Det är fortfarande relativt varmt , för att vara senhöst, när jag snabbt går ut med trottoaren vid Nordstan i skymningen. Några timmar tidigare glittrade stjärnorna vackert på den mörka oktoberhimlen och vattnet flöt långsamt fram i det grävda diket utmed den gamla grusvägen.
Jag tänker på den stunden med ett leende när jag är på väg till Hotell Eggers för att träffa Jesper Jarold, känd från band som Fontän, Uran GBG, Ultra Satan och Kanot för att nämna några. Vi ska prata om musik och Jesper är på plats när jag punktligt öppnar dörren strax före fem och vi inleder kort därefter ett väldigt trevligt samtal.
Hur började musiken, Jesper?
– Min bror började med gitarr och på den vägen är det. Jag har alltid spelat och lyssnat mycket på radio. En gång rattade jag in Led Zeppelins “Stairway to Heaven” på AM och fick en riktig aha-upplevelse av Jimmy Pages gitarrsolo. Jag såg Iron Maiden när jag var tio år, men jag gillar all musik. Jag har en kusin som lyssnade på punk när jag växte upp och jag lyssnade en hel del på David Bowie.
“Jag såg Iron Maiden när jag var tio år, men jag gillar all musik”
Jag tänker nog mest på dig som gitarrist i Fontän, när det gäller din musik, hur skapades Fontän en gång i tiden?
– Johan Melin och jag träffades på en multimediakurs och vi skulle göra en kortfilm om en ondskefull uggla, berättar Jesper med ett leende.
– Vi gjorde musik till filmen och ur det föddes Fontän. Det blir bra möten när man möts som vi gjorde. Uran GBG, Ultra Satan och Kanot kom därefter.
Du gjorde en resa till Bhutan för drygt tio år sedan. Vad betydde den för dig som musiker om du betraktar den resan i backspegeln?
– Ja, den kan ha bidragit till mer pentatoniska melodier och det var en introduktion till andra stränginstrument. De har inte dur och moll med terser på det sätt som vi ofta har utan de kan blanda ihop det på ett annat sätt. Vi abonnerade en minibuss och körde runt på serpentinvägarna i bergen tillsammans med en ensamble. I Bhutan finns en öl som heter Druk 11000 och den är ganska stark (8%). Det blev senare namnet på ett projekt som vi släppte på Höga Nord och det är en singel som förtjänar mer uppmärksamhet.
När vi talades vid en gång för länge sedan uttryckte du att “musik måste få färdas”. Jag tycker att det låter väldigt vackert, men kan du utveckla det nu?
– Jag minns det, svarar Jesper snabbt. Det kommer från min bror. Musiken uppnår ett stadie av sig själv och stänger av tid och rum. Musiken rör sig av sig själv. Man kan till exempel sitta i en bil och se landskapet utanför och höra en låt. Till slut känns det som att det är musiken som tar bilen framåt. Det är en positiv del av musiken att bara kunna stänga av omgivningen.
“Ibland kan det till exempel vara ljudet av en motorsåg”
Hur växer ny musik fram?
– Det kommer ofta naturligt till mig och det händer när som helst. Jag kan höra musik i saker som händer i vardagen och då nynnar jag in melodin i min diktafon. Men det kan också komma när jag lyssnar på andras musik. Jag vet inte riktigt vad det är som inspirerar. Ibland kan det till exempel vara ljudet av en motorsåg, säger Jesper.
Vi pratar om vatten som inte bara är en central punkt i Jespers musikskapande utan även i livet i allmänhet och vi inser snabbt att vi båda gillar vattendrag särskilt mycket. När det gäller bandnamn är Fontän ganska enkelt att associera till vatten, liksom Kanot, men Ultra Satan och Uran GBG är lite svårare. Inom Ultra Satan gillar de att fiska ihop så det går ju absolut att koppla till vatten och Uran GBG:s låt “Uri Bock” har varit med i en film med titeln Gädda – The movie så där satt fyrtalet i vatten.
