Solen strålade över Amsterdam under lördagseftermiddagen och jag satte mig i solskenet i Vondelpark och vande mig vid de varma solstrålarna. Det blev även ett behagligt stopp på mysiga Leidseplein och en promenad utmed kanalen Prinsengracht, efter mörkrets inbrott, innan promenaden avslutades på Paradiso och kvällens konsert med The Mountain Goats.
Det har säkert gått 15 år sedan jag såg dem senast och det beror på att de inte har turnerat särskilt frekvent i Skandinavien och när de var i Sverige senast (2019) befann jag mig, även då, i Holland.
The Mountain Goats har släppt ett tjugotal plattor sedan starten i början av 1990-talet med massor av fina låtar. Tidigare i år släpptes albumet Bleed Out och de har historiskt haft elva album på den amerikanska albumlistan Billboard 200. Bandet kretsar kring sångaren John Darnielle.
Men först ut var Carson McHone. Hon har släppt tre album och jag upptäckte henne i samband med det andra albumet Carousel (2018). Därefter har hon spelat en del i Sverige och senaste albumet Still Life släpptes tidigare i år av fina Merge Records (Merge har även släppt flera av The Mountain Goats plattor). Daniel Romano har producerat Still Life och jag gillar albumet mycket.
Carson McHone gick på scen, ensam med akustisk gitarr, halv åtta och det var ett vackert rött sken som lyste från den vackra scenen. Hon spelade flera av sina bästa låtar under en halvtimme och publiken gillade det. Låtar som “Hawks Don’t Share”, “Sill Life” och avslutande “Someone Else” visade att de är så bra att det egentligen inte behövs något band. Det var en fin stund att få höra låtarna på ett sätt som de troligen skrevs en gång i tiden.
Sorlet på vackra Paradiso tog över när jublet lagt sig efter Carsom McHones framträdande. Paradiso är en otroligt vacker konsertlokal och jag försöker alltid besöka den när jag är i Amsterdam, men det är inte varje gång jag har förmånen att se ett favoritband. Volymen från högtalarna höjdes vid halvniotiden när Public Image Ltds “Public Image” fyllde rummet. Det kan ha varit en slump, men jag tolkade det som en hyllning till den nyligen bortgångna ursprungsgitarristen i PIL, Keith Levene (han hade även en kort historia i The Clash). Bandet kom in, möttes av publikens jubel och inledde med “Make You Suffer” från senaste albumet Bleed Out. Bandet var på strålande humör redan från början och publiken var snabbt med på noterna.
Konserten delades in i olika delar där den första innehöll sex låtar med hela bandet och hela kvällen bjöd på en härlig mix av gammalt och nytt. John Darnielle verkade ändra i setlist vid flera tillfällen under kvällen och de andra hängde med bra i svängarna. Inledningsdelen bjöd bland annat på härliga “Younger” och avslutades med vackra “Tidal Wave”. Därefter var det bara Matt Douglas och John Darnielle kvar på scenen och de bjöd på en vackert naken version av “Wear Black”. Sedan lämnade även Matt Douglas scenen och John Darnielle bjöd på några låtar med akustisk gitarr. “The Monkey Song” var särskilt kul att få höra och det fanns även utrymme för “Ripple” av Grateful Dead.
Bandet kom tillbaka och fortsatte där de slutade en stund tidigare. Vi bjöds bland annat på “The Diaz Brothers”, “Damn These Vampires” och konserten avslutades med “Up the Wolves” klockan tio. Publiken jublade och det dröjde inte länge innan bandet gick på scen igen och inledde med “The Slow Parts on Death Metal Albums” som bjöd på kvällens snyggaste gitarrsolo. Allt skulle nog ha avslutats med “No Children”, men det blev istället ett mellansnack om Metallicas basist Cliff Burton som avled i en trafikolycka i Sverige 1986. Det mynnade ut i “The Best Ever Death Metal Band in Denton” som satte punkt för kvällen. Jublet ville inte ta slut därefter, men musikerna lämnade scenen och ur högtalarna hördes Metallicas “Welcome Home (Sanitarium)” som finns på Master of Puppets vilket var den sista platta Cliff Burton var med på.
Jag tittade ut över Paradiso, en plats jag verkligen älskar, och möttes av många leende ansikten. Texten SOLI DEO GLORIA lyste rödaktig över scenen när jag gick ut och mötte den vackra Amsterdamnatten.
