Ny musik är alltid spännande, och att man vågar ta ut svängarna skadar inte heller. Musik är ju ett uttryck, och kan man uttrycka sig ordentligt är det bra.
När jag kom över Phoggs senaste skiva CENTRE PIÈCE och hörde första låten “Keep Up” tänkte jag: “Vad f-n? Vad hör jag? Hur har de lyckats med detta?” Det var det märkligaste jag hört. Det låter som två spår har mixats på samma band, takterna är helt vilda och totalt assymetriska. Det följer inga mönster. Det känns lite som Frank Zappa skulle kunna låta om han inte var så organiserad som han ändå var. Sången rimmar lite med Red Hot Chili Peppers, rytmerna av instrumenten är allt på en gång. Jag måste lägga bort skivan för jag klarar inte lyssna på hela så här oförberett.
Nästa spår är “Loua Loua Loua” och det låter som Mick Harvey (från The Bad Seeds), men halva låten in kommer Red Hot-referensen från låt ett igång igen. Och sen kommer ytterligare en sångstil in som jag inte kan identifiera. Dessa två låtar är helt okej att lyssna på nu när jag vant mig vid den ljudvägg jag inte var redo för vid första lyssningen.
Tredje spåret “Heavy Assumptions” är mer lik de låtar jag hört från bandet innan CENTRE PIÈCE. Det är lite mer rak pop och inga direkta oförberedda attacker. Men den är inte utan sina ändringar, twister och ovanliga inslag.
Istället för att berätta om varje låt, som skulle få liknande betyg och recension, kan jag berätta om ett band jag hoppade in och kort spelade munspel med när jag var ung i Linköping på 1990-talet. Här var ett band som av någon anledning verkade ha behovet att varje medlems idéer skulle märkas på vareviga låt. En låt på tre minuter hade vändningar, turer och toner som inte följde något njutbart mönster. Det kändes som låtarna aldrig skulle ta slut. Jag hade svårt att identifiera mig med det, och efter bara några veckor la jag av.
Phogg ger mig samma känsla. En enstaka låt är okej, till och med bra och intressanta(som “I Feel Fantastic” och “On the Run”), men att lyssna igenom hela skivan är nästintill omöjligt. Det är inte ofta jag vill att en skiva ska ta slut, men denna är absolut en sådan.
Låten “Wired” i mitten av skivan känns ovanligt överflödig. En talande röst som är så förvrängd att man inte hör vad han säger. När jag är mot slutet av skivan är jag trött och oengagerad. Skivan känns som bandet beskriver omslaget: “Vi köpte massa vaser och krossade sönder allt till småbitar. Sen satt vi uppe en hel natt och limmade ihop allt till en ny…..” De avslutar med att säga att detta beskriver processen att göra skivan.
CENTRE PIÈCE är en platta som svenska Phogg själva beskrivit som ett kalejdoskopiskt Frankensten-projekt, och det är precis som det känns. Ett kaos av musik, ljud och oljud som man vill fly från.
[Ouyee Bayou Reckords, 11 november]