Det har hänt att du varit gäst hos andra artister, hur är det att ha den rollen?
– Det är kul, men jag har inte gjort det så ofta. Jag känner mig fri inom ramar och det är samtidigt en utmaning. En gång fick jag information om att låten skulle spelas i en viss tonart och när vi stod på scenen och de började spela var det en helt annan tonart. Det är skönt att känna sig helt livrädd ibland. Man ska inte alltid känna sig bekväm, konstaterar Jesper med ett skratt.
Jag minns särskilt en gång när du var gästgitarrist på Amasons spelning under Way Out West 2019. Vad minns du därifrån?
– Vad minns jag?
Jesper sitter tyst en kort stund och funderar.
– Jo, de hade ett enhetligt tema. Vi hade gula kläder. Det var storslaget och kul. I liknande sammanhang har jag varit ganska nervös, men det var jag inte då och det blev ett härligt solo.
Jag sitter tillsammans med en man som en gång i pojkrummet, av en slump, rattade in Led Zeppelins “Stairway to Heaven” på en AM-radiokanal och blev helt uppslukad av Jimmy Pages klassiska gitarrsolo. Några decennier senare har han själv skrivit fantastisk musik och spelat åtskilliga, strålande gitarrsolon. Trots det lyser ödmjukheten starkt genom denna oktoberkväll och Jespers vilja att hela tiden skapa nytt och hitta nya musikstigar är påtaglig.
Jag har valt ut tre låtar från din gedigna låtskatt som jag undrar om du vill berätta något om?
Fontän – “Bardo” (2017)
– Det är egentligen en kanon-melodi, inspirerad av en vaggvisa. Jag gjorde basgången och Johan percussions. Det är precis en sådan låt som bara färdas. Den är snudd på lite andlig.
(Bardo är en buddhistisk term som ofta används för att referera till olika mellanstadium mellan två liv i reinkarnationen, min not.)
Kanot – “Nectar Eyes” (2020)
– Jag spelade live med Robert Leiner och därifrån skapades senare en melodislinga som jag spelade in en demo av. Vi hade en basgång som matchade med Antons grejer (Anton Kolbe, min anm.). Vi använde även en lergök när vi spelade in. Det blev lite halvluddiga pålägg som skapade miljön.
Fontän – “Nightrider” (2009)
– Det är en väldigt fin låt. Många berättar att de gillar den och den är svår att spela live. Vi lånade min mormors stuga backustugu (“backustugu” är även första spåret på debutalbumet Winterhvila), spelade in den där och blev väldigt nöjda med soundet. Det är suggestivt och sedan kommer kören. Vi dubbade en Höfnerbas och många gillar gitarrsolot. Plattan gick bra när den släpptes.
Avslutningsvis, vad händer framöver?
– Jag har gjort en egen grej, men jag vet inte hur och när jag ska släppa det. Det är ett minialbum med flera gäster. Jag är väldigt nöjd med det. Sedan ska jag göra något nytt tillsammans med Stillett-Ana. Vi har albumrelease med Kanot den 25 november, releasespelning på Nefertiti den 10 december och det kommer nog ännu mer med Kanot efter det. Med Fontän gör vi en spelning på Skeppet den 19 november. Sedan blir det väl något nytt vattentema som alla mina projekt handlar om, säger Jesper med ett skratt.
“Vi har albumrelease med Kanot den 25 november”
Det blir slutorden och en stund senare skiljs vi åt på Drottningtorget. Jesper försvinner snabbt i mörkret och jag går till Centralen. Jag funderar på orden Jesper sa om att det kan upplevas som att musiken får bilen att drivas framåt och det är en känsla jag ibland själv också får när jag kör bil eller åker kollektivt. En stund senare lyssnar jag på Uran GBG:s “Onormal”, mörka Bohuslän svävar förbi utanför fönstret och bussen rullar vidare.
