HYMNs Joseph Pollack har träffat Joel Danell för att prata om filmmusik och Sven Wunder-projektet. Läs intervjun här.
Jag satte mig ner på Kaffeverket på St:Eriksplan med Joel Danell, kanske mer känd som Sven Wunder. Inför intervjun nämnde jag att jag ägde två av hans vinyler, Eastern Flowers och Natura Morta (hans senaste) men inte skivan som kom däremellan, Wabi Sabi. Joel tog då helt enkelt med sig ett ex av den och gav den till mig som en gåva när vi träffades. Jag lämnade intervjun med alla hans 3 LP:s signerade. Innan vi kom in på hans musik som han gör som Sven Wunder diskuterade vi hans karriär inom filmmusik.
Vilka filmer är det du gjort musik till?
– Just nu och det närmaste året jobbar jag på ett SVT-projekt som jag tyvärr inte kan berätta så mycket om. Men senast gjorde jag musiken till Vuxna Människor, Felix Herngrens serie.
Joel har även gjort musik till långfilmerna Min Pappa Marianne, de tre senaste Sune-filmerna och Cmore-serien Hjerson.
Vad är skillnaden på att göra beställningsmusik till filmer och att göra det som Sven Wunder?
– Det är ganska mycket som är likt. Men med min egen musik finns det ju ingen deadline eller bild att förhålla sig till. Man bestämmer själv när det är färdigt och hur det ska låta.
– Mycket av den musik jag gjort som Sven Wunder är sånt som jag skrivit för film men som blivit refuserat. Stycken som jag tycker om och som inte finner sin plats i någon film, som kan kläs om och ges nytt liv. Särskilt på albumet Natura Morta hamnade det en del gammalt från olika filmprojekt.
Det är min favoritskiva av dig.
– Jaså? Vad roligt att höra, den tycker jag också mycket om. Den känns lite mer genomkomponerad, om du förstår hur jag menar. Mer utrymme för melodier och harmonik snarare än fullt ställ.
Min favoritlåt på skivan är ”Prussian Blue”. Den har lite av en surfrockvibe.
– Det är samma låt som ”Shinrinyoku” från Wabi Sabi. Jag tyckte den melodin blev bra och ville göra en version till. Jag tycker om att återanvända sånt som jag är nöjd med.
Det är ju verkligen som filmmusik! Du återanvänder themes. Hade du gjort musiken till Kill Bill hade vi hört ”Shinrinyoku” i Kill Bill Vol. 1 när hon är i Japan. Och sen hade vi hört ”Prussian Blue” när hon var hemma igen.
– Jag är jättenöjd med båda versionerna.
Senaste tiden har du mest spelat in ”sjuor”, hur kommer det sig?
– Album kräver en konceptidé och det tar så lång tid. Just nu har jag mycket andra saker att göra samtidigt. Sjuor kan ju mest vara att jag kommer på idén till ett par bra låtar, man behöver inte vara inne i den ”världen” som ett album kräver lika länge. Jag gillar sjuor som skivformat, buy keppra tablets det inte så ekonomiskt. Det kostar typ lika mycket som att göra ett album.
Jag läste i DN att du genom din första skiva Eastern Flowers blev en slags anonym artist när den kom ut. Hur kom du på idén till den skivan från början?
– Jag hade precis gjort färdigt musiken till en film jag jobbat med en tid, det blev sommarsemester. När en produktion är slut så har man ofta ett fönster då man kan använda sig av en hög arbetskapacitet och rikta den på nått nytt projekt. Det var en underbar period sommaren 2018, det var stekhett och jag gick mellan studion och uteserveringar och skrev en massa musik som senare blev skivan Eastern Flowers, som jag har en speciell relation till.
Jag hörde när du gästade podden DJ 50 spänn att i låten ”Lotus” på Eastern Flowers spelades instrumentet saz. Vill du berätta om det?
– Jag fick tips av en vän om Ali Shaker, Fenomenal sazspelare som bor i Barkaby. Att jag hittade honom var den sista pusselbiten till albumet. Jag hoppas vi kan samarbeta mer i framtiden.
Min kusin är ett stort fan av dig, han undrar om du tagit psykedeliska någon gång?
– Nej, jag har inte det. Jag har aldrig knarkat.
Vi har varit lite ”Karlsson på taket” och lyssnade på din musik en gång. Jag minns i synnerhet en gång vi låg på mitt golv, lyssnade just på ”Prussian Blue”, tog lustgas och hamnade i en annan dimension.
– Haha, det är roligt att höra. Du är inte den första som säger något i den stilen. Jag fick ett mail från en kille i USA som skrev ett fint mail om min musik, sen kom detaljen i slutet ”last night me and my friend had a mushroom trip… we listened to your music for three hours straight” – han var också inne på att min musik var psykedelisk. Det glädjer mig att ungdomen är så vital och att folk kan uppskatta min musik på så olika sätt.
Vad lyssnar du själv på för musik?
