Elektronisk nostalgi med Howard Jones på KB

Arkivbild : Linnéa Pettersson/Rockfoto

Innan kvällens öppningsakt går på räknar jag till att inte mindre än sex olika synthar står utplacerade på KBs scen. Två av dessa (plus ytterligare två stora maskiner) tillhör Thorsten Quaeschning, mannen som valdes ut av självaste Edgar Froese att ta över rodret i Tangerine Dream.

Kanske kan det tyckas som en udda matchning när kompositören, som fått det något otacksamma uppdraget att fronta en ny upplaga av vad som må vara en av tidernas mest inflytelserika electronica-akter jämte Kraftwerk, agerar förband åt 80-talsikonen och populärkulturella dåtidsmarkören Howard Jones. Men de har mer gemensamt än vad som kanske framgår vid första anblick. Även Jones har sin bakgrund i konstmusiken och var en klassiskt skolad pianist innan han blev den kommersiella synthpopens posterboy. Och, likt Thorstens föregångare, var nyfikenheten på den elektroniska musikens närmast obegränsade möjligheter, en viktig drivkraft även för honom.

Howard Jones debutalbum Human’s Lib (1984) tillhör de brittiska öarnas stora synthpopmonument. Ett album som kan räknas in i samma kanon som bl.a. The Human Leagues Dare, Depeche Modes Speak & Spell eller Yazoos Upstairs at Eric’s (eller Chvrches The Bones of What We Believe för att ta ett sentida exempel). Där och då, vid 28 års ålder, stod Jones på sin både konstnärliga och kreativa höjdpunkt när han förde in sin tekniska skicklighet, filofiska fallenhet (hiten ”What Is Love?” ställer just den frågan) och lätt skruvade kreativa sida i, vad som just då verkade vara, framtidens sound.

Redan på uppföljaren Dream Into Action (1985) började han röra sig bort från den helt elektroniska stilen i jakt på något mer organiskt. Skivan rymmer flera av hans största låtskrivarögonblick, bland annat balladen ”No One Is To Blame” (som görs i en väldigt fin avskalad version under kvällens KB-spelning) men har inte åldrats lika väl som debutalbumet. Och det skulle inte dröja många år innan Jones räknades ut som en föredetting.

Arkivbild. Foto: Linnéa Pettersson/Rockfoto

Storhetstiden må ligga ett antal år bakom men intresset för att se Howard Jones är likväl stort en onsdagskväll i november 2022. Konserten är utsåld sedan länge, KB är knökfullt och medelåldern som väntat hög. Det är människor som växte upp med att se Howard och hans mimande sidekick Jed Hoile spexa längs Londons gator på MTV, som har tagit sig till KB för en rejäl nostalgitripp – vilket de också får. Den helt elektroniska återgången på senare år må ha resulterat i några inte helt oangenäma album (inte minst 2019 års Transform). Men har förmodligen inte gett honom särskilt många nya fans.

Och det börjar mycket starkt. ”Pearl in the Shell”, ”Hunt the Self” och ”Equality” – tre låtar från Human’s Lib avlöser varandra i högt tempo. Energinivån är hög och nu 67-årige 80-talsikonen tycks i väldigt bra form efter ett helt liv som renlevnadsmänniska. Efter ”Like To Get To Know You Well” följer ett lite långsammare parti när Jones slår sig ner bakom sitt elpiano. Tempot, likt energinivån, avtar och när Jones ber publiken yla som vargar under ”Life In One Day” blir det lite väl mycket lekledare av, den en gång i tiden, coola popstjärnan.

Men i övrigt är det fritt från klavertramp. Fokus ligger på storhetstiden och tio av kvällens sjutton låtar kommer från de två första albumen. Bland de senare låtarna utmärker sig ”Who You Really Want to Be” (från årets Dialogue) och inte minst technoexplosionen ”The Human Touch”. Sistnämnda låter snudd på orimligt cool och modern i sammanhanget och är ett bra exempel på hur tiden gett honom (viss) återupprättelse.

Givetvis spelas hitarna ”New Song” och ”Things Can Only Get Better” (en titel som ter sig elakt ironisk idag med tanke på världsläget, vilket Howard också påpekar) i förlängda versioner – något annat vore ju tjänstefel. Och i kompbandet döljer sig en annan 80-talsikon: basisten Nick Beggs från Kajagoogoo, som hyllas med en cover på ”Too Shy”.

Kvällen avslutas med ”Hide and Seek”, en av Howards allra finaste ballader som han framför sittande bakom sitt piano i samma tappning som när han spelade den under Live Aid 1985. Ett minne från en enklare tid då det ännu gick att oironiskt sjunga ”Things Can Only Get Better” och mena varje ord. Eller som i vart fall förefaller så i backspegeln.