Intonal Winter Assembly – ett välkommet avbrott i höstrusket

Johanna Knutsson – Foto: Mika Hallbäck

Förra helgen gick Intonal Winter Assembly av stapeln i Malmö, på Malmö Konstmuseum och framför allt på Inkonst. Denna vinterutgåva av den experimentella musikfestivalen, som annars brukar infalla under våren bjöd på allt från ambient till techno och jazz. Krister Bladh var på plats och rapporterar från tvådagarsfestivalen.

Vad skulle man göra i Malmö utan Inkonst? Flytta till Köpenhamn antagligen. Det är verkligen en ynnest att få möjligheten att uppleva ett arrangemang som Intonal Winter Assembly i en mellanstor stad. Och utan Inkonst hade kanske någon annan aktör försökt sig på något liknande. Men det är svårt att tänka sig att någon annan skulle ha ett lika genuint intresse för att sprida avarterna av vår musikkultur.

Ser man till programmet för tvådagarseventet finns det inga större kommersiella anspråk utan snarare en medvetenhet som att presentera musik och artister som annars är frånvarande i det lokala konsertlivet. Man bjuder in artister från andra länder samtidigt som man har ett fokus på genus och representation.

På så sätt delar man också många av de ambitioner som finns bakom festivalen PLX på Tjärö. Både Swanasa, Saatans Kvinna och Johanna Knutsson uppträdde på PLX i somras och återfanns nu i Intonals vinterprogram. Det hade också passat perfekt om Arooj Aftab hade kommit till Malmö några dagar tidigare. Nu får man tyvärr vänta med att uppleva den pakistanska artisten som uppträtt på massor av stora festivaler i år till ikväll (hon spelade även i Stockholm i söndags).

Trots att det inte finns några lika stora eller välkända namn som Aftab på programmet är det ändå nästan fullt på Inkonst när ungerska artisten Swanasa inleder Intonal Winter Assembly på fredagskvällen. Nere i Inkonst blackbox skapar hon ett mångfacetterat och vackert stycke med hjälpa av modulära syntar men även mer naturliga ljud som porlande vatten och något som påminner om vågor. Dessa referenser till naturen är återkommande även hos flera andra artister som uppträder under helgen.

För de besökande är Intonal säkert ett lika välkommet avbrott i det sena höstrusket som för mig. När man bara har en kall och grå vinter att se fram emot finns det inget bättre än att bädda in sig i en varm och allt-annat-än-grå ljudmatta. Spelningen är för sittande publik och många ligger också ner på golvet. Kolla gärna in Swanasas set från PLX här:

Programpunkt nummer två är det som jag sett fram emot mest – nämligen att få återse den ukrainska trion Chillera. Kvinnorna i bandet, som numera är bosatta i Berlin, uppträdde på Intonal som tonåringar redan 2019. Senare samma år släppte de sin senaste skiva Pro Fun på ukrainska bolaget Muscut, där de fortsätter utforska sin unika take på dub. Under pandemin var en av de allra finaste livestreamade konserterna jag såg deras framträdande för Muscuts takeover på den tyska kontingenten av Dublab.

Chillera – Foto: Krister Bladh

För den som inte fick chansen att gå på Intonal Winter Assembly så finns förra årets livestream utgiven på kassett och fångar verkligen bandets storhet live. Efter Chillera avslutas fredagskvällen nere i blackboxen av den mystiske Abul Mogard.

Fram tills nyligen visste man inte riktigt vem som stod bakom detta alias, men han har släppt album de senaste 10 åren. Senast i år kom albumet In a Few Places Along the River. Men det var först nu i höstas som det avslöjades att Abul Mogard egentligen är den italienska musikern Guido Zen, som ingått i flera andra projekt tidigare. Det skedde i samband med att han släppte ett nytt samarbete med CoH (som är rysk men bor i Frankrike).

I blackboxen framför han ett långt och fantastiskt set som får golvbrädorna att vibrera till mullrande bastoner. Det är lika vackert som det är brutalt, ungefär som en soluppgång efter apokalypsen. Just i det ögonblicket kan jag inte tänkta mig något bättre än att ligga på golvet och låta ljudet skölja över en. Natten fortsätter sedan till tonerna av Saatans Kvinnas dj-set i baren. Hon gjorde ett grymt set på Malmö-baserade radiostationen Retreats pop-up på PLX i somras, men här blev det desto lugnare.

På lördagen välkomnas vi in en maffig sal gömd inne på Malmö Konstmuseum. Johanna Knutssons uppträdande är ett i en serie konserter som sker i samarbete med mellan dem och Inkonst, kallat Olibanum. (Missa för allt i världen inte Kali Malone där i december.) Knutsson framför ett nytt ambient-verk som är inspirerat av den pågående utställningen (nu avslutad) HEM. Verket har växt fram i Inkonsts studio och hade premiär på lördagen. Tydligen spelades det in och kommer antagligen att dyka upp någonstans framför, så håll koll på numera Malmöbaserade Johanna Knutssons medier.

Bryozone – Foto: Krister Bladh

Ännu en ukrainsk artist uppträdde på Intonal, nämligen Bryozone från Odessa. På samma scen som Chillera stått dagen innan uppmanar också hon publiken att man kan stödja Ukraina genom att köpa musik av verksamma artister, vilka det finns många av. Ganna Bryzhata som är Bryozone var med och drog igång festivalen ODS och är med i skivbolaget система. Bryozone framför sin musik sittande på scenen och jag kan knappast tänka mig något som låter mer jordnära. Jordnära är egentligen fel ord, men ”grounded” har ju blivit ett populärt begrepp i hipsterkretsar. Att vara i kontakt med jorden är kanske inte det man oftast menar med jordnära, men det är ett sådant ord jag söker. Rytmerna känns kroppsliga och sången svävar i bakgrunden nästan som när man hör sin egen röst inifrån kroppen.

Innan klubbdelen av kvällen tar över, med svenska Towlie och tyska Vladimir Ivkovic (som även medverkade i Intonal år 2017), spelar mini-festivalens mest legendariska band Bohren i blackboxen. Bohren, eller Bohren & der Club of Gore som de snabbt bytte namn till växte fram ur den lokala hardcore och grindcore-scenen i början av 90-talet. De berättar i början av konserten att Malmö är den stad utanför Tyskland där de har spelat flest gånger.

De spelar nästan i två timmar och framför sitt senaste album Patchoulie Blue från 2020. Som allra bäst blir det när vibrafonen är med. Deras s.k. doom-jazz låter då mest som Angelo Badalamentis arbete för David Lynch. Personligen har jag svårare för saxofonen som man växlar fram och tillbaka mellan – i alla fall när den får så pass mycket reverb över sig. Albumet är mer vackert än ödesmättat och emellanåt känns det lite som att vara på en julkonsert där Vince Guaraldi druckit lite för mycket vin. Mot slutet av setet spelar Bohren dock även en del äldre material som jag på det stora hela föredrar.

Nu återstår det att se om man kan stå ut med den långa vintern fram tills nästa års Intonal-festival utan att behöva blanda vitt och rött vin.