– Det är mycket olika grejer. Men om man ska dra en generell grej så lyssnar jag mycket på musik från 1965 till 1980. Mycket jazz, alltid varit det jag kommit ifrån. Mycket musik från mellanöstern, soul och funk-baserad musik men inte så mycket från USA kanske? Sen väldigt mycket filmmusik. Italienskt. Ennio Morricone är min husgud. Men också alla han jobbat med Alessandro Alesandroni, Bruno Nicolai osv.
Finns det några moderna filmkompositörer du gillar?
– Definitivt. Jag tycker generellt att det är väldigt hög nivå på filmmusik. Det är sällan jag hör filmmusik och hör något jag inte tycker om. Jag blir fascinerad av det hantverksmässiga. Man vet hur mycket jobb och hur svårt det är, så man blir fascinerad bara av att det görs och kommer i mål. Fast något jag saknar i modern filmmusik är att man inte vågar bli sentimental och använda mycket melodi. Det verkar finnas en rädsla för att göra för dramatiskt eller melodiös musik till film. Vart har melodierna tagit vägen? Eller ett ensembleromantiskt tema, det tycker jag är rätt ovanligt nuförtiden.
Jag tycker att Ramin Djawadi ändå är rätt bra på det, han som gör musiken till Game of Thrones och nu senast House of the Dragon. Den här kören som alltid dyker upp i en viktig scen med Rhaenyra är supersentimental och dramatisk, men den funkar verkligen.
– Jag har faktiskt inte sett den! Så just den har jag inte koll på. Max Richter tycker jag är duktig. Sen John Williams, han är ju ett geni. Jag har alltid lite haft svårt för Hans Zimmer, det känns lite… grabbigt typ? Men sen såg jag Interstellar och tänkte: Vilket geni! Den musiken är som en slags modern symfoni. Briljant. Där vågar han på sig mycket stråkar också. Den scenen där de ska göra en dockning, musiken går hela tiden upp samtidigt som de försöker få tag i huvudrymdskeppet.
Vad har du för inspirationer utanför musiken?
– Svår fråga. Jag försöker läsa en del böcker och kolla på lite konst. Just nu läser jag Knausgård-serien som jag tycker mycket om. Men annars vanliga kulturgrejer. Jag tittade mycket på fotboll förut, men nu har jag tagit lite av ett break från det. Det är inte så inspirerande i längden.
Vilka instrument spelar du själv?
– Jag är kontrabasist från början. Nuförtiden spelar jag inte så mycket kontrabas om jag inte behöver spela in det till en av mina låtar. Jag spelar mycket piano.
Har du funderat på att ha med sång i din musik?
– Den första singeln jag gjorde var med en japansk barnkör. Men jag är absolut sugen på att jobba mer med röst. Man måste träffa rätt sångare också. Någon som är sugen på det och så.
Jag lyssnar en del på en halv-instrumental artist som heter Molly Lewis som bara visslar på sina låtar. Det kanske skulle vara något?
– Vi har pratat faktiskt. Jag tycker jättemycket om hennes musik med och skulle gärna göra nåt med henne.
Det är en liten värld, den instrumentala musikvärlden.
– Haha, ja men det kan man säga. Men en visslingsskiva, det hade jag jättegärna gjort.
Det är ju i linje med Morricone-inspirationen också. Vad är ditt drömsamarbete annars?
– Jag skulle gärna göra någon slags slagverksskiva. Med bara en massa slagverk. Typ Harry Partch-instrument. Det är ju kanske inte ett samarbete med någon specifik, men jag skulle behöva fixa en massa slagverkare och samarbeta med dem.
Vilken är den största lärdomen du fått som musiker?
– Det största som jag tycker är både deprimerande och inspirerande är att det är som att vara författare, man måste skriva sina sidor varje dag. Det är egentligen inte en helt ”talang”-baserad verksamhet, utan att det också är hårt arbete. Den aspekten gör att man kommer framåt och når resultat. Jag ser mig själv som medioker, jag tänker hela tiden att jag skulle kunna vara mycket bättre på en massa olika saker inom musik. Men då kan man istället bara arbeta jävligt hårt, prestera något och komma igenom sina brister. Ja, men det är väl en lärdom? Istället för att ge upp så kan man arbeta hårdare.
Du är musikernas Stephen King.
– Ja, man måste skriva sina sidor! Och det kan bli skit, men så länge man håller igång och bara fortsätter så kommer man framåt.
Jobbar du 9-5?
– Ja, det gör jag. Jag tycker om det. Särskilt när jag har lite att göra uppdragsmässigt. Jag kan sitta och spela piano nån timme på morgonen, försöka komma på en idé som man då försöker utveckla efter det. Sen efter lunch gör man en till. Då är arbetet underbart, verkligen. Det har jag inte tid med jämt tyvärr.
Berätta om en gång du skrattat riktigt högt?
– Senaste gången jag såg Curb Your Enthusiasm. Senaste säsongen är briljant.
Det är den verkligen. Hörru, tack för att jag fick prata med dig!
