SPELLISTA: När svensk pojkpop var bäst i världen

Den här texten handlar om dans. Och om pojkar. Det var det väl egentligen journalisten Karolina Ramqvist och serietecknaren Mats Jonsson som hade mest koll. De såg hur pojkarna plötsligt började dansa.

Södermalm, Skånegatan. Det är 90-tal och som vanligt samling i Hannas källare, om det inte var på Bonden, Tranan eller i en källare i Gamla Stan som jag glömt namnet på.

Rundan dit gick gärna förbi lite indisk mat på Krishna vid Skanstull. Jag slöt alltid upp från Gullmarsplan, en promenad över Årstabron. Så det låg alldeles lagom mitt emellan. Deras Chicken Tikka Masala dyker fortfarande upp i drömmarna.

”En popsång i min mun,…..”

Den tuffe hockeyspelaren hade blivit ett skönt och ganska snällt indiepopband. Som alla andra, kom de från Skellefteå.

Vi var ett gäng som bott i Sundsvall, kört popklubb i Kårens källare ett par år. Även en halvskåning kände sig från Norrland, där på Skånegatan.

Med The Confusions som husband och när The Wannadies stannade till en kväll, mellan inbokade spelningar, kändes det som Kårhuset på Köpmangatan låg mitt i pop-Sveriges centrum.

Precis som på Pipeline något år tidigare när Giro di TrimotoreMindscape, Popsicle, This Perfect Day – fick en att inse att Sverige kanske är bäst i världen på pop.

I alla fall på pojkpop.

SPELLISTA:

För att läsa mer om den här perioden finns Karolina Ramqvists tidningsartiklar och hennes bok När svenska pojkar började dansa. Mats Jonsson beskriver den här tiden på ett underbart sätt i sina seriealbum Unga Norrlänningar och Hey Princess.

Ps. När jag började åka till Santiago de Chile runt 2007 hade precis en popvåg kommit igång med artister som Javiera Mena och Gepe. Kändes som att Skånegatan hade dragit sig rejält söderut.