HYMNs Linus Kuhlin har intervjuat självaste Martin Luuk – en av Sveriges mest egensinniga och kreativa personligheter.
I början av 90-talet bodde Martin Luuk i Lund och ägnade dagarna åt att lära sig cykla så långsamt som möjligt. Han ville bli autonom och bevisa både för sig själv och andra att han inte var beroende av andra människor. Så småningom blev han medlem i Killinggänget, kritikerrosad romanförfattare och hyllad manusförfattare åt bland andra Magnus Uggla (Hallå! – popmusik, kickar å kläder, 2015) och Danny Saucedo (Nu, 2017).
Nu är han trippelt aktuell, med Killinggängets trettioårsjubileum, som skådespelare i filmen Länga leve Bonusfamiljen – och som artist, både under eget namn och i bandet Hot Blondino.
Martin Luuks musik är lika egensinnig som hans böcker och manus. Skruvad, rolig, vacker, genial. Som ingenting annat, eftersom Martin Luuk är som ingen annan.
Hans senaste singel handlar om modefotografen Robert Nettarp (1970–2002) och ett berättarjag som grät när Robert Nettarp dog. Martin Luuk grät inte när Robert Nettarp dog, berättar han, men däremot när David Bowie dog. Ändå valde han att skriva en sång om att han grät när Robert Nettarp dog inte om när David Bowie dog.
– ”Jag grät när Robert Nettarp dog” kommer från att jag hörde två långa modelltjejer prata så varmt och rörande om Robert Nettarp medan de bredde ut sig om sitt internationella jetsetliv. Jag kände direkt igen mig i dem, för jag går också helt avstängd genom det dagliga livet och sen gråter jag floder vartannat år och så känner jag mig helt mjuk och nymasserad efteråt. Senast jag grät var när jag älskade med en kvinna, men det var inte tårar av sorg, det var tårar av tacksamhet, säger Martin Luuk.
Singelns b-sida, ”Den minste elden i norra Europa”, är mer självbiografisk. Typ. Det är lite oklart, även för upphovspersonen.
– Den handlar om mig och Johan Kinde. Eller mest om mig. Som sjunger med Johan Kindes röst, ungefär som i den där filmen Container av Lukas Moodysson.
Martin Luuk debuterade som artist för tio år sedan med låten ”A Gentleman’s Story”. Åren efter kom även jullåten ”Jag vill dö” och ”Did You Know I Was in Love With You”. Sedan kom annat i vägen – böcker, manusjobb, rollen som Filip Kron i tv-serien Bonusfamiljen (2017–2021) och förlaget Renate, som ger ut poesi i affischform. Men sedan ett drygt år tillbaka är det åter fokus på musiken, inte minst för att Martin Luuk börjat samarbeta med Kalle J, både i soloprojektet och i Hot Blondino.
– Jag skriver ner ord på ett papper, ofta i den följd de är tänkta att reciteras eller sjungas. Sololåtarna ”jammar” vi fram medan Hot Blondino är mer att Kalle tonsätter orden. ”Jammandet” går ut på att Kalle och jag sitter mittemot varandra ungefär som Lennon och McCartney eller Milli och Vanilli och så frågar Kalle: ”Vilken slags känsla vill du ha på den här?” och då fattar jag inte vad han snackar om och svarar som att jag är hjärnskadad: ”Va?” Och då byter han taktik och börjar spela något och så hakar jag på och ibland blir det en låt av det och ibland så släpper vi den. Den här gången blev det två låtar, berättar Martin.
Vad är då skillnaden på ditt soloprojekt och Hot Blondino?
– Jag är influerad av alla de där banden från början av 80-talet där musiken kom i andra eller tredje hand och där det viktigaste av allt var det av banden själv framtagna och över allting svävande manifestet. Gärna inspirerat av Gramscis ideer om kulturell hegenomi eller Althussers tankar om de ideologiska statsapparaterna.
“Hot Blondions manifest handlar om sex och Whiskas i den senkapitalistiska drömmen”
Och vad är Hot Blondinos manifest?
– Hot Blondinos manifest handlar om sex och Whiskas i den senkapitalistiska drömmen. Mitt solomanifest handlar om den åldrande mannens rätt till en väl fungerande palliativ vård.
Parallellt med musiken gör Martin och Kalle också ett slags sitcom om Hot Blondinos jakt på en tredje medlem – han ska vara 1) hot och 2) blond – men även om hur de gör äggvin i badkaret, mikrar silver eller säljer sin låtkatalog så att Martin har råd att köpa nya pärlor.
– Hot Blondinos varjedagsåpa är en sorglig historia om Kalles och mitt dysfunktionella liv sedan han tvingats flytta in hos mig nu när hans bror sparkat ut honom. Kalle är bra på musik, men han vet ingenting om hur det är att leva ihop med en mogen man som gråter när han älskar, förklarar Martin.
Men som sagt har Martin Luuk många järn i den så kallade elden, även om den råkar vara minst i norra Europa. Förutom sina sololåtar och Hot Blondino har han gjort översättningen till Robert Gustafssons och Jonas Karlssons uppsättning av Rain Man på Rival. I december har Länge leve Bonusfamiljen premiär, och så råkar det vara trettio år sedan Killinggänget första tv-serie I manegen med Glenn Killing (1992) hade premiär.
Hur eller om Killinggänget ska fira sitt trettioårsjubileum är oklart, men Henrik Schyffert har både på Instagram och i poddar hintat om att gruppen har haft några manusmöten. Martin Luuk vill dock inte avslöja vad humorgruppen har på gång.
– Jag visste det! Du ställer en massa snälla frågor om min musik och låtsas vara intresserad, men sen kommer ditt sanna jag fram och jag ser hur du löddrar om munnen och knappt kan hålla dig. Men jag säger ingenting. Fråga Andres, han läcker som ett såll.
Killinggänget har gjort en del musik, inte minst med Jonas Indes karaktärer Loke Martinzon och Optiker Berglund. Men såvitt jag vet har du inte gjort musik inom Killinggänget. Hade du velat göra det?
– Sluta fråga om Killinggänget, din jävla kuf!
Okej. Vad har du annars på gång då? Ryktet säger att du ska asfaltera din lägenhet?
– Nja, det var längesen. Jag tog in arkitekten Ola Andersson och frågade om han kunde hjälpa mig med asfalteringen av mitt vardagsrum. Jag ville i första hand rulla in en sån där traktorliknande asfaltsmaskin som luktar så gott, men Ola tyckte att det fanns logistiska och juridiska problem med det och lokaliserade istället asfaltsplattor från södra Italien som han ville beställa, men då kändes det inte kul längre och då la jag ner projektet i nån slags missriktad protest, ungefär som när Phil Spector slutade göra musik bara för att ”River Deep, Mountain High” inte nådde högre än till plats sjutton på listorna.
Kommer någon skriva en låt om dig när du dör?
– Nej, de kommer att skriva en låt om att de grät när jag dog, men de grät inte egentligen. Men det blev en bra låt.
