällskapet, All That Jazz) är med på diverse klaviaturer, liksom Stefan Brisland-Ferner (Garmarna, Iodine Jupiter, Myrkur) som mellan varven även plockar fram en viola. Per Eklunds (Ane Brun, Frida Hyvönen, Veronica Maggio, Britney Spears) trummor är ömsom hårda och distinkta, ömsom dovt mullrande och ömsom maraccasluftiga.
Det är när ljudbilden är som hårdast det märks att det är ett annat band än sist jag såg honom. Det är då Thåström är som mest taggad. Nästintill elektrisk. Men oftare är det mer dynamiskt än så. Många av låtarna börjar avskalat med långa tungt vilande pianoslag och slutar i ett kaosartat gung som nästintill försätter mig i trans i låtar som ”Stora långa gatan”, ”När muren föll” och ”Centralmassivet”. Ändå är det när det är som allra naknast det blir som allra starkast. Som i ”…ingen neråtsång” som den här gången för tankarna till den avskalade singelversionen från 2005. Den något platta uppväxtskildringen ”Brev från 10:e våningen” har aldrig varit vackrare än när den blir en stilla minnesstund till Lena ”Plingplong” Ringström.
Och bara en sån sak som att han överhuvudtaget väljer att plocka fram den vackert folkvisedoftande ”Flicka med guld”. Gåshud hela vägen!
Mellan varven känns det dock lite som rena transportsträckor. Den patosfyllda ”Kriget med mig själv” låter exakt likadant som den alltid har gjort sedan han tröttnade på den Bruce Springsteen-doftande elorgeln. Och att betona raden ”Jag är en fulltankad HD” som om det skulle syfta på Helsingborgs Dagblad samt att kalla Helsingborg för en vacker stad känns mest som trött publikfrieri. I samband med den tunga industrivalsen ”Bluesen i Malmö” börjar jag nästan hoppas på att någon överförfriskad HIF-supporter ska vråla ett ”Vi ses i parken!” men det är inte i samband med det publiken brister ut i ett regelrätt slagsmål.
Mot slutet börjar jag helt enkelt tappa lite av koncentrationen och när bandet dröjer förvånansvärt länge med att komma tillbaka upp på scen för några extranummer är jag nära på att ge upp och gå hem. När ”Södra Korset” inleder extranumret med sina samplade körer och ringande U2-gitarrer är jag glad att jag stannat kvar. För att inte tala om när kvällen avslutas i dess absolut starkaste stund. Den något sönderspelade Imperiet-dängan ”Blå himlen blues” framförs i en fantastisk version där Stefans trasromantiska viola får extra mycket utrymme. Lika naket som tungt. Tjugo gånger vackrare än originalet och det är i den andäktiga stämningen efteråt som jag beger mig hemåt i den råa novemberkvällen.
På tåget hem till vardagen hör jag några äldre herrar klädda i kostym förutspå att om tvåhundra år kommer vi prata om Joakim Thåström på samma sätt som vi idag pratar om Carl-Michael Bellman. Rock’n’roll är död!
